Fler libyska städer faller i oppositionens händer. Massorna förkastar utländskt ingripande. ”Benghazis motståndsrörelse vill inte att väst ingriper militärt. Exemplet Irak avskräcker och precis som i Egypten vill oppositionen på egen hand störta diktatorn Gaddafi”, rapporterade Ekot direkt från Libyens näst största stad i tisdags kväll. Diktatorn Muammar Gaddafis kontroll av Libyen minskade kraftigt den gångna helgen i och med att Zawiyah, en stad 4,8 mil från huvudstaden Tripoli, föll i oppositionsstyrkornas händer. Även andra städer har fallit i oppositionens händer under de senaste dagarna.
Under det tio dagar långa upproret har åtminstone 1 000 människor dött och många tusen flytt från striderna. Tiotusentals gästarbetare är strandsatta nära Libyens gräns mot Tunisien.
Tripoli som delvis fortfarande är i regimens händer omringas allt mer.
I en offensiv för ett slutligt anfall mot Gaddafis kvarvarande styrkor rapporteras det att tungt beväpnade oppositionsstyrkor planerar marschera mot västra Libyen för att komma i kontakt med oppositionsmilisen nära Tripoli. Grupperna utgörs till största delen av ungdomar och före detta medlemmar av säkerhetsstyrkorna som anslöt sig till oppositionen under de hårda striderna i Benghazi som resulterade i att Gaddafi förlorade kontrollen av Libyens näst största stad.
Gaddafis tid vid makten tycks avkortas väldigt snabbt, även om regimens frånfälle fortfarande kan bli utdraget och medföljas av än mer blodbad.
Allt fler stammar och före detta ministrar hos Gaddafi, höga tjänstemän och diplomater fördömer regimen och förklarar sig lojala med revolutionen. Armégeneraler har sagt sig vägra ge order om att skjuta mot demonstranter och beordra flyganfall mot obeväpnade civila som protesterar på gatorna.
Västländernas regeringar försöker nu, då de anar hur kampen i Libyen ska sluta, snabbt kapa sina tidigare intima band till Gaddafis brutala regim. De olika imperialistmakterna tävlar med varandra för att få inflytande över den nya regim som tar över efter Gaddafi. Västländerna vill försäkra sig om fortsatt tillgång till Libyens oljefält och makt i denna geo-strategiskt viktiga region. USA är speciellt oroad att kampen i Libyen och Gaddafis fall ska få återverkningar i oljerika Saudiarabien där unga på internet kallar den 11 mars ”revolutionsdagen”.
Under täckmantel av ”humanitär” hjälp kräver vissa västliga politiker en ”flygförbudszon” över Libyen och till och med militärt ingripande i Libyen och Saudiarabien om massrevolt bryter ut även där.
Bland de libyska massorna, som känner sin egen historia av motstånd mot kolonialism, finns det ett motstånd mot ytterligare ett imperialistiskt ingripande i regionen. ”Trots de stora uppoffringar de gör varje dag förkastar libyer helt all utländsk inblandning, till och med till sitt försvar och skydd. Folket är obevekliga att denna revolution är deras egen”, skriver Mahmoud Al-Nakou, en libysk författare, i den brittiska tidningen Guardian den 28 februari.
För att revolutionen ska uppnå sitt mål – för verkligt demokratiska rättigheter och en förändring i levnadsvillkoren – behöver den demokratiskt valda kommittéer som verkligen representerar de arbetande massorna, ungdomar och de fattiga, i bostads-kvarteren, på arbetsplatser och universiteten sammankopplade på lokal, regional och nationell nivå. En rörelse som tar kamp för såväl demokrati som anständiga levnadsvillkor kan förmå Tripolis massor att resa sig mot Gaddafis sista fäste.
En beväpning av massorna, under demokratisk kontroll, är nödvändig för att försvara proteströrelsen mot Gaddafis styrkor, marschera mot hans sista fäste och svepa bort diktaturen och förhindra att landet återigen hamnar i utländsk kontroll.
En sådan massrörelse skulle omedelbart införa fulla demokratiska rättigheter och kontrollera val till en revolutionär konstituerande församling. En regering som representerar arbetare och småbönders intressen skulle lägga oljefälten och andra viktiga delar av ekonomin under demokratisk arbetarkontroll och styre. Detta skulle säkerställa att landets enorma naturresurser tjänar majoriteten av samhället och inte en inhemsk elit och gigantiska multinationella företag.
Niall Mulholland
