Fördjupning: CWI/ISA 50 år av kamp för en revolutionär socialistisk international

Av Arne Johansson

När ISA:s föregångare CWI, Committee for a Workers International, bildades i London den 20-21 april 1974 för exakt 50 år sedan, var ambitionen att lägga fröet till en ny, revolutionär arbetarinternational som inom överskådlig tid skulle kunna utmana kapitalismen i global skala.

Vi som deltog vid bildandet ville återknyta den röda tråden till den första, andra och tredje internationalens bästa teoretiska och politiska arv allt sedan Marx och Engels och den ryska oktoberrevolutionen, liksom till Trotskijs kamp för en ny fjärde international. Detta sedan den ryska revolutionen urartat och den av stalinisterna Moskvastyrda tredje internationalen även hade svikit möjligheterna att bygga mäktiga enhetsfronter som hade kunnat stoppa Hitlers maktövertagande 1933 och vinna den spanska revolutionen 1931-37.

CWI:s bildande innebar också en teoretisk uppgörelse med de andra grupperingar som också uppfattade sig som trotskister, men som hamnat helt fel i sin okritiska idolisering av den koloniala revolutionens ledare, bristande tilltro till arbetarklassen och syn på studenter och intellektuella som det nya avantgardet (förtruppen).

Bakom lanseringen stod framför allt den marxistiska tendens som gruppen kring tidningen Militant inom det brittiska Labourpartiet kallade sig, vars ledande teoretiker Ted Grant hade varit aktiv trotskist ända sedan 1930- och 40-talet och vars unga medlemmar 1970 hade vunnit majoritet i LPYS, det brittiska Labourpartiets då lilla, men därefter snabbt växande ungdomsförbund.

Offensiv har tidigare beskrivit hur vi som i september 1973 gav ut första numret av Offensiv kommit i kontakt med två gäster från LPYS på det socialdemokratiska ungdomsförbundets (SSU) kongress 1972, där heta debatter hade pågått mellan förbundsledningens högerflygel och kritiker från vänster.

Vid CWI:s bildande var jag och Anders Hjelm två av 46 deltagare från 12 länder, där vi representerade den ännu mest Umeåbaserade svenska gruppen av ”offensivare” med rötter i den socialdemokratiska studentföreningen.

Vi var alla redan innan CWI:s bildande starkt påverkade av de vänstervindar som blåste över världen efter de revolutionära befrielsekrigen i en rad koloniala och halvkoloniala länder, den svarta medborgarrättsrörelsen i USA, motståndet mot Vietnamkriget och det nya palestinska motståndet.

Det allra viktigaste intrycket hade den franska majrevolten 1968 gjort. Den följdes av massiva arbetarstrejker i hela Europa och snart även i Sverige, med den stora gruvstrejken och det tidiga 1970-talets våg av vilda strejker. Även i Östeuropa skakades de stalinistiska regimerna av den tjeckoslovakiska Pragvåren 1968 och arbetarstrejker i Polen 1970 och 1976 för krav på demokratiska friheter, inte kapitalism.

Både internt inom S-vänstern och utåt gick debatten vid denna tid het om vägen till socialismen via reform eller revolution, liksom om den maoism som dominerade Vietnamrörelsen och den nya vänsterns sekterism gentemot arbetarrörelsen. CWI var ett barn av en tid där stora delar av världen tycktes kantra i riktning mot någon sorts socialism.

Bara fyra dagar efter CWI:s bildande störtade också unga officerare den militärdiktatur som hade styrt Portugal ända sedan 1926 och tre månader senare föll även den tioåriga militärjuntan i Grekland.

I England, där mötet hölls, hade högerregeringen just fallit efter ett val, där denna efter en massiv strejkvåg och en segerrik gruvarbetarstrejk ställt frågan om vem som ska styra landet.

Samtidigt gav kuppen i Chile 1973 mot Allendes vänsterregering nya starka argument för behovet av revolutionära och internationellt organiserade partier, som skulle våga stå i spetsen för revolutionära lösningar när kapitalisternas sabotage oundvikligen skulle sättas in mot varje socialistisk utmaning.

Det var genom kontakterna med den brittiska Militantgruppen som både vi och en hel del unga socialister i andra länder kunde hitta de trotskistiska klassikerna och i stora drag övertygas om att deras tolkning av efterkrigstidens utveckling och taktiska orientering var mer korrekt än andra vänstergruppers, inklusive de som benämnde sig som trotskister, som vi hade kommit i kontakt med. Helt centrala slutsatser var insikten om att det utan internationella perspektiv, program och politik är omöjligt att förändra samhället. Och att det som redan Marx och Engels förklarat är den organiserade arbetarklassen som på grund av sin roll i produktionen och därmed klasskampen kan samla alla förtryckta bakom sig, besegra kapitalismen och bygga socialismen. Läs mer i Programme of the International (1970), av Ted Grant.

