Med tårgas och hot kunde PASOK-regeringen få igenom ett nytt
nedskärningspaket trots en 48 timmars generalstrejk och de ”rasandes” rörelse.
Tiotusentals gick ut på Atens gator de 28 juni i
fackföreningarnas demonstration till Syntagmatorget, intill parlamentsbyggnaderna. Onsdagen den 29 juni samlades åter tiotusentals i centrala Aten för
att visa sin vrede. Fackförbundens konfederation utlyste en 48 timmars
generalstrejk. Stödet var massivt. Kollektivtrafiken – förutom tunnelbanan,
som såg till att transportera folk till demonstrationen – slutade fungera och
deltagandet från offentliganställda var överväldigande.
Polisens svar var brutalt. Deras mål var klart – att
krossa rörelsen. Gång på gång fylldes Syntagmatorget och de kringliggande
gatorna med tårgas. Polisens ”specialstyrka” attackerade demonstranter och
polisen slängde stenar på demonstranter. Polisen väntade inte på några provokationer
från sina infiltrerande kollegor, provokatörer eller anarkister denna gång.
Enbart den 29:e användes 2250 tårgasgranater mot demonstranterna.
Detta försök att lära det nya skikt av aktivister en ”läxa”
om statens brutalitet misslyckades. Gång på gång försökte demonstranter åter ta
sig in på Atens centrala torg. Ett nytt skikt av aktivister utvecklade en
beslutsamhet som kommer att vara viktig under framtida strider.
Målet för de rasandes rörelse och fackföreningarna var klar: ”Nej” till det ”Andra memorandumet” det vill säga det enorma nya paketet med brutala sociala nedskärningar och andra attacker mot arbetarklassen. Dessa dikterades av ”trojkan” EU, Europeiska Centralbanken och IMF. Detta utgjorde ett nytt steg i motståndet. De protesterande ville inte att majoriteten av fackförbundsledarna, där de flesta fortfarande har kopplingar till regeringspartiet PASOK, skulle utlysa ytterligare en endags generalstrejk för att lätta på trycket och därefter förvänta sig att massorna förblir passiva.
Trots de enorma protesterna på gatorna under generalstrejken
15 juni – där 250 000 deltog på Atens gator, demonstrationer över hela landet,
ockupationer av torg i alla större städer, 48 timmars generalstrejk och
beslutsamheten från tiotusentals att motstå tårgas och polisbrutaliteten –
använde det styrande PASOK emellertid sin majoritet i parlamentet till att
rösta fram det drakoniska paketet.
Krisens och nedskärningarnas ekonomiska effekt är
förkrossande. Istället för den utlovade vägen till återhämtning ökar arbetslösheten
(en ny topp har nu nåtts med 20
procentig arbetslöshet – nästan 40 procent av de under 25 år). Den
grekiska ekonomins ”tillväxt” är på ynkliga 0,2 procent – mycket lägre än
genomsnittet inom eurozonen. Åtgärderna underminerar alla möjligheter till en
återhämtning och leder samhället närmare en kollaps.
Efter att ha misslyckats med att hindra att memorandumet
röstades igenom i parlamentet fylldes Syntagmatorget med tiotusentals
protesterande på kvällen den 30 juni i en av de största samlingarna hittills.
De rasandes rörelse måste emellertid ta itu med svårigheter
och bakslag. Genom att se tillbaka på de senaste veckorna står det klart att
generalstrejken 15 juni var toppen på rörelsen där alla viktiga frågor togs
upp. PASOK-regeringen hängde i luften. De rasande och strejkrörelsen visade sin
styrka. Men vilket var alternativet till regeringens planer? Då 15 juni slutade
i kravaller och tårgas som tvingade bort massorna från Syntagmatorget (trots
att tiotusentals kom tillbaka!) – ställdes en annan viktig fråga; hur kan en
massrörelse utvecklas och förmå arbetar-klassen att delta i den?
Givet de traditionella fackföreningsledarnas taktik att
blockera, massvänsterpartiernas roll och svagheten hos den oppositionella
massrörelsen fick man inga svar på dessa frågor. Ett program för att få ett
slut på marknadens diktatur, trojkan och den grekiska kapitalismen var
nödvändigt men fördes inte fram av dessa krafter.
Om de grekiska arbetarna och ungdomarna lyckas stoppa
attackerna som EU och de grekiska kapitalisterna tvingat fram skulle detta
kunna leda fram till ett försök att slänga ut Grekland från eurozonen. Detta
skulle emellertid öppna dörren för ett nytt stadium för massmotstånd över hela
Europa för att tvinga stormakterna och de kapitalistiska klasserna att göra än
större eftergifter och att utmana deras makt. Istället för en ”nationell vag”
tillbaka till drachmen – som skulle innebära höjda priser och ökad skuld för
arbetare och lönesänkningar på grund av devalvering av den nationella valutan –
måste det till en internationalistisk socialistisk strategi.
Då masskampens traditionella metoder – genom fackföreningar
och masspartier till vänster – är antingen fulla av hinder eller alls inte
gångbara tvingades arbetarna, ungdomarna och de arbetslösa i Grekland gång på
gång uppfinna nya sätt att uttrycka vreden och försöka hitta nya vägar att slå
tillbaka. Detta var utgångspunkten för ”vägra betala”-rörelsen under tre
månader i början av i år. Vägtullstationer förstördes av protesterande och
”vägra betala” kampanjer organiserades på bussar och tåg. Utvecklingen av
församlingarna och de rasandes rörelse prövade nya försök till
självorganisering. Vilket nytt uttryck på arbetarklassens vrede kommer att
smidas under kommande månad?
Xekinima, CWI i Grekland, för fram kravet till de rasandes
rörelse och massoppositionen mot nedskärningarna att lägga grunden till en ny
politisk rörelse eller formation baserad på radikala antikapitalistiska krav.
Xekinima säger att man ska använda beslutsamheten hos
aktivisterna som inte vill sluta kampen, att diskutera lärdomarna från
rörelsen och hur man kan utveckla den. Efter bakslaget där memorandumet
röstades igenom parlamentet är det troligast med en paus för rörelsen tills
efter sommarhettan och semestermånaden augusti.
Xekinima hävdar att denna period borde användas till att
förbereda nya möten för ursinniga aktivister i stadsdelarna och på
arbetsplatserna, att återstarta med planer för nästa steg för gräsrotsrörelsen.
Stephan Kimmerle, CWI, Aten
