En värld i uppror – men kan kampen segra?

Masskampen i Chile sedan ifjol har bland annat lett till ett rungande ja i folkomröstningen om ny konstitution i landet (Foto: Wikimedia Commons).

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

2019 var året för massrevolternas comeback i global skala. Globala rörelser som Fridays For Future och feministiska strejker på 8 mars kombinerades med massrevolter mot fattigdom, korruption, ojämlikhet och förtryck i Sudan, Hongkong, Chile, Equador, Colombia, Libanon, Frankrike, Indien, Irak, Iran, Ryssland med flera länder. Coronapandemins utbrott innebar en tillfällig paus innan nya protester tog fart. Black Lives Matter, Belarus, Nigeria, Polen, Thailand, Bolivia och Peru är några färska exempel (se längst ner av artikeln). 
Frågan är nu var dessa protester kommer att ta vägen? Vilka styrkor och svagheter finns? Vad har uppnåtts och hur kan verkliga segrar vinnas?

Vändpunkter i historien är lättast att upptäcka i efterhand, men massprotesterna 2019 var ett tydligt brott med perioden innan. Trots de begränsningar som pandemin har inneburit, både i form av rädsla för att bli smittad samt regeringars inskränkningar i demokratiska rättigheter och våldsamma repression, har massrörelserna snabbt tagit fart igen.
Orsaken är förstås att de allt mer outhärdliga villkor som kapitalismen innebar 2019 för världens arbetare och fattiga förvärrats dramatiskt med den kris som pandemin har utlöst. Tillsammans med hälsokrisen har arbetstimmar motsvarande 500 miljoner heltidsarbeten försvunnit. Hundratals miljoner arbetare med otrygga anställningar eller i den informella sektorn har kastats ut i fattigdom och även svält. Bara i Nigeria finns 13 miljoner unga arbetslösa, fler än hela befolkningen i många afrikanska länder.
Det lär dröja många år innan situationen återgår till hur det var 2019, ens om de mest optimistiska förhoppningarna om corona-vaccinens effekter slår in. I fattigare länder lär dessutom väntan bli lång för fattiga att i bästa fall få ett vaccin. Slutsatsen är att vi går in i en period med enorma samhällskonvulsioner i global skala, där vi kommer att få se nya massprotester på en nivå vi inte har sett på decennier.

Kapitalismens kris 2008-2009 var fröet till den situation vi har idag. Då attackerades levnadsvillkoren för miljoner arbetare runt om i världen, samtidigt som välfärden drabbades av fruktansvärda nedskärningar. En hel generation unga såg sin framtid gå upp i rök med fattigdom, otrygga jobb, arbetslöshet och en allt mer uppenbar klimatkris. De enorma stimulanspaket som lanserades gick till banker och spekulanter för att hålla ”marknaden” nöjd, vilket ledde till nya spekulationsbubblor som beredde vägen för dagens kris och som innebar att skillnaderna mellan fattiga och rika exploderade. 
Enligt Oxfams senaste ojämlikhetsrapport har världens 2,153 miljardärer mer tillgångar är 4,6 miljarder människor som utgör 60 procent av jordens befolkning. I Chile äger en procent av befolkningen 26,5 procent av landets tillgångar medan halva befolkningen får dela på 2,1 procent.
Oförmågan hos olika ”vänsterorganisationer” och fackföreningsrörelsen att ge arbetare en väg att bekämpa denna situation skapade ett stort vakuum som ofta extremhögern lyckades fylla, med figurer som Trump, Bolsonaro i Brasilien och Duterte i Filippinerna. När högern gick fram fördröjde och avledde det kampen, men har nu istället blivit något som provocerat till massprotester – till exempel Trumps rasism eller högerextrema Lag och Rättvisas attack på aborträtten i Polen.

För att förstå vad som ligger bakom de senaste två årens massprotester är det viktigt att se vilka särdrag som finns. Här är sex viktiga likheter:

1. Arbetarklasskvinnor och ungdomar står ofta i täten. Det gäller både enskilda rörelser och globala kamprörelser som klimatstrejkerna och den feministiska våg som har svept över världen. Oavsett om det har varit lärarstrejker i USA eller revolutionär kamp i Sudan har kvinnor spelat en avgörande roll. I protesterna mot Putin i Ryssland och mot diktaturen i Thailand har ungdomar så unga som 12-15 år spelat en viktig roll. I Guatemala har en slogan från de unga som protesterat varit ”Ni bråkar med fel generation”.

2. Även om det ofta är en enskild fråga som utlöser protesterna har rörelserna snabbt breddat sitt program och blivit mer allmänna. I Chile började protesterna 2019 kring en höjning av priset på kollektivtrafiken och hösten 2020 hade 78 procent röstat för en ny konstitution i en folkomröstning. I många länder vänder sig kampen mot hela det politiska etablissemanget och det finns skepsis mot organisationer och ”ledare”. 

