För ett nytt arbetarparti ­– stoppa högerpolitiken

2008-10-29 16:24:17




När missnöjet med högerregering­en kokar under ytan så är socialdemokraternas svar att ta efter allian- sens politik på alla områden. Alltmedan vänsterpartiets ledning på nationell och lokal nivå anpassar sig för att accepteras av s och mp.
Men politikerna tillhör inte ”vi” som ska arbeta längre eller leva snålare. Från höger till vänster har politikerna för länge sedan lämnat den verklighet som arbetare lever i. En del av förklaringen till varför s och v går högerut är att deras ledare inte drabbas av politiken.
Aldrig i modern tid har glappet mellan vanliga löntagare och de politiska partierna varit så stort som idag. Aldrig har behovet av en kraft som enar motståndskampen mot högerpolitiken varit så stor. Men ”masskamp” är ett ord som helt saknas i de etablerade partiernas vokabulär. De­ras politiker kämpar bara individuellt – om en plats vid köttgrytorna.

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) menar att behovet av ett nytt arbetarparti är akut och att diskussionen om hur ett sådant ska byggas måste börja idag.
Det finns fortfarande ett fåtal, framförallt inom fackföreningarna, som tror att socialdemokraterna åter kan bli arbetarnas parti. Rättviseparti­et Socialisterna anser liksom många andra att detta idag är en utopi.
En gång i tiden var socialdemokraterna ett arbetarparti, även om dess ledning haft ena foten i det borgerliga lägret.
Men idag är socialdemokraterna ett borgerligt parti, nästan helt utan arbetare och ungdomar och där karri­ärister samt högre tjänstemän dominerar.
De som kämpar mot nedskärning­ar och privatiseringar ställs ofta öga mot öga med socialdemokratiska nedskärningspolitiker.

Vänsterpartiet är idag en svans till socialdemokraterna och de är beredda att sälja sig för en plats vid makten. Vänsterpartiet genomförde tillsammans med s 1994-1998 världsrekord i nedskärningar. Sedan dess har de varit med och privatiserat Telia och massor av andra privatiseringar i kommuner och landsting där de styrt med s. Senaste exemplet på skillnad mellan ord och handling är att de i praktiken släpper sitt EU-motstånd för en plats i en framtida regering. Partiet är helt inriktat på vad som händer i riksdagen och deltar anting­en inte alls, eller så bara symboliskt i mobiliseringar för att ena människor i massdemonstrationer, strejker etc.
Det betyder förstås inte att alla enskilda vänsterpartister, ung vänstrare (eller för den delen socialdemokrater) accepterar högerpolitiken som partierna drivit. Däremot innebär det att varken v eller s kommer att vara verktyg för kamp mot högerpolitiken.

Varje val bidrar LO-facken med uppåt hundra miljoner kronor till socialdemokraternas valrörelse. Till det ska läggas gratisarbete av fackliga funktionärer till ett värde som motsvarar minst dubbelt så mycket.
Dessa bidrag var en gång till för att stärka medlemmarna i kamp för sina rättigheter. Idag använder s istället bidragen för att driva en politik som drabbar fackmedlemmarna. För att parafrasera den förre brittiske premiärministern Winston Churchill kan man säga att ”aldrig förr har så mån­ga betalat så mycket för så lite”.
Vad som behövs är ett parti som verkligen slåss med näbbar och klor för fackens medlemmar och låginkomsttagare.
Idag har det socialdemokratiska monopolet inom facken blivit ett hinder för att försvara medlemmarnas villkor.
Rättvisepartiet Socialisterna står för att facken måste bryta med social­demokraterna, som numera blivit ett arbetsgivarparti. Det betyder inte att vi tror att opolitiska fack är någon bra idé.
I Sverige liksom många andra länder står arbetare utan en politisk röst. Det måste vara fackföreningarnas uppgift att, liksom det var för hundra år sedan, tillsammans med andra delta i uppbygget av nya arbetarpartier, i Sverige, Europa och hela världen.

