Fossilfritt samhälle kräver kapitalismens avskaffande

Oljeproduktionen och -priset har rasat under coronakrisen, och tillfället att ställa om till grön energi och produktion är slående. Men kapitalismen kommer aldrig att göra det (Foto: CC0).

av Offensiv

Tidigare kriser har inte lett till mer än små hack i kurvan, sedan har oljeproduktionen i världen på nytt tagit fart och fortsatt att öka. Den kris för oljebranschen och hela fossilindustrin i spåren på coronasmittan är av ett annat slag än de tidigare. Olje- och kolbolagen kommer att vilja öka produktionen på nytt, men det kommer att vara långt mycket svårare än någonsin tidigare.

Som i andra delar av ekonomin har viruset utlöst krisen, men är inte orsaken till den. Motsättningarna inom oljeindustrin hade byggts upp under en längre tid. Den stora förändringen som har skett inom oljebranschen under det senaste årtiondet är den ökade utvinningen av olja genom fracking i USA. Tekniken bygger på att med högt tryck pressa ut olja som finns i skifferlager i marken. Miljöriskerna är stora, men i takt med att tekniken utvecklats har det öppnat möjligheterna att öka produktionen dramatiskt. 
Till för drygt tio år sedan hade oljeutvinningen i USA minskat under en längre tid. Men sedan har kurvan pekat brant uppåt. Oljeproduktionen har mer än fördubblats, och USA har gått om Ryssland och Saudiarabien till att ha blivit världens största producent av råolja.
Detta hade inte varit möjligt utan en nästan obegränsad tillgång till billiga krediter till de många oljebolag som har börjat leta olja i de nya fälten i Texas, North Dakota och Appalacherna. Kostnaderna för att utvinna olja genom fracking är betydligt högre än för traditionella oljekällor. Bolagen har framför allt satsat på snabb tillväxt och byggt upp förhoppningar om framtida vinster. 
Den amerikanska oljebranschen är ett tydligt exempel på hur kapitalismen har byggt upp nya spekulationsbubblor när billiga lån pumpats ut i spåren på krisen 2008-2009. Dessutom är investeringar i ökad oljeproduktion det sista världen behöver om det ska vara möjligt att undvika skenande klimatförändringar.

Den ökade oljeproduktionen har blivit till en nagel i ögat, inte minst för de båda huvudkonkurrenterna. Redan 2014 till 2016 pågick ett första priskrig som för en tid hejdade produktionsökningarna i USA. Men låga oljepriser ställer till problem även för Saudiarabien och Ryssland, där oljeinkomsterna utgör en stor del av ekonomin.
Men under våren 2020 trappades konflikten upp på nytt. När Saudi­arabien och Ryssland i början av mars meddelade att de skulle öka produktionen, samtidigt som effekterna av coronapandemin redan påverkade världsekonomin, påskyndade det raset för oljepriset. Priset på den amerikanska WTI-oljan, som har legat på mellan 50 och 60 dollar per fat under förra året, störtdök till ner mot tio dollar. Vid ett tillfälle fick producenterna till och med betala bortemot 40 dollar per fat för att kunna bli av med oljan. 
Sedan i mars befinner sig branschen i fritt fall. Investeringarna i att leta efter ny olja har tvärstannat. Ett mått på inbromsningen är företaget Baker Hughes veckostatistik över antalet borriggar som är i arbete i Nordamerika. I USA har antalet borriggar som borrar efter olja och gas minskat med två tredjedelar jämfört med för ett år sedan.

De oljeproducerande länderna har haft krismöten och beslutat om produktionsminskningar på omkring 10 miljoner fat per dag från och med i maj. Men det räcker inte långt när minskningen av efterfrågan under mars april beräknas till bortemot 30 miljoner fat. Det gör att oljelagren har fortsatt att fyllas på i snabb takt. Den accelererande krisen har gjort att bland annat Saudiarabien har beslutat om ytterligare produktionsminskningar i början av maj.
Läget i USA är speciellt. Produktionskostnaderna låg redan före krisen nära det pris som betalades för oljan. Efter prisraset gick i stort sett hela USA:s oljeproduktion med stora förluster. Den höga skuldsättningen gjorde att de första konkurserna kom redan efter några veckor. 
Inom andra branscher skulle det naturliga ha varit att stoppa produktionen när den går med förlust. Men här ligger det speciella problemet för frackingbranschen. Stänger man en källa är det inte säkert att den går att öppna på nytt eller i vart fall är risken stor att produktionen blir betydligt lägre. Därför är detta något som bolagen dragit sig för i det längsta. Men nu sker detta i stor skala. Den amerikanska oljeproduktionen minskade med 1,6 miljoner fat fram till mitten av maj och stängningarna fortsätter i snabb takt.