Avgörande för behovet av en ny international strax innan kriget var stalinisternas vägran att ta strid mot Hitlers maktövertagande, undermineringen av den spanska revolution som kunde ha stoppat Francos seger, Stalins Moskvarättegångar och blodiga utrensningar och det annalkande andra världskriget, som liksom det första förväntades leda till nya revolutionära uppsving. Liksom i det kommunistiska manifest som Marx och Engels skrev nittio år innan ville det övergångsprogram som Fjärde internationalen 1938 baserades på hitta en brygga mellan dagens medvetenhet och kamp och behovet av en socialistisk revolution.

Dessvärre infriades inte Trotskijs mitt i katastrofen optimistiska perspektiv på att världskrigets fasor inom tio år skulle leda till Fjärde internationalens genombrott. Med undantag som i Sri Lanka, Bolivia och Vietnam förblev de flesta trotskistiska grupperna efter Stalins mord på Trotskij 1940 och krigets utgång små och isolerade, med ledare som hade stora svårigheter att förstå de nya världsperspektiven.

Ett nytt revolutionärt uppsving kom också efter kriget även i Europa, men avleddes på ett sätt som Trotskij inte hade anat. Det gällde till att börja med att inse hur Hitlers bestialiska anfall på Sovjetunionen betydde att kriget mot Nazityskland kom högst på agendan, varefter Röda arméns seger i detta både försvagade de kapitalistiska västmakterna och stärkte stalinismen. Först och främst genom att i de länder som Röda armén ockuperat skapa en rad nya stater efter mönster från Stalins Sovjet, parallellt med att Maos röda bondearmé samtidigt var på väg att besegra både Japan och Koumintang i Kina.

Stalinisternas prestige hade även stärkts genom att de till sist, efter att först ha försvarat Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Stalins Sovjet och Tyskland 1939, bytt fot efter Hitlers angrepp på Sovjetunionen och spelat en ledande roll i de västliga motståndsrörelserna mot den tyska ockupationen och Mussolinis italienska fascister. Men det inflytande som segern mot Hitler-Tyskland gav användes efter kriget till att i tyst samförstånd med Västmakterna avleda och hålla tillbaka den revolutionära våg som svepte över väst.

CWI:s bildande innebar också ett ställningstagande för Militants syn på de viktigaste stridsfrågor som under efterkrigstiden hade splittrat trotskisterna.

Ted Grant insåg långt tidigare än andra att efter andra världskriget slut var de skakade kapitalisterna tvungna att luta sig mot socialdemokratin och tillåta en rad sociala reformer som stärkte denna i en slags kontrarevolution i borgerligt demokratiska former och banade väg för ett nytt ekonomiskt uppsving. Detta till skillnad från andra trotskister som trodde att kapitalismen måste förlita sig på militärdiktaturer och repression och vara beredd att riskera ett nytt storkrig.

Andra debatter gällde klasskaraktären av de nya regimerna i Östeuropa. De var trots folkfrontsfasader inte längre borgerliga, eftersom de gamla statsapparaterna hade störtats, kapitalägarna flytt och ekonomin förstatligats, även med visst stöd av arbetarna. Men de var deformerade arbetarstater, redan från start totalitärt byråkratstyrda, och inte degenererade arbetarstater eftersom de aldrig, till skillnad från Ryssland åren efter oktoberrevolutionen 1917, varit demokratiska. Inte heller statskapitalistiska, som man först hade kallat dem och som den rivaliserande trotskisten Tony Cliff fortsatte att kalla dem.

CWI anammade också definitionen av flera regimer som etablerats i Syd efter koloniala befrielsekrig eller statskupper i de före detta koloniala länder som proletärt bonapartistiska, efter att de med Moskva som förebild hade nationaliserat sina ekonomier. På ett nytt om än deformerat sätt bekräftade detta Trotskijs teori om den permanenta revolutionen, som här innebar att den nationella frigörelsen i vissa fattiga länder med en svag inhemsk borgarklass inte skulle kunna hålla stånd mot en ekonomisk nykolonialism utan att förstatliga och byråkratiskt planera ekonomin.

