Imperialismen enligt Lenin 

Fördjupning: Imperialismen idag

Fyra artiklar på temat i Offensiv #1672:

1. Imperialismen enligt Lenin. av Miranda Schenk
2. Marx 25 – Samlade teori och smidde motstånd. av Elin Gauffin
3. Den Svenska imperialismen – en grundsten i den ”svenska modellen” av Elin Gauffin
4. Fins det en ”godare” imperialism? av Linus Blume

Del 1: Imperialismen enligt Lenin 

Det är över hundra år sedan som Lenin skrev Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Då var världen mitt uppe i första världskriget, ett krig skapat av kapitalismens inre motsättningar. 

Idag är det tydligt att vi lever i imperialismens tidsålder om man utgår från Lenins text: finanskapitalets makt, en våldsammare omvärld och fortsatt exploatering av fattiga länder genom låneskulder och råvaruhandel. 

Av Miranda Schenk

Den kapitalistiska imperialismen kännetecknas av att den fria konkurrensen ersätts av monopol. Stora företag växer sig så mäktiga att de på ett eller annat sätt slukar sina konkurrenter och tar över hela branscher. Samtidigt smälter industri- och bankkapitalet samman till ett finanskapital, som genom sin makt över ekonomin också dominerar politiken. 

Bankerna får allt mer makt när de blir en allt större del av människors vardag, till exempel genom att kontanter knappt längre används. Med inflytande i bolagsstyrelser och delägarskap i företag går de från att bara förmedla krediter till att få allt mer kontroll. Detta leder till att ekonomin blir mer och mer spekulativ till sin natur och att pengarna koncentreras på färre och färre individer. 

Staten tjänar finanskapitalets intressen, något vi ser tydligt idag med exempelvis ökad militarisering (för att försvara olika nationers finanskapital gentemot andra imperialistiska konkurrenter) på bekostnad av människors behov. Idag har finanskapitalet växt, utöver banker finns även till exempel hedgefonder och riskkapitalister.

När de stora företagen och bankerna samlar på sig allt större vinster uppstår ett nytt problem: var ska pengarna investeras? 

Lenin visar att svaret var kapitalexport, vilket innebar att största delen av överskottet placerades i kolonierna där möjligheterna till profit var större. Kapital exporteras i form av lån och investeringar, exempelvis i infrastruktur, som ger de rika länderna kontroll över de fattiga. På så sätt binds de till borgenärstaten och görs beroende, även i de fall de inte erövras territoriellt.

I början på 1900-talet ändrade kolonialismen nämligen karaktär. Tidigare handlade det om erövring av territorium, slavhandel och vissa råvaror. Kolonialismen exploderade i omfång under den tid som Lenin samlade material till Imperialismen. Afrika som gick från att år 1880 ha 10 procent av sin yta under kolonialt styre till över 90 procent  år 1913. Under den kapitalistiska imperialismen blev ekonomisk kontroll det centrala. Även efter att en koloni formellt frigjorts (de flesta frigjordes mellan 1945 och 1975) fortsatte ofta ett beroende av den tidigare härskaren, eller någon annan stormakt, genom lån och handelsavtal. 

Staten tjänar finanskapitalets intressen, något vi ser tydligt idag med exempelvis ökad militarisering på bekostnad av människors behov.

Vinsterna från koloniernas billigare råvaror och arbetskraft kunde också användas för att blidka arbetarklassen i de imperialistiska makterna och stävja revolutionära strömningar. Detta gjordes genom att erbjuda exempelvis högre löner och sociala reformer. På så sätt kunde de fortsätta utsugningen både i kolonierna och hemmavid, samtidigt som solidariteten mellan arbetarklassen i olika länder bröts. 

Men vad händer när hela världen delats upp mellan stormakterna och kampen om makt och resurser fortgår? Det blir en kamp om omfördelning och protektionism som kan ta sig uttryck i form av krig eller andra maktutövanden, som Trumps tullar.

Även här bär kolonierna en stor del av bördan. Krigen mellan imperialistmakterna fördes ofta med hjälp av koloniala trupper, och idag har vi exempelvis proxykriget mellan USA/Europa och Ryssland i Ukraina. 

I slutet av boken beskriver Lenin imperialismen som ett parasitärt stadium där eliten inte längre leder utvecklingen framåt då det inte är där profiten ligger. Istället lever de på räntor och aktier,  speciellt lukrativa är utländska lån där de kan leva både på räntan från lånet och vinsterna från varor som köps av lånet.

Lenin menade att imperialismen inte handlade om någon form av ondska eller vald politik, utan ett oundvikligt steg i kapitalismens utveckling. 

När marknaden mättats inom de egna nationerna tvingas kapitalet att hitta nya områden för investering och därmed även exploatering. Därför är det självklart att den enda lösningen på de problem vi ser idag är att avskaffa kapitalismen.■