Oljeindustrin, flygbranschen, de stora biltillverkarna – alla kommer att göra sitt bästa för att återvända till tiden före pandemin, även om det ligger stora hinder i vägen.

Det finns många exempel som visar hur desperat läget är för den amerikanska oljeindustrin. Ett av de mer säregna är ett krav från ett 30-tal kongressledamöter att de banker och finansinstitut som har sagt att de kommer att dra sig ur satsningar på fossilindustrin ska straffas för denna ”diskriminering”. Det är makalöst att se hur dessa varma anhängare av fria marknader plötsligt vill inskränka bankdirektörers rätt att investera hur de vill.
Som vid alla kapitalistiska kriser är det inte företagens ägare som betalar priset för krisen. I USA har många som jobbar inom branschen förlorat sina jobb. Redan under mars försvann drygt 50 000 jobb, samtidigt som den amerikanska regeringens krisplaner innebär att mångmiljardbelopp satsas på att hålla branschen under armarna. 
Läget är naturligt långt mycket värre i länder som Irak och Nigeria som är nästan helt beroende av oljeinkomster. Till och med ekonomin i Saudiarabien har påverkats kraftigt. I början av maj tredubblades momsen till 15 procent och de månatliga utbetalningarna till alla medborgare, som skulle dämpa effekten av höjda levnadskostnader, drogs in. Detta bäddar för växande opposition mot familjen Sauds mångåriga diktatur i landet.

Krisen har också skärpt politiska spänningar. USA har satt hård press på Saudiarabien och andra oljeproducenter att minska produktionen. Donald Trump sa om sin vän och allierade kung Salman i Saudiarabien att ”han skulle inte sitta kvar vid makten ens i två veckor utan USA:s militära stöd”. 
Det ligger också förslag i den amerikanska kongressen om regler som gör det möjligt att införa ekonomiska sanktioner mot de oljeproducerande länderna inom organisationen OPEC. Spänningen har också varit hög mellan amerikanska och iranska krigsfartyg i Persiska viken. 

Även de djupaste kriserna inom den kapitalistiska ekonomin har en botten någonstans. Det gäller också för krisen inom oljeindustrin. Långsamt lättade restriktioner i många länder gör att efterfrågan på olja så smått har börjat öka igen. Priserna har också återhämtat sig något under maj, även om de inte ens är i närheten av nivåerna i början av året. 
Det är heller inte mycket som talar för en snabb vändning. Snarare kan nya smittutbrott eller att den ekonomiska krisen ytterligare fördjupas leda till att efterfrågan minskar på nytt. Men de panikartade minskningarna av produktionen och de kraftiga neddragningarna av investeringarna kommer förr eller senare att leda till att efterfrågan blir större än produktionen och lagren så smått börjar minska. Hur snabbt detta sker är omöjligt att säga.
Men det är precis vid denna vändpunkt som branschen kommer att möta ett nytt problem. Olja är trots allt en ändlig resurs. Det är inte så att den håller på att ta slut, men de tillgångar som är billigast att komma åt är begränsade. De nya oljekällorna kostar betydligt mer att starta. Det kommer att behövas klart högre oljepriser än tidigare för att investerare ska vilja satsa enorma belopp på att bygga upp branschen på nytt, särskilt som de nya källorna inte kommer att ge lika hög produktion som de som nu stängs i snabb takt. 