Men liksom i Sovjet och Östeuropa skulle det därför i framtiden bli nödvändigt med politiska revolutioner för att etablera arbetardemokratier även i de länder där landsbygdsbaserade gerillarörelser som i Kuba, Vietnam och de före detta portugisiska kolonierna hade tagit makten. Något som för att lyckas i fattiga länder skulle kräva stöd av den kommande sociala revolutionen i Väst eller den politiska i Öst. Det var en fråga som andra trotskister opportunistiskt förnekade eller duckade för.

Jag som själv ett par år före kontakten med Militant hade besökt palestinska flyktingläger och grupper var direkt överens med de brittiska kamraternas syn att vi istället för små gerillagruppers nålstick utifrån som bara stärkte den israeliska staten måste förespråka en masskamp både inne i Israel och i dess ockuperade områden i stil med den första intifadan som senare kom, samt om nödvändigheten av gemensam kamp av palestinier och israeler till förmån för en socialistisk tvåstatslösning i en allt närmare federation.

Andra och för vår politiska orientering avgörande punkter gällde framtidsperspektiven för de utvecklade kapitalistländerna Där var vi överens med de brittiska pionjärerna om att kapitalismens långa efterkrigsuppsving hade nått sitt slut, vilket oundvikligen skulle underminera reformismen, leda till klasskamp och medföra en radikalisering av arbetarna samt att dessa, liksom tidigare först skulle vända sig till sina traditionella fack och arbetarpartier för att hitta lösningar.

Utrensade ur kommunistpartierna hade de flesta trotskistiska grupper ända sedan Trotskijs dagar försökt hitta vägar ut ur sin isolering genom att gå in och försöka få stöd bland de basmedlemmar i de andra arbetarpartierna (socialdemokratiska eller socialistiska) som radikaliserats (gått vänsterut), eller utbrytningar ur dessa, en taktik som kallats entrism. Under kapitalismens långa efterkrigsuppsving urartade detta ofta så mycket att vissa av dem gömde sitt eget program med ”en djup entrism”.

Det var en taktik som i slutet av 1960-talet redan hade getts upp av de flesta som kallade sig trotskister till förmån för en orientering till den koloniala befrielsekampen och de nya radikala strömningarna bland studenter, intellektuella skikt. Så inte den marxistiska tendensen kring brittiska Militant. Utan att förneka betydelsen av studenternas och mellanskiktens radikalisering innebar CWI:s bildande 1974 att fokus inriktades på att gå i närkontakt med den nya radikalisering som hade blivit tydlig på arbetsplatserna, i facken, bland socialdemokratins basmedlemmar och inte minst inom SSU, något som även bekräftades av ett snabbt växande stöd för våra idéer.

Det var en orientering överallt där detta var möjligt som snabbt ledde till kontakter och nya grupper, med tiden i 35 länder på alla kontinenter. Även om vi länge inte offentligt talade om CWI var vi alltid maximalt öppna om såväl våra teoretiska grunder, ekonomiska och politiska perspektiv, som alltid började med internationella perspektiv, förslag på övergångsprogram och internationella kontakter.

Även om CWI givetvis likt Trotskij på sin tid också varnade för en period av ”revolution och kontrarevolution”, där mänsklighetens kris kunde kokas ner till en kris för det proletära ledarskapet, hoppades vi att detta på något sätt skulle gå att komma över i den kapplöpning vi trodde på mellan den sociala revolutionen i Väst och den politiska i Öst. Liksom efter första världskriget såg vi fram emot att nya revolutionära masspartier förr eller senare skulle skapas ur en utbrytning av stora minoriteter eller kanske rentav majoriteter av de gamla partierna och deras ungdomsförbund.

Så klart var vi inte enögda. ”Antingen måste vi böja oss för kapitalismens krympta villkor. Då återstår bara en kapitalistisk stabiliseringspolitik med udden mot arbetarrörelsen… Alternativet är att bryta de kapitalistiska ramarna”, hade jag själv varnat i ett tal på SSU-kongressen 1975, där vi hade samlat hela SSU-vänstern bakom våra mest centrala övergångskrav och även fått majoritet för ett par av dem. Offensiv varnade också från första stund för att kontrareformer snart skulle leda till högerpopulistiska missnöjespolitiker även i Sverige.

Denna orientering till de traditionella arbetarpartiernas basplan behölls av CWI i de länder där sådana fanns ända in på 1990-talet, även i länder som Spanien och Sverige där vi tidigt bemöttes av uteslutningar för att försöka blockera våra möjligheter att vinna betydande minoriteter. I Sverige vann vi så sent som 1991 i Umeå tre mandat på en alternativ, marxistisk S-lista i kommunfullmäktige, 13 år efter uteslutningarna ur socialdemokratin.

