Högerns svarta arv

2010-09-20 13:10:28

BOK	Högerns svarta bok
Författare	Felix Antman Debels & Kristian Borg (red.)
Förlag	Verbal förlag, 2010

”Aldrig att jag sätter mig i samma regering som en kommunist!”, trumpetade Maud Olofsson i partiledarutfrågningen häromveckan. ”Kommu- nist” används synonymt med ”stalinist” och det är alltså Lars Ohly som åsyftas. Vänsterpartiet har visserligen aldrig gjort upp med sitt gamla Stalin­stöd, men det är symptomatiskt att Maud Olofsson oemotsagd får slänga ur sig sådana anklagelser med tanke på att hon – och nu talar vi om aktiv politik av idag och inte om vad hennes parti tyckte för femtio år sedan – odlar handelsförbindelser med Kinas kommunistiska regim.
För medan vänstern så fort den kräver lika lön för lika arbete, medbestämmande på arbetsplatser eller allas lika rätt till skola och sjukvård mås-
te stå till svars för ”kommunismens brott”, behöver högern aldrig tvätta sin smutsiga byk av antidemokratisk ideologi och diktaturstöd. Ungefär här tar Högerns svarta bok avstamp.

Antagligen är det, som Daniel Suhonen påpekar i förordet, paradox­alt nog så att vänsterns öppenhet har gjort den sårbar för beskyllningar om att vara ickedemokratisk. För medan vänstern har byggt massrörelser kring sina ställningstaganden och redovisat dem i protokoll som bevarats i Arbetarrörelsens arkiv, har mycket av högerns åsiktsbildning pågått bakom lyckta dörrar. Det finns dock flera fall – och boken tar upp många – när högerns odemokratiska och ofta totalitära historia faktiskt ligger i öppen da- ger. Problemet är att den nästan aldrig uppmärksammas. Ideologiskt hör högern hemma i ett mischmasch av konservatism och liberalism. Och i dessa ideologiers namn har man motsatt sig demokratiska reformer.
”Konservatismen måste tjänstgöra som pådrivare och undan för undan mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med sina egna positiva begrepp”, sa till exempel Jarl Harald Hjalmarson 1928. År 1950-61 var han partiledare för Högerpartiet, som senare döptes om till Moderater­na.

Pierre Gilly gör ett axplock bland de demokratiska reformer som högern systematiskt har motarbetat; allmän rösträtt (1904-1918), åtta tim- mars arbetsdag (1918), två, tre och fyra veckors semester (1938, 1951, 1963), fri sjukvård (1953), fri abort (1974) och partnerskap för homosex­uella (1994). Och med tanke på att man kämpade emot såväl sjuk- som arbetslöshetskassornas införande när det begav sig, borde ingen ha förvånats över attackerna på a-kassan 2006 och sjukförsäkringen 2009.
Kalle Holmqvists bidrag visar att högerpartiernas ljusskygga stöd till diktaturer eller terrororganisationer i tredje världen ingalunda hör historien till. Det är givetvis otänkbart att Rein­feldt skulle kallas ”fascistsympatisör”. Ändå är moderaterna med i samma grupp i Europaparlamentet som åtminstone två partier med öppet fas­cistiska rötter: Silvio Berlusconis Il Popolo della Libertà och spanska Partido Popular. Sunda finanser och ekonomisk stabilitet går för högern alltid före demokrati. Därför har man skamlöst kunnat stödja ”kriget mot terrorism” i Afghanistan och Irak, samtidigt som Saudiarabien, den ekonomiska motorn för all islamistisk terrorism i världen, lämnats ifred. Det är dessutom ett av världens mest totalitära och ofria länder. Så fort det blir olönsamt att kritisera diktaturer tystnar högern.

Som i alla antologier, skiftar de 16 bidragen i kvalitet och läsvärdhet. Författarna är alla mer eller mindre löst organiserade debattörer, många på vänstersossekanten. De klär förtjänstfullt av högern politiskt, punkt för punkt.
Här skärskådas alliansens kulturpolitik, Jan Björklunds försök att med väl vald statistik omskapa verkligheten i enlighet med sin egen skolpoiltik, liksom den farliga, högerpopulis- tiska undertexten i Göran Hägglunds tal till ”verklighetens folk”. Kajsa Ek­is Ekman politiserar miljödebatten och visar på viktiga kopplingar ­mellan näringslivet och ledande högerpolitiker (Mats Odell var tidigare ordföran­de för Svenskt flyg och hans första åt- gärd som finansmarknadsminister ef­ter valet 2006 var att avskaffa flygbensinskatten, t ex). Aron Etzler förklarar hur vården förvandlades till marknad, samtidigt som majoriteten av befolkningen stödde en fortsatt skattefinansierad välfärd.
Lika skickliga som antologiförfattarna är på att peka ut problemen är de på att undvika lösningarna. Ali Es- bati slår huvudet på spiken: ”Socialdemokratiska partier – ofta flankerade av mer eller mindre motvilliga vänstersocialistiska eller postkommunistiska partier – har upphört att organisera och tillvarata den breda ar- betarklassens klassintressen.” – men det gäller i lika hög grad det Vänsterparti som Esbati kandiderar för.
Medan effekterna av inkomstskat­tesänkningarna var omedelbart påtag­liga (om än mest för de med störst plånböcker) kommer det att dröja fle­ra år innan alliansens privatiseringar och nedskärningar slår igen­om fullt ut i skolans och omsorgens verklighet. Vänsterns svar måste bli organiserad kamp underifrån. Jag önskar att fler av antologiförfattarna ibland lämnade sina socialdemokratiska tyckar­klubbar eller riksdagspartier och kom med ut och deltog i den.
Ulrika Waaranperä