Redan före den nuvarande krisen har det också långsiktigt krävts allt större investeringar bara för att ersätta de oljekällor som sinar. En del experter inom branschen talar nu om att det kommer att bli ett uppsving för oljeutvinning på havsbottnarna, men det är både dyrt och en miljömässigt mycket riskabel verksamhet. Detta gör att det idag är lätt att hitta bedömningar som pekar mot att oljepriset kan stiga upp mot 100 dollar per fat den dag efterfrågan är större än produktionen.
Förutom de av naturen givna problemen med att snabbt öka oljeproduktionen skulle detta skapa ett till problem för fossilindustrin. Höga oljepriser kommer att påskynda processen av att göra eldrivna fordon till ett billigare alternativ än fossildrivna. En snabbare övergång till elfordon kommer att minska efterfrågan på bensin och diesel, vilket sätter press på priserna.
Till och med direktörerna för de stora oljebolagen har börjat tvivla på att efterfrågan någonsin kommer att återvända till tidigare nivåer.
– Jag tror inte att vi vet hur detta kommer att te sig. Jag vet det absolut inte. Skulle detta kunna vara ”peak oil”? Det är möjligt. Jag skulle inte vilja avskriva det, sa BP:s vd Bernard Looney i en intervju med tidningen Financial times. 

Stora fält där det miljöförstörande fracking pågår (Foto: Simon Fraser University / Flickr CC).

På ett liknande sätt gör allt billigare produktion av sol- och vindkraftsel att kolproduktionen, sent om sider, är på väg mot en vändpunkt. I Europa och USA minskar kolanvändningen kraftigt. Donald Trumps uttalade ambition att försvara den amerikanska kolindustrin har inte på något sätt lyckats hejda nedgången. 
Den kolbaserade elproduktionen har fallit till mindre än hälften under 2000-talet, medan gas, vind och även sol har ökat. Det är ökad efterfrågan på kol i Indien och Kina som gör att den globala kolförbrukningen ännu inte har börjat minska, men även i dessa länder är kostnaderna för att bygga ut sol- och vind­el lägre och höjningar av priset på kol kommer att göra den prisskillnaden än tydligare.

Även om den nuvarande krisen innebär ett trendbrott för fossilindustrin innebär detta på inget sätt att en omställning till ett fossilfritt samhälle med en kapitalistisk ekonomi har blivit en möjlighet. Oljeindustrin, flygbranschen, de stora biltillverkarna – alla kommer att göra sitt bästa för att återvända till tiden före pandemin, även om det ligger stora hinder i vägen. 
Inom olje- och kolindustrin är det sannolikt att en rad mindre bolag går i konkurs och kan köpas upp av jättarna i branschen. Dessa kommer naturligtvis att göra allt de kan för att krama ur vartenda fat olja och ton kol ur de tillgångar de kan komma över billigt under den nuvarande krisen.
Bilbranschens satsning på elfordon ger inte alls de utsläppsminskningar som krävs, bland annat eftersom man fortsätter att satsa på tunga bilar med stora batterier och hög elförbrukning. De stora bilbolagen kommer också att fortsätta med sin lobbyverksamhet mot skärpta utsläppsregler.

Regeringarna i USA, Norge och andra oljeländer har redan gjort stora satsningar för att stödja oljeindustrin. Den svenska regeringen har, i likhet med andra regeringar, gett villkorslösa miljardstöd till flygbranschen.
På marknadens villkor kommer nedgången av oljeanvändningen att vara alldeles för långsam och priset för nedgången kommer att vara extremt högt för de som jobbar inom branschen och de samhällen som är beroende av den.

Den nuvarande krisen formligen ropar på en plan för omställning av hela energisektorn och de branscher som drivs med fossil energi. Stora satsningar behövs för att ersätta jobb inom olje-, kol- och gasindustrin med produktion av förnyelsebar energi. 
Bilindustrin måste organiseras för att producera långt mer resurssnåla bilar oavsett drivmedel. En stor del av världens flygplansflottor måste avvecklas, samtidigt som det kommer att finnas behov av utbyggnad och personal inom framför allt järnvägstrafik. Detta går att göra. 
Pandemin har visat att snabba samhällsomställningar är möjliga. Men så länge makten över de ekonomiska besluten ligger hos ett litet fåtal och dikteras av avkastningen på det satsade kapitalet kommer detta inte att ske. För det krävs att det är samhället och löntagarna som får makten över de stora bolagen inom dessa branscher.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!