I Grekland orienterade vi oss till det nya socialistpartiet Pasok som vi förutsåg skulle bildas innan det ens fanns. I Sydafrika orienterade sig CWI på ett liknande sätt som en marxistisk tendens för ANC. I Sri Lanka vann vi över flertalet av de aktiva medlemmarna i det tidigare trotskistiska masspartiet Lanka Sama Samaja Party.

Allra störst framgång hade CWI i Storbritannien, där Militant med sin majoritet i LPYS och goda relationer till Labours radikala vänsterflygel runt Tony Benn vann så stora framgångar att de i en bok av Michael Crick kallades för landets femte starkaste parti, med tre av Labours parlamentsledamöter, majoritetsstöd i Liverpool, starka positioner i flera fackförbund och som mest uppåt 8 000 medlemmar.

Militant ledde också en rad episka kampanjer, som Liverpools kommuns två omgångar av strider mot Thatchers nedskurna stöd till kommunerna, massivt stöd till 1980-talets stora gruvarbetarstrejk och den segerrika masskampanjen för bojkott mot försöket att införa en Poll Tax (en platt fastighetsskatt för slott och koja) som innebar början till slutet för Margaret Thatcher.

De objektiva förutsättningarna för denna orientering ändrades med det historiska sammanbrottet för de stalinistiska staterna 1989-92 och socialdemokratins överallt pågående kapitulation för kapitalismens krav på nyliberala avregleringar och sociala baklängesreformer.

Det var en utveckling som resulterade i socialdemokratins förborgerligande, samtidigt som många både gamla och nya vänsterpartier vid sidan av socialdemokratin skulle komma att duka under eller försvagas av samma fundamentala brist på trovärdiga alternativ.

Även om allt fler idag inser att kapitalismens skrämmande krig, militära kapprustning samt miljö- och klimathot har ryckt allt närmare tippunkter som faktiskt kan ödelägga all mänsklig civilisation betyder fortfarande stalinismens kollaps tillsammans med förlusten av både en reformistisk arbetarrörelse och revolutionära alternativ att tilltron är lägre än någonsin i modern tid till både hur ett fungerande socialistiskt alternativ till kapitalismen ska se ut och ha kraft att kunna genomföras.

Vi kan inte längre som Trotskij på 1930-talet eller CWI tidigare reducera mänsklighetens kris till en ledningskris för arbetarrörelsen, utan står idag i ett globalt läge där nya massprotester och massrörelser måste byggas upp som kan bära fram ett trovärdigt socialistiskt övergångsprogram och som även, likt delvis tidigare folkrörelser runt idag insomnade arbetarpartier, förkroppsliga ett framtida socialistiskt samhälle.

Det är ett besvärligt läge som inte bara har skapat flera splittringar inom CWI, utan också överallt har försvagat övriga delar av den socialistiska vänstern. Men ju mer komplicerad uppgiften har blivit, desto viktigare är det att försvara och bygga en global marxistisk rörelse, som är kapabel att använda den av Marx och Engels utvecklade dialektiska materialismen till att ständigt på nytt analysera vad som händer i alla delar av världen, inte minst i Asien och Syd där den industriella arbetarklassen idag är flest.

Fortfarande gäller att det är den i framtiden organiserade arbetarklassen som måste bära upp en global demokratisk socialism, nu mera än någonsin också med en nyckelroll för skolans och vårdens många kvinnor, men i en mer hotfull kapplöpning mot tiden än någonsin.

Samtidigt pågår överallt proteströrelser mot krig och miljöförstörelse, diktaturer och auktoritära regimer, rasism och förtryck av olika former, som alla till sist måste fångas upp och för att lyckas kanaliseras av ett historiskt medvetet socialistiskt världsparti i spetsen för en arbetarledd massrörelse av rörelser. 

Stalinismens kollaps 1989-92 och dess följder

Av Vincent Kolo

Stalinismens kollaps 1989-92 gav upphov till en häftig debatt inom CWI och en minoritet som inte kunde erkänna eller förstå de epokgörande förändringar som inträffade, lämnade vår international.

När CWI bildades 1974 styrde stalinistiska byråkratiska regimer en tredjedel av världen, från Nordkorea till Östtyskland och Kuba. Sovjetunionen var världens näst största ekonomi efter USA och dess armé var världens största.

De stalinistiska diktaturerna var groteska karikatyrer av ”socialism”, och varken intresserade av eller förmögna till att leda en kamp mot kapitalismen Men deras existens fungerade som en motvikt till kapitalismen. Stora delar av världen var ”förbjuden mark” för kapitalisterna.