Ur den historiskt avgörande slutsatsen att ett nytt parti måste byggas kommer frågan hur det ska gå till. Pessimisten menar att det är omöjligt medan den otålige kanske beslutar sig för att helt enkelt proklamera det nya partiet och vänta på att människor ska ansluta sig.
Socialister däremot, som baserar sig på marxismen, analyserar situationen och lär av historien och omvärlden.
Till exempel anser Rättvisepartiet Socialisterna att en av de viktigaste lärdomarna ur socialdemokraternas urspårning är att arbetarföreträdare måste leva på arbetarlön.
Socialdemokratiska ombudsmän, riksdagsmän, chefredaktörer etc har totalt förlorat kontakten med den verklighet som arbetare, pensionärer och andra låginkomsttagare lever un­der. De drabbas inte av de beslut som de själva tar, eftersom de ekonomiskt och socialt inte längre tillhör arbetar­klassen.
Rättvisepartiet Socialisternas företrädare i kommunfullmäktige och på fackliga uppdrag tar inte emot mer i lön än vad de hade innan de valdes till uppdraget. Principen om ”arbetarföreträdare på arbetarlön” menar vi är viktigt för att ett nytt parti inte ska dra åt sig karriärister som anpassar partiet högerut.

Redan idag finns internationella exempel på hur nya partier växer fram som utmanar de gamla partiernas strömlinjeformade högerpolitik.
Under 2008 har många länder i Europa skakats av massdemonstrationer och strejker.
Dessa protester mot matprisökningar och nyliberal politik och tidiga­re kamp ligger som grund för de nya partier som växer fram.

I Tyskland har det nya partiet Die Linke (”Vänstern”) växt snabbt från att i senaste valet få 8 procent av rösterna till att idag ha omkring 15 procent i väljarbarometrar.
Partiet är nu största parti i östra Tyskland och tredje störst i väst. [RS tyska systerparti SAV och dess medlemmar är med i Die Linke].
Med krav på att införa en minimilön som går att leva på, riva upp attackerna på arbetslösa och pensionä- rer, återta trupperna från Afghanistan och krav på offentliga investeringar på 50 miljarder euro (ca 500 miljarder kr) för att skapa en miljon jobb i offentliga sektorn skiljer partiet sig totalt från alla de etablerade partierna.
Partiledaren Oskar Lafontaine hänvisar ofta till Kommunistiska manifestet och socialistiska pionjärer som Rosa Luxemburg och Karl Lieb­knecht samtidigt som han i alla fall i ord attackerar kapitalismen.
Die Linkes framgångar har blivit en broms på socialdemokraternas (SPD) högerkurs. För att inte bli totalt övergivna av väljarna har SPD tvingats ta avstånd från de värsta nyliberala förslagen.
Die Linke är ett parti som växte fram 2003-2004 ur kampen mot kriget i Irak och mot nyliberalismen i form av socialdemokraternas nedskärningsprogram ”Agenda 2010”.  Fackliga aktivister och olika sociala rörelser gick samman och bildade WASG – partiet arbete och social rättvisa. Sedan dess har partiet, efter krav från partiledaren Oskar Lafontaine, slagits ihop med PDS, det före detta styrande partiet i stalinistiska Östtyskland, och bildat Die Linke.
Die Linkes framväxt visar att det sällan är tillräckligt med att existeran­de vänsterorganisationer etc går samman för att bilda ett nytt parti. Det behövs människor som aldrig förr va­rit medlem i något parti eller organisation men som på grund av kampen i samhället drar slutsatsen att ett nytt parti behövs och är beredda att aktivt bygga det.

