Den massiva proteströrelsen i Frankrike är den största på decennier. I söndags (den 24 oktober) inleddes ännu en vecka av protester och strejker. Strejkerna förekommer i såväl offentlig som privat sektor, tåg, flyg, hamnar, skolor och oljeraffinaderier har berörts av strejkerna. Man pratar även om att matvaruhusen snart kommer att ha brist på varor.I staden Marseille har en hamn och en flygplats blockerats, sopåkarna har strejkat i nio dagar, lokaltrafiken står stilla, tåg har ställts in eller blivit försenade.
Effekterna av strejkerna har tydligast märkts inom oljesektorn, minst en fjärdedel av bensinstationerna i landet står utan bensin.
Raffinaderier står stilla och strejkerna inom bränsle- och elsektorn håller även lagren i schack.
Större delen av arbetarna på Frankrikes 12 raffinaderier har röstat för att man vill fortsätta strejka i alla fall delar av denna vecka medan landets största oljehamn, Fos-Lavera, fortfarande håller sin månadslånga strejk.
De har nu strejkat sedan den 27 september för att få bättre jobbgarantier och nu även mot pensionsförslaget som har röstats igenom. 13 olje- tankers blockerades i måndags vid Le Havre, Frankrikes näst största oljehamn. Då både Fos-Lavera och Le Havre är i strejk står merparten av Frankrikes olje- och bränsleindustri stilla och arbetare på Total’s Feysin-raffinaderiet röstade nyligen igenom en strejk utan slutdatum.
Ockupationer av universitet började sprida sig i förra veckan och den 21 oktober var en aktionsdag utlyst av UNEF, de studerandes fackförening. I t ex Rouen kom arbetare och studenter från hela staden och deltog i ockupationen av ett universitet.
Samtidigt försöker president Nicolas Sarkozy och hans högerregering lägga skulden på de protesterande och själv framstå som en räddare i nöden, som försöker stabilisera landet mot de ”växande oroligheterna”. Svenska Dagbladet skrev att Sarkozy måste ”rädda Frankrikes trovärdighet”. Det är dock just hos Sarkozy trovärdigheten brister. Att han blir alltmer avskydd visas inte bara på gatorna, utan även i opinionsundersökningarna.
Hela 75 procent av befolkningen stödjer protesterna. Att Sarkozy och hans partikollegor sedan försöker avfärda rörelsen som något mycket mindre massivt än den är märks tydligt i olika uttalanden.
– Större delen av landet är paralyserat, detta av en handfull extremister. Alla borde förstå att vi inte har något annat val, sa Jean-Francois Cope, ledare för Sarkozys parti UMP, till tidningen Le Parisien.
Han menar också att protesterna idag är ”gamla metoder”, som inte ämnade för dagens samhälle – men alla demokratiska rättigheter vi har idag har vunnits genom massiv kamp, och hur gammal metod det än må vara så är den uppenbarligen effektiv. Att sedan försöka framställa effekterna av protesterna och strejkerna som något som har åstadkommits av en ”handfull extremister” är ett tydligt tecken på rädslan hos landets ledande kapitalister.
President Sarkozy försöker också framställa det som att det inte finns något annat val, på grund av en snabb ökning av befolkningen och den finansiella nedgången, men han är bara ute efter att skydda de redan rika i samhället. I fjol, under den ekonomiska krisen, var arbetslösheten den högsta sedan andra världskriget. 256 100 jobb försvann, 168 200 av dem bara inom industrisektorn. Man kan se det som att en fabrik med 700 anställda stängdes varje dag under år 2009.
Arbetslösheten är fortfarande hög och samtidigt går vinsterna för de franska storföretagen stadigt uppåt. Vissa storföretag har redan återhämtat sig och har nu lika stora vinster som innan krisen. Att man sedan fortsätter att försämra för arbetare väcker självklart en stor ilska.
– Minsta lilla gnista kan tända eld på samhället. Vi har ju vanan inne av att göra revolution, säger Thierry Desjardins, före detta chefsredaktör på högertidningen Le Figaro, till Svenska Dagbladet den 20 oktober.
Till en början var Sarkozys högerregering övertygad om att rörelsen skulle självdö, men när den tredje veckan i oktober tog fart och efter att senaten röstat igenom pensionsreformen stod det klart att rörelsen inte är redo att ge upp. Mer än 300 000 människor var återigen ute på gatorna i stora demonstrationer på tisdagen efter att förslaget röstats igenom av senaten.
En oponionsundersökning visade också att sex av tio fransmän ville att kampen skulle fortsätta.
Kamprörelsen i Frankrike idag är fortfarande väldigt radikal. Den kan explodera och bli mer mäktig, i antal deltagare räknat, än den var år 1968 och den äger rum under den djupaste finansiella nedgången sedan 1930-talet.
Arbetarna vet att om de ger med sig i frågan om pensionsreformerna är det bara början på vad Sarkozys regering har på lager för dem.
Tanken på att bankerna ska betala tillbaka den enorma summa de fått i sparkpaket och på så sätt sätta stopp för behovet av en pensionsreform är populär hos många. Sarkozy vet dock att om storföretagen skulle tjäna mindre pengar skulle de helt enkelt ta sitt pick och pack och flytta företaget utomlands. Detta visar starkt på behovet av internationell socialism.
Ett socialistiskt parti, med förankring i arbetarklassen och förmågan att leda rörelsen framåt, lyser med sin frånvaro i Frankrike.
Nästa steg för att ta rörelsen framåt måste vara att utlysa en generalstrejk utan stoppdatum.
Anna Löfgren