Men likt gigantiska dominobrickor rasade de stalinistiska regimerna samman 1989-92, vilket förändrade världen på ett avgörande sätt. Det i sin tur tvingade CWI till en omvärdering av en rad tidigare ståndpunkter. Även om vi belyste den kris som utvecklades i Sovjetunionen och andra stalinistiska stater, så underskattade vi till en början omfattningen och djupet av denna kris.

I årtionden hade vi helt avfärdat möjligheten att kapitalismen skulle kunna återupprättas. Baserat på deras spektakulära ekonomiska tillväxt under 1950- och 60-talen trodde vi att de stalinistiska regimerna fortfarande kunde spela en ”relativt progressiv” roll, trots byråkratins förlamande hand. Inga krav på en återgång till kapitalism hade heller rest i de arbetarrevolter som utmanade det stalinistiska styret i Ungern och Polen.

Men 1989 hade situationen helt förändrats, och detta tvingade oss till att revidera vår tidigare analys. Det ledde i sin tur till en splittring, faktiskt en rad splittringar, under de följande åren. En grupp som senare blev International Marxist Tendency (IMT), som i juni byter namn till Revolutionary Communist International, bröt med CWI 1992. (Splittringen i början av 1990-talet handlade också om nyttan av att förbli en ”entristisk” grupp i brittiska Labourpartiet och andra socialdemokratiska partier, som förborgerligats, i motsats till att bygga självständigt samt vilken typ av revolutionärt parti vi ville bygga).

I den minoritetsfraktion som blev IMT fanns även Ted Grant, som spelade en mycket viktig roll under grundningsåren, men som nu var fast i det förflutna. De som lämnade förnekade under flera år att kapitalismen hade återupprättats i de stalinistiska staterna, enligt dem var det teoretiskt uteslutet. De överskattade de stalinistiska regimernas styrka och livskraft och deras förmåga att hitta en väg ut ur krisen. De underskattade graden av förvirring och desorientering i massornas medvetande. Stalinismen hade förgiftat medvetenheten i dessa länder och gjort ”socialism” till ett skällsord.

Istället fortsatte de att hålla fast vid vår tidigare hållning; att massorna, när de sattes rörelse, skulle gå i riktning mot en politisk revolution som störtade den byråkratiska diktaturen och skapa en socialistisk demokrati, vilket inte hände.

IMT korrigerade inte sitt misstag förrän i mitten av 1990-talet, mer än fem år efter att de splittrades från CWI, då de sent omsider accepterade att kapitalismen hade återupprättats.

Andra grupper som sa sig vara trotskister var lika desorienterade. De som likt brittiska SWP hade beskrivit de stalinistiska staterna som ”statskapitalistiska” menade att ingen avgörande förändring hade ägt rum. Utan de beskrev stalinismens kollaps som en övergång från ”statskapitalism” till annan form av kapitalism – en marknadsekonomi.

Men som Trotskij förutsåg skulle kapitalismens återupprättande vara en epokgörande ideologisk och propagandistisk seger för den globala kapitalismen, som triumfatoriskt kunde kunde trumma hem sitt budskap: ”Det finns bara ett hållbart system – vårt system”. Stalinismens kollaps kastade tillbaka massornas medvetenhet och effekterna av detta finns fortfarande kvar.

Detta i sin tur påskyndade andra processer: Vänsterns sönderfall och socialdemokratins kapitulation inför nyliberalismen. Den nyliberala globaliseringen accelererade dramatiskt, särskilt i och med kapitalismens återupprättande i Kina och dess ”ekonomiska pakt” med USA-imperialismen. Ett nytt stort miljardproletariat erbjöds kapitalismen för att absorberas in i dess globala exploateringssystem. Superprofiterna från detta gjorde det möjligt för den globala kapitalismen att delvis övervinna sina interna kriser och expandera under de två decennierna fram till globala ekonomiska kraschen 2008 (det som kommit att kallas finanskrisen 2008-2009).

Stalinismens kollaps följdes av en tsunami av privatiseringar – en plundring som innebar armod och fattigdom massorna samtidigt som några få blev superrika oligarker. I Kina privatiserades 100 000 statsägda företag mellan 1995 och 2005.

CWI var den första internationella vänsterorganisation som förstod denna process. Omfattande diskussioner, besök och deltagande i den omvälvande kamp som fick de stalinistiska regimerna på fall gjorde det möjligt för oss att ändra vår analys och korrigera en tidigare felaktig uppfattning.

