Under de tre senaste månaderna har Egypten skakats av den mest omfattande strejkrörelsen på decennier. Detta i ett land där strejker inte är tillåtna och där varje protestyttring riskerar att slås ned brutalt. Tiotusentals arbetare har trotsat statens repression och strejkat samt ockuperat sina arbetsplatser. Det rör sig om arbetare inom exempelvis textil- och cementindustrin, sjuk- och hälsovården och transportsektorn.
Ilskan rikas mot låga löner, urusla arbetsvillkor, privatiseringar, korruption och inte minst mot ledningen för de statligt kontrollerade ”fackföreningarna”.
I Egypten finns en arbetarklass med lång tradition av kamp och som möjligtvis är en av Mellanösterns starkaste. Att arbetarna i Egypten agerat som självständig kraft markerar en ny, progressiv fas i landets utveckling. Dessutom sammanfaller arbetarnas kamp för högre lön med en ”egyptisk intifada” riktad mot de statliga kontrollerade facken och deras ledarskap.
Strejkerna har även vunnit, med egyptiska mått mätt, stora framgångar.
Till skillnad från tidigare protester har kravallpolisen inte kunnat krossa rörelsen, vilket visar på arbetarklassens potential och styrka.
”De hungrigas revolution”
I december 2006 gick 27 000 arbetare i strejk vid Ghazl El-Mahalla, Egyptens största statligt ägda fabrik. Arbetarna krävde att de skulle få samma bonus (två månadslöner) som övriga offentliganställda. Arbetarna gick i strejk, i direkt motsättning till ledningen för den så kallade fackföreningen på fabriken som slöt upp bakom företagsledningen.Efter fem dagars strejk vann arbetarna en delseger och fick en bonus motsvarande 45 dagslöner. Men strejken var också början på en kampanj för att ställa det korrupta ”fackets” ledare inför rätta. Trettontusen arbetare vid fabriken har skrivit på en namnlista som kräver att det lokala ”fackets ”ledning ska avsättas och åtalas.
”Ingen av dessa så kallade ledare stod på vår sida under strejken. Vår strejk var genuin, den organiserades och leddes av arbetare. Vi kallar det för ’de hungrigas revolution’”, som Mohammed El-Attar, de strejkandes talesperson, uttryckte det.
Som ett resultat av strejkens lärdomar har arbetarna vid Ghazl El-Mahalla hotat att bilda ett nytt självständigt fack.
CWI, Committee for a Workers’ International, den internationella organisation som RS är med i, ger fullt stöd till kampen för att bygga nya demokratiska och kämpande fack.
För att försvara arbetarnas intressen måste facken stå självständiga gentemot stat och arbetsgivare. Alla fackliga ledare ska vara valda och medlemmarna ska när som helst kunna avsätta dem om de inte är beredda att kämpa. Ingen med fackliga uppdrag ska tjäna mer än de medlemmar den valts att representera.
Fabriksockupationer
I december förra året ägde även en annan viktig strid rum. Tre tusen arbetare ockuperade två cementfabrikers huvudkontor. De barrikaderade sig och placerade lastbilar vid fabriksgrindarna för att förhindra in- och utförsel. Arbetarnas kamp riktades mot att företagsledningen fryst inne den utlovade bonusen och att en av fabrikerna sålts till ett italienskt företag.Den 4 februari gick 21 000 vid tre textilfabriker ut i strejk för högre lön och förbättrade villkor. En av fabrikerna, Kafr El Dawar, ockuperades av 12 000 arbetare. Man ville sätta kraft bakom kraven på att få del av inkomsterna från företagets försäljning av tillgångar, förbättrat arbetarskydd och utbetalning av bonus motsvarande 45 dagslöner (i enlighet med vad arbetarna vid Ghazl El-Mahalla tillkämpat sig).
När statens säkerhetsstyrkor låste in arbetarna vid Kafr el Dawar, med målet att svälta dem till underkastelse, blev striden än mer inflammerad. Arbetarna svarade att de hellre skulle stanna och svälta än ge upp; ”Vi strejkar till döden!” blev de kämpandes slagord.
Låga löner – urusla villkor
Textilarbetarnas kamp avslutades 10 februari efter att de strejkande fått löfte om bland annat höjd matersättning (subventionerad lunch), en översyn av arbetarskyddet och en bonus motsvarande 21 dagslöner.Vid en annan textilfabrik, Misr Shebin Al-Kom Spinning and Weaving Company, inledde 4 200 arbetare en spontan strejk den första februari. 3 000 deltog i en ockupation i protest mot att den statligt ägda fabriken sålts till ett indiskt bolag.
