Festivalen inleddes med en hångelmanifestation på Sergels Torg med 120 deltagare. Talare på invigningen senare på kvällen i Kungsträdgården var komikern Magnus Betnér och författaren Sandra Dahlén.
Schemat under veckan var sedan fullspäckat med något för alla. Artistutbudet var lyckat i år och hela 11 000 kom till den traditionella schlagertorsdagen i Pride Park där artister som Alexander Rybak, Lili och Susie och Magnus Carlsson uppträdde. Stjärnnumret i år var överraskande nog legenden Marc Almond från Soft Cell som på lördagen gav en fantastisk show!
Nytt för i år var Pride Garden i Kungsträdgården, som var helt gratis. Där gavs gratiskonserter och olika organisationer hade utställningar.
I Pride House i Kulturhuset ägde det rum tonvis med intressanta politiska diskussioner, utställningar och shower. Till exempel Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning, ”In Hate we Trust” (se s 10), och paneldiskussioner och workshops som ”Större risk att bli fattig om du är queer”, samtal om surrogatmödraskap, våld inom samkönade relationer, bättre vård för transpersoner i Norden, hatbrott och nazistvåld och mycket mer. Även den från förra året hyllade humorshowen ”Kyss min Plysch” var tillbaka i år.
I Tantolunden som för 12:e och sista året huserade Pride Park (nästa år blir det på Sjöhistoriska riksmuséet) var det inte bara shower och ”mingel”. Många organisationer och politiska partier hade tält och inbjöd till intressanta diskussioner och föreläsningar. LO hade till exempel en punkt om diskriminering och kollektivavtal som handlade om hur det finns utrymme för diskriminering i kollektivavtalen för hbt-personer, särskilt när det gällde rätt till ledighet. Det diskuterades även om vikten av hbt-kompetens inom facket och på arbetsplatserna och hur man kan agera på sin egen arbetsplats.
Gaysyrrorna bjöd in till diskussioner om vård för transpersoner och osynliggörandet av äldres sexualitet.
Tråkigt var att det var liten, eller ingen, uppmärksamhet på att slaget vid Stonewall har 40-årsjubileum (läs förra Offensivs mittsida), vilket faktiskt är ursprunget till Pride. Det som fanns var Homosexuella Socialisters initiativ på Teater Tribunalen.
RS och HBT-socialisterna tog också sitt ansvar och anordnade ett öppet möte med Stonewall som tema och om hur kampen kan föras idag. Mötet hade cirka 15 deltagare, men skulle med största sannolikhet ha haft fler om inte det blivt tvunget att ändra mötesplatsen i sista sekund.
Finalen, Pride paraden, gick av stapeln på lördagen och hade 35 000 deltagare och 350 000 åskådare. Det är färre än förra årets parad, som hade 45 000 deltagare och 450 000 åskådare, men då var det också Europride.
RS och HBT-socialisterna hade en egen politisk del alldeles bakom Homosexuella Socialister och Vänsterpartiet. Talkörer som ”Inga nazister på våra gator – fyll dem istället med bögar och flator”, ”Kapitalism och homofobi – eran tid är snart förbi” och ”Stoppa världens homohat – skiva påven till oblat” ropades ut över åskådarna som hejade på. Flygblad inför massdemonstrationen den 15 september delades också ut.
Totalt gjorde RS och HBT-socialisterna ett lyckat ingripande under Pride med aktiviteter varje dag hela veckan där vi träffade flera som var intresserade av att bli aktiva. Sammanlagt fick vi över 8 000 kronor i bidrag och runt 280 Offensiv såldes.
Nu är prideveckan över, och de flesta regnbågsflaggorna och hånglande paren syns inte till längre. Heteronormen råder fortfarande. Frågor gällande hbt-rättigheter borde lyftas varje dag och hbt-kampen måste vakna upp och bli levande igen så kanske flaggor och homohångel blir en mer frekvent syn i framtiden.
Sanna Tefke