I slutet av 1980-talet hade vi kamrater på plats i minst åtta stalinistiska länder. I Kina talade en CWI-medlem 1989 på Himmelska fridens torg inför flera tiotusentals människor. Vi organiserade global solidaritet med massrörelsen i Kina. Men ännu hade vi inte greppat hur långt processen mot kapitalismens återupprättande i Kina hade gått och vi menade att masskampen i Kina krossades – massakern på Himmelska fridens torg i Peking den 4 juni 1989 – under stalinismens järnhäl.

Men massakern i Peking var i själva verket en seger för den kapitalistiska kontrarevolutionen. KKP:s (det styrande ”kommunistpartiet”) diktatur triumferade, men stal samtidigt programmet från de borgerliga liberaler som hade varit en del, men inte den enda, av masskampen. KKP behöll makten på grundval av en våldsam brytning med det förflutna, som sedan följdes av att man snabbt började konsolidera en borgerlig regim, där den gamla byråkratiska eliten behöll diktaturen och omvandlade sig själva till kapitalister.

Samma år (1989) åkte jag till Tjeckoslovakien och var där när det stalinistiska styret upplöste sig själv. Drygt en miljon människor demonstrerade i Prag samma dag som jag och en annan CWI-medlem anlände till staden där den revolutionära glöden brann.

I varje gathörn stod hundratals människor i kö för att köpa tidningar som bara några dagar tidigare hade varit föremål för sträng censur. Problemet var att det inte var bra tidningar! De var populära bara för att censuren hade kollapsat. Vi skickade också kamrater till Ryssland, Polen, Ungern och Östtyskland.

I det stalinistiska Östtyskland (DDR) inleddes i slutet av september 1989 massprotester med krav på demokratiska rättigheter. I Leipzig deltog 70 000 personer i protester den 9 oktober och den dagen fruktade många att regeringen skulle göra som i Kina i juni 1989 och skjuta på folkmassorna. Men de östtyska stalinisterna var splittrade och tog ett steg tillbaka. Demonstrationer skakade landet i flera veckor. Den 4 november marscherade en halv miljon människor i Östberlin och krävde yttrandefrihet och pressfrihet.

De östtyska massprotesterna reste inte krav på kapitalism, utan krävde demokratiska rättigheter. Masskampens utbredning fick den stalinistiska diktaturen att snabbt rasa samman och en månad efter den första demonstrationen i Leipzig belägrade och rev massorna Berlinmuren.

Händelsernas hastighet var häpnadsväckande. De regimkritiska massprotester spreds från ett land till ett annat med blixtens hastighet. Men den folkliga medvetenhetens tillbakagång och avsaknaden av en subjektiv faktor – ett parti – innebar att en potentiellt revolutionär rörelse snabbt förvandlades till en kapitalistisk kontrarevolution. Det fanns inget stort arbetarparti som kunde förena kraven på verklig demokrati med motstånd mot kapitalismen och bevarandet av statlig egendom.

CWI skrev vid den tiden: ”Även om [vi] redan [1989] hade insett att kapitalistisk restauration inte längre var utesluten i dessa samhällen, var det oväntat hur snabbt den politiska revolutionen spårade ur. Oväntat var också det faktum att kontrarevolutionens första steg inte mötte något större motstånd från arbetarklassen.”

Detta är citat från CWI:s dokument The Collapse of Stalinism från 1992, som var ett svar till de som skulle komma att bilda IMT.

Som Trotskijs förklarade i bland annat Den förrådda revolutionen (1936) var det endast arbetarnas politiska revolution som skulle kunna förhindra att stalinismens kris banade väg för kapitalismens återupprättande. Revolutionen var politisk eftersom den skulle erövra statsmakten, men lämna de sociala grundvalarna – den statligt ägda egendomen och planekonomin – oförändrade.

Han förklarade att planekonomin inte skulle kunna överleva utan ”syre” i form av arbetarnas demokratiska kontroll och förvaltning. Som ett verktyg för de stalinistiska byråkraterna fördärvades planekonomin av ett enormt slöseri och vanskötsel.

Händelseutvecklingen i de stalinistiska staterna och kollapsen kom att bekräfta Trotskijs analys: Endast en politisk revolution kunde förhindra en kapitalistisk kontrarevolution.

De stalinistiska ekonomierna hade uppnått en imponerande BNP-tillväxt under 1950- och 60-talen, men inte lika mycket under 1970-talet. Denna utveckling hade dock främst möjliggjorts genom stora industriella satsningar efter modeller och teknik som kopierats från väst.

