
– Under de senaste månaderna har Greklands premiärminister Giorgios Papandreou [socialdemokrat] gjort tre uppgörelser med IMF och EU. Varje ny uppgörelse har följts av nya nedskärningar och villkor. Skälet är att Grekland inte når upp till de målsättningar som IMF och EU har formulerat. Framför oss ligger 15 år av nedskärningar. Ilskan kommer att växa och bli djupare, sa Christina Ziaka från Xekinima (CWI i Grekland) på kongressen.
– I början av året fanns en känsla av chock och paralysering. Det kändes som att grekerna stod ensamma mot de kapitalistiska tigrarna. Den första generalstrejken i februari var liten, men varje strejk därefter blev allt större. Med den stora massmobiliseringen den 5 maj nådde strejkrörelsen sin kulmen.
– Det stora hindret för kampen har varit att fackledarna och de olika vänsterpartiernas ledning har sett strejkerna som ett medel att stärka regeringens position i förhandlingarna med IMF och EU. De har inget program för hur nedskärningarna ska stoppas och vad som krävs för att bryta sig ur IMF:s och EU:s strypgrepp.
– Det behövs en revolutionär brytning för att hejda krisen. Vi säger: ”Vägra betala skulden”. Ett krav som stöds av en tredjedel av befolkningen. Förstatliga bankerna och sök stöd från Europas arbetare, sa Christina och berättade att:
– Just nu ser vi början till en ny elev- och studentrörelse. Omkring 30 universitet är ockuperade och facken inom utbildningen planerar en tvådagarsstrejk.