3. Rörelserna är enande och försöker undvika splittring – en form av klassmedvetenhet om att det är ”vi här nere mot dem där uppe”. Det har varit tydligt i Libanon och Irak, länder med en historia av etnisk och religiös splittring. Det syns också i till exempel Thailand, där man kräver rättigheter för hbtq+-personer och agerande mot sexuella trakasserier. Alla stora rörelser har också en tendens att uppmuntra all kamp mot förtryck, där rörelsen i Chile till exempel har inneburit ett uppsving för ursprungsbefolkningens kamp. 

4. Överallt finns internationalismen. Rörelser lär av varandra. Metoderna att undvika polisens våld och kommunicera över sociala medier har spridit sig från Hongkong till Black Lives Matter i USA och till Thailand. Men det handlar också om politiska lärdomar – efter att kontrarevolutionen återtagit makten i Egypten efter den ”arabiska våren” 2010-11 har rörelsen i Sudan förstått att kampen måste fortsätta mot militärregimen trots att diktatorn Al-Bashir tvingats bort från makten.

5. Kampen blir långvarig och vitt spridd. Kampen innebär en kvalitativ förändring – något har ändrats i grunden och det går inte att gå tillbaka till det gamla. I Belarus kommer människor aldrig att glömma det besinningslösa våld som säkerhetsapparaten stod för efter valfusket i augusti. I Thailand har ungdomarna släppt ”anden ur flaskan” när kritiken mot militären och kungen nu förs fram öppet på gatorna. 
Att kampen blir långvarig är en viktig förändring. Det är i kampens hetta, med sina upp- och nedgångar, med försök till repression och eftergifter, som den politiska förståelsen växer om hur samhället fungerar och i vems intresse det styrs. 
För de styrande innebär det att ”taktiken” att låta protesterna ”blåsa över” och avvakta blir allt mer riskabel. Istället ser vi hur förtrycket blir allt mer brutalt. Dödsskjutningarna mot ungdomar som protesterade mot polisbrutalitet i Nigeria är ett nyligt exempel.

6. Många av massrörelserna har startat spontant och ofta utanför partier eller fackliga organisationer. Samtidigt har det blivit vanligare att arbetarklassens kampmetoder används. Att feministiska strejker har spridit sig runt om i världen den 8 mars är ett stort steg framåt. Rörelsen i Belarus fick en enorm genomslagskraft just därför att den spred sig på arbetsplatserna och utvecklades till en strejkrörelse som stannade viktiga delar av ekonomin. I det läget hade diktatorn Lukasjenko inget annat val än att dra tillbaka de brutala säkerhetsstyrkorna, som riskerade att byta sida i kontakt med den massiva rörelsen. 
Chile och Colombia har haft generalstrejker. Även i länder där de flesta inte har någon arbetsplats, utan tillhör den ”informella sektorn”, har vi sett generalstrejksliknande ”döda städer”-protester där arbetare har stannat hemma, till exempel i Zimbabwe och Sydafrika.

De senaste två årens massrörelser i kombination med kapitalismens förnyade kris pekar mot ett stormigt 2020-tal. 

Vad har dessa rörelser uppnått? Sedan 2019 har en rad regeringar fallit på grund av protesterna och många fler har tvingats till eftergifter. Bara i november har den kuppande presidenten i Peru tvingats avgå, de stora nedskärningarna i vård och skola i Guatemala stoppats och en storseger vunnits i folkomröstningen om en ny konstitution i Chile.
Samtidigt är det långt ifrån alla rörelser som lyckats ta steg framåt. I Belarus sitter fortfarande Lukasjenko kvar vid makten medan strejkerna ebbat ut och demonstrationerna blivit mindre. Demokratirörelsen i Hongkong har lidit ett stort bakslag när den nya säkerhetslagen infördes och många aktivister hotas av eller redan har dömts till långa fängelsestraff. Risken finns också att motsättningarna och ilskan kanaliseras till nationalism och krig, som vi nu ser exempel på i Etiopien.
I många fall underskattas den härskande elitens makt och motiv. Att den kinesiska regimen vägrar ens de minsta demokratiska reformer i Hongkong handlar mer om rädslan för uppror i resten av Kina och imperialistiskt maktspel än om vad sådana reformer kan få för effekt i Hongkong. Det innebär att kampen i Hongkong måste kopplas samman med kampen mot regimen i hela Kina.
Med den analysen blir det lätt att förstå att bristen på organisering av kampen, utan strukturer och demokratiskt valda företrädare (som av vissa aktivister hyllas som en viktig strategi), är ett stort hinder. För att organisera en kamp mot en av världens mäktigaste kapitalistklasser med en monstruös statsapparat till sitt förfogande behövs demokratisk organisering av strejker, massdemonstrationer, stormöten och så vidare där också olika strategier, politiska krav med mera kan diskuteras och röstas om.

