foto: Robert Lundqvist
Arne Müller.
Gruvor och smältverk står för ungefär en tredjedel av industrins koldioxidutsläpp i Sverige. Det berättade den Guldspadebelönade journalisten och författaren Arne Müller när han föreläste om gruvorna och klimatet i Luleå söndagen den 10 april. Föreläsningen, med ett hundratal i publiken, var en del av en inspirationshelg på temat Ställ om Norrbotten anordnad av Naturskyddsföreningen i länet.
Klimatavtalet, som slöts i Paris i december, säger att jordens medeltemperaturökning bör hejdas ”under” 2 °C, vilket allmänt tolkas som max 1,5 °C – ett mycket djärvt mål, menade Arne Müller. För att nå det skulle världens koldioxidutsläpp behöva minska med minst 80 procent till år 2050 – alltså behöver det genomföras stora omställningar här och nu. Så vad har då gjorts sen avtalet skrevs på? Vackra ord och åtaganden från politiker är en sak. Arne hade istället tittat på en mer pålitlig indikator på världens verkliga makthavares inställning: marknaden.
– EU har skapat en ocean av utsläppsrätter, sade Arne Müller.
– Handeln med utsläppsrätter är själva grundbulten i EU:s klimatåtaganden. Parisavtalet borde ha resulterat i att priset på utsläppsrätter stigit kraftigt i höjden. Istället ligger det idag på cirka fem euro (46 kronor) per ton koldioxid, det lägsta priset någonsin. Marknadens prognos är att den här prisnivån kommer att vara ganska oförändrad till och med år 2020.
– Med andra ord uppfattar Europas storföretag det som att inget egentligen kommer att hända till följd av klimatavtalet.
Arne visade på hur den här motsättningen går igen när det gäller gruvindustrin. Då det inte finns någon direkt statistik på gruvindustrins bidrag till Sveriges koldioxidutsläpp fick han ta reda på det själv genom att gå igenom storbolagens årsredovisning. Bara LKAB och Aitik släppte förra året ut omkring 850 000 ton koldioxid. Tillsammans med övriga småbolag blir det uppskattningsvis en miljon ton per år. För att sätta det i perspektiv beräknas en privatperson stå för tio ton koldioxidutsläpp per år.
En miljon ton koldioxid släpps ut för att producera 80 miljoner ton malm. För att få ut värde ur malmen behövs dock smältverken, konstaterade Arne Müller. Med smältverkens koldioxidutsläpp på 4,6 miljoner ton årligen inräknade ligger alltså gruvindustrin på över fem miljoner ton. Det är en tredjedel av hela den svenska industrins utsläpp.
En naturlig följd av svenska statens klimatåtaganden borde alltså vara minskad användning av metaller, metalleffektivisering av hela samhället och en kraftig begränsning och omställning av gruvindustrin. Istället satsar staten på att låta gruvindustrin växa.
I en nyligen publicerad mineralstrategi för Norr- och Västerbotten, helt missvisande kallad Innovativ och hållbar utveckling av mineralsektorn, räknar upphovsmännen (Länsstyrelserna, landstingen, landshövdingarna med flera) med att ständig tillväxt och ökande efterfrågan på metaller i världen kommer ge den svenska gruvindustrin chansen att fördubbla produktionen till år 2025. Motsättningen mellan gruvindustri och klimat kommenteras överhuvudtaget inte i dokumentet. Det nämner inte heller exemplet Northland/Pajala med ett ord.
– Northland är ju ett exempel på det värsta av världar. Enorma kostnader för samhället, ett enormt sår i naturen, inga jobb, medan malmen ligger kvar oanvänd. Drar man inte lärdom av det kommer samma misstag att upprepas igen, berättade Arne och fortsatte:.
– Northland hade avsatt 29 miljoner för att rehabilitera miljön, medan de beräknade faktiska kostnaderna är omkring 250 miljoner kronor. Råvarumarknaden är en katastrof, för klimatet, för miljön och socialt. Berg-och-dalbanefärderna i malmpriserna leder till ett ofantligt slöseri.
Arne gick igenom en rad åtgärder som skulle kunna genomföras för att metalleffektivisera samhället, som exempelvis att bygga i trä istället för metall och betong, bygga ut kollektivtrafik, minska metallinnehållet i bilar och att använda resurser som bilar, verktyg och så vidare gemensamt. Den gemensamma nämnaren för de här möjligheterna är samhällelig planering, en planering som kräver en förändring av samhället – att stanna berg-och-dalbanan och låta människornas och miljöns behov styra.
Även om Arne Müllers föreläsning framförallt fokuserade på att avslöja den skriande motsättningen mellan Parismålet och vad de som styr ekonomin och politiken gör i verkligheten, snarare än att presentera lösningar, fyllde den sitt syfte att inspirera till handling.