Även om Die Linke gett hopp till många människor om att det finns alternativ till de etablerade partiernas högerpolitik så finns det motsättning­ar och problem. Framförallt förs en intensiv diskussion om partiet ska koncentrera sig på parlamentariskt arbete och delta i regeringskoalitioner med SPD (socialdemokraterna) eller koncentrera sig på att bygga ett motstånd ”på marken” mot dem som idag styr.
Redan idag deltar partiet i Berlins delstatsregering tillsammans med SPD – en fortsättning på PDS samarbete med SPD. Det är partiets agerande i Berlin som oroar många gräs- rötter inom partiet.
I Berlin har partiet deltagit i nedskärningar både i välfärden och på offentliganställdas löner, senast i stora nedskärningar inom skolsystemet. Se­dan 2003 har koalitionsregeringen vä­grat att acceptera några lönehöjningar för de anställda.
Argumentet för att delta i koalitionen har varit samma som vi hört från vänsterpartiet i Sverige under många år: ”Det är bättre att vi samarbetar med socialdemokraterna än om de samarbetar högerut”. Men att acceptera försämringar för de man säger sig företräda, bara för att få sitta med och styra, är meningslöst och slår snabbt tillbaka. Förtroende bland arbetare för Die Linke i Berlin hotas nu och riskerar att göra så i resten av landet om partiet inte avbryter samarbetet med SPD.
Om partiet och andra sidan konsekvent går emot nedskärningar och privatiseringar och istället deltar i uppbygget av motståndsrörelser mot den politiken är möjligheterna enor­ma.

Händelser i Italien
2008 har utan tvekan skickat en tydlig ­varningssignal till ”koalitionsförespråkarna” inom Die Linke.
I Italien har det ända sedan början av 1990-talet funnits ett parti, PRC, som bland unga och ett stort skikt arbetare uppfattats som ”antikapitalistiskt” och motståndare till nyliberalis- men. PRC har också skördat framgångar i val med som mest 8 procent i parlamentsvalet 1996. Partiet har äv­en haft förankring bland ungdomar i den antikapitalistiska rörelsen.
Men ända sedan partiet bildades har PRC:s ledning varit inriktade på att agera ”påtryckare” från vänster på de redan etablerade partierna. De ”socialistiska” idéerna har setts som något för framtiden.
Det har inneburit att PRC stöttat flera ”center-vänster”-regeringar som år efter år försökt försämra pensioner, skära ned i offentliga sektorn, försvaga fackliga rättigheter etc. Ibland till och med värre förslag är Berlusconis höger.
Många av förslagen har dock ­kunnat stoppas av beslutsam kamp i form av strejker och massdemonstrationer.

Senast deltog PRC i Romani Prodis regering mellan 2006 och 2008 och blev därmed i arbetares ögon medansvarigt för höjda skatter, attacker på pensioner och välfärd, låga löner, prisökningar och en USA-vänlig utrikespolitik.
I valet 2008 fick väljarna nog och PRC blev totalt utraderat i valet och förlorade alla sina platser i parlamentets båda kamrar.
PRC:s agerande har inte bara inne­burit en missad möjlighet att skapa ett verkligt vapen i motståndet mot nedskärningar, privatiseringar o s v, det har också skapat ett förakt bland arbetare och unga för alla partier och därmed försvårat för nya initiativ till att ena kampen mot högerpolitik.
Med erfarenheterna från Tyskland och Italien i bakgrunden har en ny vänsterallians, Syriza, växt fram i Grekland.

Syriza har nått höga opinionssiffror, 15-20 procent, och tillsammans med det grekiska kommunistpartiet KKE samlar de nästan en tredjedel av alla väljare.
Det finns flera orsaker att se positivt på möjligheten för Syriza att verkligen utvecklas till ett redskap och en politisk röst för arbetare och unga.
Syriza säger klart och tydligt nej till allt regeringssamarbete som skulle innebära nedskärningar, privatiseringar eller andra försämringar.
Rättvisepartiet Socialisternas systerorganisation i Grekland, Xekinima, arbetar inom Syriza och argumenterar för att Syriza i valet ska föreslå en ”vänsterregering” med krav på bland annat återförstatligande av privatiserad verksamhet, utbyggnad av offentliga sektorn, 35 timmars arbetsvecka, avskaffande av otrygga anställningsvillkor, bekämpande av fattigdom och nationaliserande av de största monopolföretagen och bankerna.