Den vetenskapliga marxismens grundare Karl Marx och Friedrich Engels klargjorde redan efter Pariskommunens revolt 1871 att den härskande klassen i ett samhälle är intimt sammanlänkad med statsapparaten, som skyddar dess intressen och upprätthåller den rådande ordningen. Under 2019 och 2020 har denna analys bekräftats gång på gång. Det brutala förtryck som massprotesterna har utsatts för är ett uttryck för hur den styrande eliten allt mer förlorat politisk legitimitet, och istället förlitar sig på statens våldsapparat för att behålla makten. 
I de fall där presidenter och regeringar har tvingats avgå har ofta nya representanter för den härskande klassen tagit deras plats och fortsatt gynna de rika på arbetares och de fattigas bekostnad. Även i Bolivia där Arce kommit till makten mot den rika elitens vilja har inte de ekonomiska maktförhållandena ändrats – en liten elit har fortfarande kontrollen över stora delar av ekonomin.
I Chile, där masskampen tvingat fram en process att ändra konstitutionen (som funnits sedan Pinochet) gör den härskande eliten allt för att inget som kan hota deras makt ska ändras. Till exempel krävs två tredjedels majoritet i den konstituerande församling som ska väljas för att det ska bli några förändringar. 

För verklig förändring krävs inte bara en politisk förändring, utan också en social och ekonomisk. De senaste årens massrörelser och framför allt generalstrejker har visat att arbetarklassens deltagande är helt avgörande för kampens möjligheter att segra. Vad som fortfarande saknas i kampen är att arbetarklassen genom egen organisering står för ett alternativ till hela det kapitalistiska systemet.
Massrörelser behöver organiseras i nya arbetarpartier, fackföreningar, arbetsplats- och bostadsområdeskommittéer och så vidare för att kunna diskutera vägen framåt för kampen och vad alternativet är till kapitalismens utsugning, fattigdom, välfärds- och miljökris, med mera.
Bara en arbetarregering, som överför makten över ekonomin i offentlig ägo med demokratisk kontroll och styrning efter behov, kan avskaffa det här samhällets orättvisor, förtryck, konflikter och miljö- och klimatförstöring en gång för alla. En sådan regering behöver ha sin bas i olika gräsrots­rörelser för att utmana det gamla samhällets statsinstitutioner som med alla medel vill behålla den gamla rika elitens kontroll över samhällets resurser.
De senaste två årens massrörelser i kombination med kapitalismens förnyade kris pekar mot ett stormigt 2020-tal. Nya massrörelser kommer att skapa nya lärdomar för att överkomma de svagheter som fortfarande finns. Med insikten om det här systemets oförmåga att ge en dräglig framtid kommer det skapas bördig mark för socialistiska idéer att växa och få avgörande inflytande över de massrörelser som ofrånkomligen kommer att bryta ut de kommande åren.

Corona har inte stoppat kampen

Belarus.

Belarus
Fyra månader efter valfusket fortsätter massdemonstrationerna mot Lukasjenkos brutala regim, om än i mindre skala. Tusentals har arresterats och trakasseras i bostadsområden och på arbetsplatser – ändå fortsätter protesterna. Belarus kommer aldrig bli detsamma igen. Även om Lukasjenko lyckas rida ut stormen denna höst är det bara en tidsfråga innan hans tid är förbi.

Guatemala.

Guatemala
”Ni bråkar med fel generation” var en slogan bland de tusentals unga och arbetare som protesterat mot regeringens senaste budget, som trots coronakris och två förödande orkaner skär ned brutalt på skola och sjukvård medan staten satsar på infrastrukturprojekt som ger miljarder till landets rika elit. Efter massprotester, där även delar av parlamentet brändes ned, har regeringen nu dragit tillbaka budgetförslaget.

Thailand.

Thailand
Sex år efter militärkuppen i landet växer missnöjet och det är landets unga som går i täten. Den nya korrupta kungen och militärjuntan har förlorat allt mer stöd. Trots våldsam polisrepression och hot om långa fängelsestraff på grund av ”majestätsbrott” (att förolämpa kungen) fortsätter gatuprotesterna som symboliseras av gummiankor och ”trefingrar”-tecknet.

Nigeria.

Nigeria
En ny ungdomsrörelse har växt fram mot polisvåldet som framför allt har uttryckts i protester mot den brutala polisstyrkan SARS (Special Anti-Robbery Squad). Regimen tvingades snabbt meddela att SARS läggs ned, men våldet mot demonstranter har inte upphört. Tvärtom sköts 12 demonstranter ihjäl kort efter regimen hade meddelat beslutet. 

Peru.

Peru
Landet har skakats av oro sedan den förra presidenten Martín Vizcarra avsattes av parlamentet i en riksrättsprocess, efter att han försökte begränsa korruptionen. Trots massivt polisvåld nådde protesterna en ny höjdpunkt i november då den odemokratiskt tillsatta presidenten Manuel Merino tvingades avgå. 

Bolivia
2019 försökte högern stjäla valet genom en statskupp mot den sittande presidenten Evo Morales. Morales tvingades ut ur landet, men högerns terror misslyckades med att slå ned gräsrotsrörelserna, som istället tvingade högern att utlysa nyval. I det valet i oktober 2020 vann Morales efterföljare Luis Arce en storseger med 55 procent av rösterna.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!