foto: Steven S. / Flickr CC
Inget av etablissemangets partier har några verkliga lösningar på krisen i skolan.
Socialdemokraterna har gjort ett vallöfte om att förbjuda religiösa friskolor till höstens val. Men vilket syfte har förslaget?
Civilminister Ardalan Shekarabi säger riktigt till DN den 13 mars att ”den svenska skolan har gått åt fel håll de senaste decennierna”, men lägger sedan skulden för det på religiösa friskolor enkom; ”vi har sett en utveckling med religiösa friskolor som i flera fall stått för religiöst förtryck”. Även gymnasieminister Anna Ekström (S) är inne på samma spår i DN:s artikel; att ”de här skolorna kan bidra till att den svenska skolan blir än mer segregerad” (min kursivering).
Men alla andra friskolor, varav de flesta drivna av riskkapitalbolag vilka står för den överväldigande delen av den ökade skolsegregeringen och ojämlikheten mellan skolor, lämnas orörda. De religiösa friskolorna ska omvandlas till ”vanliga” skolor, enligt S vallöfte. Innebär det att de köps upp av riskkapitalister? Blir de kommunala? Inga svar ges.
Det finns cirka 7 000 grund- och gymnasieskolor i Sverige, och under läsåret 2016/17 fanns det 820 fristående skolenheter inom grundskolan och 428 fristående skolenheter inom gymnasieskolan. Siffror som Skolvärlden presenterade den 31 maj 2017 visar att av dessa är 69 religiösa friskolor, varav elva är muslimska skolor och 57 är kristna. En är judisk. Det kan dock finnas några fler religiösa friskolor, då det är frivilligt att ange om man har så kallade ”konfessionella” inslag.
Segregeringen och olikvärdigheten i skolan är resultatet av en rad politiska beslut med början år 1989. Det var då som beslutet antogs om att kommunalisera skolan, vilket trädde i kraft 1991 genomdrivet av Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet. Detta skedde efter ett massivt motstånd från lärarfacken och främst från Lärarnas Riksförbund (LR).
Det genomfördes veckolånga strejker av LR i slutet av 1980-talet i protest mot den planerade skolreformen, då de befarade att skolan skulle bli mindre likvärdig, alltför beroende av hur de olika kommunerna förvaltade sitt uppdrag och att läraryrkets status skulle urholkas med sämre löneutveckling som följd. Göran Persson (S), dåvarande skolminister (senare statsminister under många år då han slog ”rekord i budgetsanering”, alltså nedskärningar) och en av de största förespråkarna för kommunaliseringen, hävdade raka motsatsen. Med facit i hand är det uppenbart vilken sida som hade rätt.
Året efter att kommunaliseringen drevs igenom, 1992, genomfördes friskolereformen och det fria skolvalet av den dåvarande högerregeringen med Carl Bildt (M) i spetsen. Detta betydde att varje elev blev värd en viss summa för skolan, den så kallade skolpengen. Skolpengen öppnade i sin tur upp för ökad konkurrens för att få över elever till respektive skola, vilket också innebar att privata aktörer och företag tilläts starta upp skolor, delvis finansierat med skattemedel. Men eftersom företag alltid har vinstintresset i första rummet, har eleverna och personalens behov kommit i andra rummet.
Lägg därtill den fortsatta nedskärningspolitiken överlag och de enormt snedfördelade resurserna i samhället – bankerna och storföretagens vinster samt de groteskt stora aktieutdelningarna – och du har ett recept för en välfärd i fritt fall.
S vallöfte har nog inte som huvudsyfte att bryta segregationen i skolan eftersom riskkapitalägda skolor lämnas orörda, utan snarare ett sätt att vinna över SD:s väljarbas genom att peka på problemen med främst de muslimska friskolorna. I ett pressmeddelande säger Shekarabi också att ”Jag tänker aldrig acceptera att det förtryck som jag och många med mig har flytt från letar sig in i det svenska skolsystemet” (det är däremot helt acceptabelt att stänga gränserna för de som flyr från förtryck samt utvisa dem till det). Det är också ett citat som insinuerar att det är främst muslimska friskolor förslaget handlar om, och att det inte finns förtryckande strukturer inom exempelvis kristendomen.
De kristna friskolorna och deras religiösa förtryck, dogmer med mera nämns knappt av några politiker i denna debatt, vilket inte är en slump då det från makthavarna pågår en intensiv rasistisk splittringskampanj. Invandrare och flyktingar som har flytt från krig, förtryck och terror skuldbeläggs för högerns nedskärningar och politik med ökade klassklyftor. Högerns mantra, och där ingår S och MP, är att det ska vara batongpolitik och hårdare tag, inte upprustning, bygga bort bostadsbristen eller verkliga satsningar på en likvärdig skola.
Rättvisepartiet Socialisterna är emot religiösa friskolor och menar att religion är en privatsak, inget som ska styra undervisningen. Vad mer är vi emot friskolor överlag – mot vinster i välfärden, mot privatiseringar, mot att elever omvandlas till en vara i det kapitalistiska systemet. Vi är för ett förbud på religiösa friskolor, men oroas över att S förslag används som ett rasistiskt slagträ i syfte att ytterligare alienera vissa grupper av människor.
Vad som krävs är gemensam kamp underifrån som slår uppåt, mot makthavarna och deras splittrande politik.
RS och Offensiv står för:
• Skrota det segregerade skolsystemet. Bra och likvärdig utbildning i alla skolor.
• Mindre klasser och ökad lärartäthet. Nej till skolnedläggningar, centralisering och stordrift.
• Kasta ut vinstintresset. Höj lärarnas löner. Återförstatliga skolan under demokratisk kontroll och styre – nej till friskolor.
• Ersätt betygen med pedagogisk dokumentation. Rätt att komma in på förstahandsval.
• Gratis högskolor och universitet. Studielön istället för studielån.