Det var den första protesten i fabrikens 47-åriga historia.
Textilarbetarna tillhör de extremt lågavlönade arbetarna; 2004 låg snittlönen på 110 dollar i månaden (ca 780 kr).
Men den globala kapitalismen kräver ännu lägre löner i Egypten. Om inte lönerna sänks uteblir de utländska investeringarna.
I december 2006 meddelade Egyptens president Hosni Mubarak, att regeringen ämnade genomföra 34 ändringar i landets författning.
Anledningen var, enligt Mubarak, att Egypten måste göra klart att landet ”inte bara lämnat sextiotalets socialism bakom sig utan att man även strävar efter att skapa ett så gynnsamt klimat som möjligt för de utländska företag som investerat i landet”.
Nasserism
Trots att Egypten enlgit den egna författningen benämndes som en demokratisk, socialistisk republik, var Gamal Abdel Nassers regim (1952-70, se ruta) inte socialistisk.Under Nasser genomfördes stora förändringar – förstatligande och jordreform – som gjorde att landet hamnade i motsättning med västimperialismen. Men det var inte arbetarna som styrde de förstatligade bankerna och industrierna, utan en byråkratisk elit som berikade sig själva.
De så kallade fackföreningarna, som skulle ta tillvara arbetarnas intressen, blev statens och elitens förlängda arm.
Idag kämpar CWI för ett förstatligande av Egyptens stora banker, företag och jordegendomar under arbetarnas demokratiska kontroll och styre.
På den grundvalen skulle Egyptens alla resurser kunna mobiliseras i enlighet med en demokratisk plan för att tillfredställa massornas krav på en lön att leva på, gratis utbildning, sjuk- och hälsovård för alla o s v. Förstatligande under arbetarnas demokratiska kontroll och styre betyder verklig demokrati; fria val, yttrande- och pressfrihet och rätten att organisera fackföreningar som driver arbetarnas intresse.
Tyvärr finns det idag inget större parti eller organisation som kämpar för socialism. Det största oppositionspartiet, det illegala muslimska brödraskapet, har knappt kommenterat den historiska strejkrörelse som pågår. Man har sagt att ”det muslimska brödraskapet stödjer arbetarnas rätt att vidta legala aktioner”. Men det är att säga ingenting, eftersom strejker och fabriksockupationer är illegala.
Den breda proteströrelsen Kifaya (”nog!”), som tidigare organiserat flera stora aktioner för demokratiska fri- och rättigheter, har inte heller varit beredd att driva arbetarnas krav och har på senare tid försvagats av splittringar.
Bygg ett socialistiskt parti
Regeringen har trots detta anklagat det muslimska brödraskapet för att stå bakom strejkerna. Det finns dock inget som tyder på detta. Många av brödraskapets medlemmar är företagare och kommer från medelklassen, som fruktar arbetarklassens aktioner och självständiga organisering.Strejkerna och andra protester har påmint de styrande om sin dödlighet och fått delar av den härskande klassen att frukta en framtida social explosion.
Ett socialistiskt genombrott i Egypten skulle få omedelbara följder runt om i Mellanöstern och i andra delar av världen. Men ett socialistiskt genombrott förutsätter ett parti som kan förena arbetarnas dagliga kamp med kampen för socialism – ett revolutionärt parti. Ingen uppgift är viktigare i dag än att bygga ett sådant parti.
John Dale
Fakta om Egypten
Landet har 76 miljoner och styrs av president Hosni Mubarak och regeringspartiet National Democratic Party (NDP).Enligt en EU-rapport lever 44 procent av egyptierna på mindre än 2 dollar (14 kr) om dagen.
Arbetslösheten är officiellt ca 11-12 procent, men sannolikt 15-20 procent eller ännu mer.
Analfabetismen beräknas vara kring 40 procent, bland kvinnor på landsbygden uppemot 70 procent.
Sedan 1991 har omfattande privatiseringar gjorts – flera hundra företag har sålts ut.
Dessutom har omfattande avregleringar genomförts och regeringen har börjat avveckla statliga subventioner på bränsle, livsmedel o s v.
Källa: Svenska utrikesdepartementets landrapporter om Egypten.
Vem var Nasser?
Gamal Abdul-Nasser, ledare för de ”fria officerarna” i Egypten som 1952 störtade den korrupte kung Faruk. 1956 blev Nasser president.Hans ”arabiska socialism” baserades på förstatligade av banker, industrier, Suezkanalen och jordreform. 1958 bildade Egypten och Syrien den Förenade Arabrepubliken, vilken bröt samman 1961. Nasser dog 1970.