Men eftersom de stalinistiska ekonomierna inte kunde förnya och vidareutveckla, utan bara kopiera, så tilltog problemen i takt med att ekonomin blev allt mer komplex.

De flesta av de stalinistiska staterna hamnade i en djup ekonomisk kris på 1980-talet med försämrade levnadsvillkor som följd. Det i sin tur närde uppfattningen att förhållandena i det kapitalistiska Väst var ett ”paradis” i jämförelse med de egna villkoren, samtidigt som de styrande byråkratierna demoraliserades och splittrades.

Men kapitalismens återupprättande blev till en av de mest brutala processer som någonsin har utvecklats. I exempelvis Rysslands föll BNP med 50 procent mellan 1990 och 1995. Den förväntade livslängden för män i Ryssland sjönk till 57 år.

Arbetarrörelsen har ännu inte återhämtat sig från de epokgörande händelserna 1989-92 och medvetenheten fortsätter att släpa efter. Men kapitalismens utdelning från stalinismens kollaps har i stort sett förbrukats och förvandlats till sin motsats. Samtidigt som världens klyvs av nya imperialistiska maktstrider.

Efter en brutal kapitalistisk kontrarevolution är Kina och Ryssland nu imperialistiska makter och i ett gemensamt block som leds av den starkare kinesiska imperialismen. Det ligger i imperialismens natur att de måste utmana den befintliga hegemonin, USA:s, på ett sätt som de gamla stalinist-maoistregimerna inte gjorde och inte kunde göra. Dagens kapitalistiska värld slits sönder av maktkampen mellan två imperialistiska läger, ledda av USA respektive Kina.

Analysen av orsakerna till stalinismens kollaps för 35 år sedan är en viktig del av den teoretiska grund som ISA och nästa generations marxister måste bygga vidare på.

Artikeln är ett utdrag från ett tal som Vincent Kolo tal höll vid den marxistiska skola som ISA i Kina, Hongkong och Taiwan arrangerade i april med anledning av att det var 50 år sedan CWI/ISA grundades. Andra talare på skolan var Arne Johansson från Socialistiskt Alternativ i Sverige och Kshama Sawant från Socialist Alternative i USA. 

CWI/ISA 50 år – några milstolpar

Av Sarah Wrack och Hugh Caffrey

1983

1989

1992

2013

2019

Socialismen är internationell – eller ingenting

Av Jonas Brännberg

50 år efter att Socialistiskt Alternativ var med och bildade CWI ser världen mycket annorlunda ut. Stalinismen är borta och arbetarrörelsens partier har blivit totalt förborgerligade. Det råder i princip i hela världen ett stort vakuum till vänster. Behovet av en socialistisk internationell organisering är dock minst lika stort. När kapitalismen har gått in i en ny era av allt farligare imperialistiska motsättningar med nationalism och militarism i förarsätet är internationalismen en överlevnadsfråga för socialister.

Internationalismen utgår från marxismens grundläggande analys av det rådande samhällssystemet, kapitalismen. När Karl Marx och Friedrich Engels avslutade Kommunistiska manifestet (den första arbetarinternationalens program) med “Arbetare i alla länder, förena er” var det från utgångspunkten att kapitalismen var ett världsomspännande system vars kriser och orättvisor krävde arbetarklassens internationella organisering för politiska analys, utvecklande av program och kamp för ett annat, socialistiskt, samhälle. “Arbetarnas frigörelse är inte ett lokalt eller nationellt, utan ett internationellt problem” skrev Marx i stadgarna som antogs av den första internationalen – ord som för den växande arbetarrörelsen blev självklarheter.

Men när socialdemokratin (genom av stödja första världskriget) och stalinismen (med teorin om socialism i ett land) övergav internationalismen var det Leo Trotskij och den marxistiska strömningen kring honom som höll internationalismen och de internationella politiska perspektiven levande.

“Marxismen följer av världsekonomin, inte som en summa av nationella delar, utan som en mäktig oberoende verklighet, som skapas av den internationella arbetsdelningen och av världsmarknaden, som i den nuvarande epoken dominerar kraftigt över nationella marknader. Det kapitalistiska samhällets produktivkrafter har för länge sedan vuxit ur de nationella gränserna” skrev Trotskij 1930 i förordet till Den permanenta revolutionen, där han förklarade att inget land, inte ens det då ickekapitalistiska Sovjetunionen, kunde komma undan de lagar som följer av den internationella kapitalismens utveckling. Det som gällde 1930 gäller ännu starkare idag, med en global kapitalism som genomsyrar vartenda skrymsle på vår planet.

