Årets EU-valkampanj har gett en ny bekräftelse på att det samtidigt med den ekonomiska krisen råder en djup politisk kris i Sverige. Etablissemangets partier har om möjligt synts ännu mindre på gator och torg än tidigare.Vilket är en återspegling av att riksdagspartierna saknar aktiva medlemmar och ett levande inre liv. Det är med hjälp av PR-byråer och pressen som de bedrivit valkampanj, till skillnad från ArbetarInitiativets gräsrotskampanj, som utsatts för en mediabojkott.
Under EU-valkampanjen har högeralliansens partier haft en inbördes tävlan om vem som är mest nyliberal, utan att möta något större mothugg från den så kallade oppositionen. Den borgfred som oppositionen utlyst från den 1 juli i år, när den svenska regeringen tar över EU:s ordförandeklubba, har redan trätt i kraft.
Därmed har man gett grönt ljus till den svenska regeringens ambition att ordförandeskapet ska användas till att förstärka Fort Europas murar.
I en artikel på DN Debatt i tisdags efterlyser statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg en ny ”Lissabonstrategi där utgångspunkten måste vara hållbara offentliga finanser”. De lovar att denna ”översyn och omstart av EU:s Lissabonstrategi … måste inledas redan i höst [under det svenska ordförandeskapet] för att sedan bli en prioriterad fråga för hela EU-systemet”.
Det är naturligtvis inte Lissabons nyliberala excesser moderatledarna vill åt, utan vad man eftersträvar är att högerns så kallade ”arbetslinje” och destruktiva åtstramning ska bli ett komplement till nya avregleringar och privatiseringar.
Det var för nästan tio år sedan som EU:s regeringschefer enades bakom det som kommit att kallas Lissabonstrategin. Målet var att EU år 2010 skulle vara världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi, ett mål som EU är längre ifrån idag än 2000. Ett annat mål som Lissabonstrategin satte upp var att 2010 skulle sysselsättningsgraden inom EU ha stigit till 70 procent (EU:s definition av ”full sysselsättning”). Men enligt EU-kommissionens senaste ekonomiska prognos kommer syssselsättningsgraden att ha sjunkit till 63,5 procent till år 2010.
De svenska regeringarna – socialdemokratiska såväl som den nuvarande – har varit bland de ivrigaste försvararna av Lissabonsstrategins avregleringar och privatiseringar. Och det vill man fortsätta med, vilket förslagen om att avreglera all spårtrafik och utförsäljningen av apoteken är exempel på.
Vad Reinfeldt & Borg däremot efterlyser är mer nedskärningar och att EU:s Stabilitetspakt upphöjs till grundlag som det ska kosta att bryta mot. Vidare vill man att alla EU-länder, precis som i Sverige, enbart ska ge statsstöd och subventioner till banker och spekulanter. Inte minst är man rädd för att EU-regeringarna ska tvingas till förstatliganden och göra eftergifter till arbetarkampen. Den svenska regeringen vill gå i bräschen för ett ”pånyttfött” EU som med stöd av Lissabonfördraget och en ny Lissabonstrategi förenas bakom flyktingmurar, antifacklig politik och militarism. Det vill säga få fart på det EU-projekt som fått sig en rejäl törn av kapitalismens och nyliberalismens kris.
Centerns toppnamn i EU-valet, Lena Ek, säger rakt ut att EU borde använda sina militära snabbinsatsstyrkor mycket oftare. ”Snabbinsatsstyrkorna ska vara som scouterna, alltid redo”, säger hon till SvD 1 juni.
I EU-valet är ArbetarInitiativet – antikapitalistiskt EU-motstånd för jobb, välfärd och klimatet det enda socialistiska och internationalistiska alternativet. En röst på ArbetarInitiativet är en röst mot kapitalets EU – och för ett demokratiskt och socialistiskt Europa.
Till skillnad från den så kallade oppositionen, som vill ha borgfred om EU-politiken, ser vi i ArbetarInitiativet valkampanjen som en start för ett upptrappat EU-motstånd samt ett steg mot ett nytt arbetarparti och arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse.
