I oktober 2010 – för bara fem månader sen – besöktes Libyen av EU-kommissionären Cecilia Malm- ström. Hon träffade ministrar och skrev ett avtal med Gaddafi – han skulle få 50 miljoner euro (440 miljoner kronor) under tre år för att stoppa flyktingar.Politiker i EU och Sverige har under de senaste åren varit Gaddafis bästa vänner. Så sent som i januari i år förklarade EU-kommissionen att Libyen eftersträvade att ”fördjupa relationerna med EU”.
Libyens täta kontakter med EU har tre rötter. Gaddafi fungerar som EU:s gränsvakt mot flyktingar från Afrika. 80 procent av Libyens olja – som pumpas upp av bland andra italienska EIN, franska Total, BP och Statoil – säljs till EU-länder. Och Libyen har blivit en stor investerare inom EU.
Detta är bakgrunden till utrikesminister Carl Bildts ökän- da uttalande om den pågående revolutionen i Libyen och Gaddafis kontrarevolution: ”Det handlar inte om att stödja den ena eller andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling”.
Flyktingarna var huvudorsaken till att EU 2004 upphävde vapenembargot mot landet. Sedan dess har EU:s gränsvaktsmyndighet, Frontex, stått i nära kontakt med Libyen. Frontex ”talade med militärer och med säkerhetstjänsten, blixtbesökte flyktingläger, noterade bristerna i gränskontrollerna och kom med förslag”, skriver debattören Jesús Alcalá. Syftet var att förstärka gränserna, övervakningen och även landets säkerhetstjänst.
År 2007 skrev Libyen och EU ett avtal om polissamarbete mot människosmuggling. Året efter förhandlade Italien fram att Libyen måste bevaka Medelhavet för att stoppa flyktingar i utbyte mot 5 miljarder dollar (30 miljarder kronor), som egentligen skulle vara ett slags skade-stånd för den tid Libyen var en italiensk koloni.
EU:s avtal i oktober 2010 blundade för att Libyen stängt ute FN:s flyktingmyndighet UNHCR och inte skrivit under FN:s flyktingkon- vention. Så sent som i månadsskiftet januari-februari i år träffades förhandlare från EU och Libyen i Bryssel för att följa upp avtalet.
Den svenska regeringen vill förutom att stoppa flyktingar även göra affärer med Libyen.
För ett år sedan åkte handelsminister Ewa Björling (M) tillsammans med direktören för statliga Rymdbolaget för att sälja övervakningsutrustning till Gaddafi. Den svens-ka exporten till diktaturstaten var över en miljard kronor förra året.
De flesta flyktingar som kommer från Afrika söder om Sahara stoppas redan i Libyen. Resultatet är att mellan 1,5 och 2 miljoner afrikanska flyktingar idag lever i Libyen, varav många i fångläger och fängelser.
EU:s första toppmöte om revolutionen i Libyen handlade om flyktingarna. Italiens ansvarige minister varnade för en människoflod av ”bibliska proportioner” efter att 6 000 mäniskor flytt från Tunisien till Lampedusa i Italien. När EU-toppmötet talade om ”solidaritet” menade politikerna att andra stater måste ”hjälpa” Italien att stoppa den förväntade flyktingströmmen.
Politikernas hyckleri är totalt. Massornas revolution har nu tvingat EU – i kölvattnet på USA och FN – att införa sanktioner mot en av sina vänner. Som om de först nu upptäckt diktaturens våld införs nu reseförbud för Gaddafis familj och deras bankkonton blir frysta. Detta handlar om att anpassa sig till opinionen – och om fortsatt kontroll över oljan.
För Libyens arbetare och unga handlar det istället om att fortsätta revolutionen för att störta Gaddafi, bygga demokratiska kommittéer för att ta över makten och knyta band till grannländernas revolutioner. Detta är en kamp även mot EU, USA och Bildt.
Per-Åke Westerlund