Att förstå behovet av en internationell analys av kapitalismens och klasskampens utveckling och perspektiv är förstås inte nog. Som artikeln om CWI:s historia förklarar misslyckades många så kallade trotskistiska grupper med att förstå perioden efter andra världskriget, senare stalinismen kollaps samt behålla orienteringen mot arbetarklassen. Idag är utmaningarna med att förstå och förutse utvecklingen minst lika stora.

Inför första världskriget dukade de flesta av de socialdemokratiska partierna i den andra internationalen under för trycket av att stödja sina egna länders härskande kapitalistklasser i kriget (som var ett imperialistiskt erövringskrig) istället för att resa den internationella arbetarklassens intressen. Orsaken fanns i partiernas byråkratisering, med privilegier i dess övre skikt under årtionden av kapitalistiskt uppsving i kombination med den nationalistiska propaganda som alltid föregår alla krig. Det fanns dock vid den tiden en betydande vänster inom arbetarrörelsen som utmanade ledarnas “socialchauvinistiska” politik. I Zimmerwald 1915 träffades arbetarrörelsens krigsmotståndare och revolutionärer för att staka ut ett motstånd mot kriget. Två år senare bröt den revolutionära vågen ut i Ryssland.

Idag är nya imperialistiska krig på dagordningen. Likheterna med perioden inför första världskriget är en varning. Rysslands invasion av Ukraina och USA/Natos enorma uppbackning bakom Ukraina går inte att förstå, utom som en viktig skådeplats för en allt hetare imperialistisk maktkamp. Ukrainakriget konsoliderade det USA-ledda blocket, medan den Israeliska statens fokmordskrig mot Gaza har stärkt alliansen mellan Iran och Kina/Ryssland.

I dagens situation, utan revolutionära antikrigsströmningar i masspartier som vid första världskrigets utbrott, är trycket ännu större på socialister att ge efter för trycket från imperialism och nationalism. Enbart av den anledningen är behovet av en socialistisk international, som förenar socialister från olika delar av världen, nödvändig. En verkligt internationalistisk analys av den snabba krisutvecklingen är inte heller möjlig utan intryck från klasskampens olika rytmer i olika delar av världen. Ett bra exempel är Sverige: Utan internationella perspektiv och insikt om det uppsving i arbetarkamp som har skett internationellt den senaste tiden finns det en stor risk att dra alltför negativa slutsatser om möjligheterna för ett uppsving för den till stor del insomnade arbetarkampen i Sverige.

Grunden för en socialistisk international är ett gemensamt socialistiskt program, som utgår från vad som kan stärka den internationella arbetarklassens ställning och kampen för socialism. Kriget i Ukraina har varit ett lackmustest för socialister. Genom att förstå krigets huvudsakliga karaktär som en motsättning mellan två imperialistiska block ser man också att en militär “seger” för endera sidan inte kommer att innebära en förbättring av arbetares ställning. Istället måste ett krav på de ryska truppernas tillbakadragande vara kopplat till en internationell organisering och kamp mot krig och imperialism, utan stöd till Zelenskyj (som avslöjande nog stödjer Israels ockupation av Palestina) men självklart med fullt stöd till den ukrainska arbetarklassens rätt att försvara sig.

Utan att förstå den internationella kapitalismen, imperialismen, är risken överhängande att landa i stöd för allehanda reaktionära krafter och se “min fiendes fiende som min vän”. I den fällan har även en del som benämner sig som vänster hamnat genom att hysa illusioner i allt från den kinesiska diktaturen till högerextrema Hamas. Speciellt i perioder av låg nivå på klasskampen, eller där arbetarklassens organisering försvagats, finns risken att leta “räddare” eller att ha illussioner i organ som inte alls företrädare arbetare. Det som behövs är istället att se internationell arbetarklasssolidaritet och enighet som vägen framåt.

För internationella socialister är den internationella arbetarklassen vår allierade och den huvudsakliga kraft vi kämpar tillsammans med för att vinna segrar och som slutgiltigt kan göra slut på alla kriser kopplade till kapitalismen: ekonomiska, ekologiska och sociala. Det innebär ett principfast motstånd mot all imperialism, med en särskild udd mot de imperialistiska ambitionerna hos vårt eget lands härskande elit. Tillsammans med socialistiska kamrater över hela världen utvecklar vi vår analys och kamp och bygger den internationella revolutionära rörelsen som är nyckeln till en värld utan krig, fattigdom, förtryck och exploatering. Socialismen är internationell eller ingenting!