Ett annat positivt
tecken är att Syriza har en demokratisk och välkomnande struktur, vilket öppnar för att nya grupper kan komma att ansluta sig i framtiden.
Självklart måste ett parti ha några grundläggande ståndpunkter som man enas kring genom debatter, diskussioner och demokratiska beslut. Men erfarenheten visar att det också är viktigt att nya partier till en början har en federalistisk struktur där olika organisationer och åsikter kan samlas och ändå behålla rätten att organisera sig och argumentera för sin sak. Även om någon organisation har stor tyngd inom ett nytt parti är det viktigt att se till att andra organisationer och åsikter också får chansen att höras inom partiet, så länge man är överens om de viktigaste dagsaktuella frågorna.
Bara på det sättet kan ett nytt parti verkligen bli en attraktionspunkt för fackliga aktivister, miljökämpar, antirasister, antikrigsaktivister, hyresrätts­kämpar o s v.

I skuggan av stalinismens fall, socialdemokraternas urartning och byråkratstyrda fack finns, speciellt bland unga, en ”allergi” mot byråkrati och toppstyre. Samtidigt är stämningen bland unga att det räcker med ”enfrågerörelser” mer eller mindre borta. Allt fler inser att människor måste organisera sig för att ta kamp mot hela det kapitalistiska systemet.
Även om det finns ett stort intres­se av gemensam kamp för att stoppa högerpolitiken som bara gynnar storföretag och de rika finns det många åsikter om vad alternativet är.
Rättvisepartiet Socialisterna anser att ett nytt partis första och viktigaste uppgift är att ge människor ett verktyg att göra motstånd mot högerpolitiken som dominerar hela samhället och alla etablerade partier.
Det innebär att konsekvent säga nej till, och stödja strejker och kamp mot nedskärningar, privatiseringar, rasism, försämringar av fackliga rättigheter o s v. Istället behövs ett program för en massiv utbyggnad av den offentliga sektorn med ökad personaltäthet.

Nya arbetarpartier kommer kanske till en början inte att kunna enas om exakt hur ett socialistisk alternativ till dagens högerpolitik och kapitalistiska rovdrift på människor och miljö ska se ut.
Men i dagens situation skulle ett parti med ett tydligt program för krisen, som sa nej till nedskärningar, privatiseringar, försämrad arbetsrätt, at- tack på kvinnors rättigheter etc och som deltog i och enade kamp vara ett stort steg framåt.
Det är dags för att ta motstån­det mot högerregeringen ett steg längre. Kamp mot regeringens attacker på sjuka och arbetslösa, mot EU:s försök till lönedumpning, för försvar av jobb, för inflationsskyddade löner, för asylrätt och mot rasism o s v måste från och med nu även syfta till att formera ett politiskt alternativ till alla de etablerade partierna.
Även om ett nytt parti inte från början har ett revolutionärt program, skulle det stärka självförtroendet hos alla som idag knyter näven i fickan och svär åt högerregeringen. Det skulle också provocera fram rasande ilska hos etablissemangspartier, media och kapitalister. Och det skulle tvinga fram en diskussion om vad alternativet till den nuvarande utvecklingen är. För att stå emot trycket från etablisse­manget att anpassa sig behöver ett nytt parti aktiva medlemmar som ge­nom demokratiska strukturer kan se till att partiet behåller kursen av kamp för arbetarklassens intressen.
Rättvisepartiet Socialisterna och vår internationella organisation CWI arbetar för att bygga nya arbetarparti­er i Sverige och runt om i världen.

Nu behövs organisering och kamp för att motstå den utveckling som är en katastrof både för människor och för natur.
I den kampen tas de första stegen mot ett avskaffande av kapitalismens rovdrift på människor och planet och mot ett demokratiskt socialistiskt samhälle.

ÖPPET MÖTE: 

För ett nytt arbetarparti

– ett socialistiskt svar på kapitalismens kris

Fredag 31 oktober kl 18.00
Rågsvedsskolans matsal

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!