Ett besök hos en vän på förvaret

Nawroz (Foto: Natalia Medina).

av Natalia Medina // Offensiv

Nawroz har varit instängd i 10 månader. Han skulle ha utvisats till Afghanistan den 21 januari men utvisningen sköts upp samma dag. Fyra andra blev enligt uppgifter utvisade. En vecka senare besökte jag honom på förvaret i Märsta.

Jag får vänta i entrén. Receptionisten hittar mig inte på gästlistan. Hamburgaren jag tog med till Nawroz känns varm i sin aluminiumfolie. 

– Natalia? 

Två ur personalen visar mig in genom en kort korridor till besöksrummet. Väggarna är vita och stolarna ser nya ut. Neutrala. Mattan dämpar ekot en aning och fönstret är igenbommat. Det går varken att se in eller ut. Nawroz tar emot hamburgaren jag har med mig. Det enda han sa att han ville ha efter att jag tjatat. Han ställer påsen på bordet, för artig för att börja äta.

Vad gör du på dagarna?
– Det finns faktiskt ett gym här, men jag orkar inte så mycket längre.
Innan Nawroz blev inlåst spelade han fotboll. Han var även en omtyckt fotbollstränare. Idag ler Nawroz men jag vet att han plågats av huvudvärk i flera dagar.

– Ibland försöker jag plugga engelska. Eller bara kolla facebook på datorerna som vi kan låna, men de är inte alltid lediga. Vi får inte ha kamera så vi har inte våra egna telefoner. 

– Mina bröder hälsar på mig ibland. Min storebror kan inte så ofta men min lillebror försöker komma mer.
Båda Nawroz bröder har uppehållstillstånd i Sverige. I Afghani- stan finns ingen familj kvar. 

– Min bästa vän var på planet. Han kom och besökte mig här. Nu får jag aldrig träffa honom igen.
Nawroz har skickat mig en bild förut på sig och sin kompis. Kanske satt de i samma besöksrum, eller i ett bredvid. Nawroz har på sig samma kläder som nu.

Nawroz börjar äta. Hamburgaren är säkert kall.
– Vad gott. Jag har inte ätit hamburgare på jättelänge.
Han ler och säger tack för ungefär tionde gången, böjd över bordet för att inte spilla.

Hur tog de dig?
– Jag väntade på några vänner vid tunnelbanan i Gröndal. Då kom polisen och ville se mitt id-kort. Jag hade bara ett papper från migrationsverket. Hade jag inte väntat på mina vänner hade de kanske inte frågat och då hade de inte tagit mig.

– Jag skulle precis överklaga när de tog mig men jag hann inte.

– I början fick jag inte använda min telefon. Ingen visste var jag var. När jag fick tillbaka telefonen hade jag glömt koden. Jag hade alla nummer på den och kunde inte ringa till någon för att berätta var jag var. När jag till slut kunde ringa så trodde de inte på att det var jag.

Hela det lilla rummet luktar hamburgare. En högtalare låter. Ett meddelande från personalen. Ljudet är dämpat och oidentifierbart. 

– De flesta som är här inne är afghaner. Vissa av killarna är jätte- unga, många talar redan svenska. De är jätteduktiga i skolan.

– Hade jag inte kämpat så hade de skickat tillbaka mig för länge sedan.

Det är en ny utvisning planerad till den 4 februari.
Nawroz vet inte om han ska utvisas då.

Hamburgaren är uppäten. När jag ska gå frågar Nawroz när bussen kommer. Han är orolig för att jag ska frysa.