foto: Paul Mattsson
Studenternas demonstration i London den 21 november måste följas av nya stora protester, manar Socialist Students.
Den 21 november demonstrerade tusentals studenter i London mot den brittiska högerregeringens (Con-Dems) angrepp på skola och universitet. Men hur kan kampen drivas vidare?Con-Dems-regeringens reformer inom den högre utbildningen kommer att ”sätta studenterna i centrum för utbildningssystemet”, påstod högskoleministern David Willets 2011.
Det är ett skrattretande påstående. Det är långt ifrån att studenterna ”sätts i centrum för utbildningssystemet”. Tusentals har helt fått lämna sina utbildningar på grund av de stigande kostnaderna. Under förra året minskade antalet ansökningar till universiteten med 20 procent.
För ungdomar från arbetarklassen och i växande grad även för ungdomar från medelklassen innebär en uppväxt i nedskärningarnas Storbritannien oro, påfrestningar och omöjliga val. Ett grymt val står mellan att betala 50 000 pund (529 000 kronor) för att få en högskoleexamen eller att hoppa runt mellan lågavlönade, osäkra jobb som bara ger en tillfällig trygghet från den misär som arbetslösheten innebär.
Ironiskt nog hävdar Con-Dems (regeringen bestående av konservativa och liberaler) att ”valfrihet” är kärnan i deras politik. Men deras ”valfrihet” betyder att studenter får betala mer för mindre; universitetsledningarna får rasera, bränna ned och privatisera.
En central del av regeringens marknadsanpassning av den högre utbildningen är tredubblingen av examensavgifterna till 9 000 pund (95 000 kronor). Detta flyttar kostnaden för utbildningen från samhället till individen. Anslagen till universitetsutbildningarna har skurits ned med upp till 80 procent.
Men trots att studenterna tvingas betala avgifter som är rena rånet klarar de flesta universiteten inte att få ihop sina budgetar. Nu används den stora nedgången i antalet sökande till universiteteten som förevändning för att genomföra stora nedskärningar och privatiseringar över hela landet. Nedskärningarna märks tydligast vid de universitet som startats efter 1992. Vid universitetet i östra London kämpar lärarna mot förslag om att fördubbla deras redan tunga arbetsbelastning. Om dessa förslag går igenom kommer det med största sannolikhet att följas av personalneddragningar.
Om regeringen får sin vilja igenom kommer bara elituniversiteten att rida ut stormen. Men även där kommer Con-Dems dagordning att sätta sina spår. I allt större utsträckning tvingas universitetspersonalen att koncentrera sig på de mest lönsamma inriktningarna inom forskningen. Undervisningen offras för att skapa utrymme för detta.
Nu vill regeringen krossa förväntningarna tidigt. De vill övertyga unga människor om att felet är deras, att de helt enkelt inte är tillräckligt smarta, tillräckligt skärpta eller inte jobbar tillräckligt hårt för att lyckas. För att uppnå detta har regeringen flyttat målstolparna. Utbildningssystemet är inte längre inriktat på att uppmuntra eller stimulera till lärande, utan det handlar om att sålla ut och kväva.
Den 21 november deltog tusentals studenter i den demonstration som National Union of Students (studentfacket, förkortat till NUS) utlyste. De tågade genom London i protest mot alla angrepp som Con-Dems riktat mot utbildningen. Att studenterna demonstrerar beror på att de förstått att de i verkligheten bara har ett ”val”: Antingen kämpar vi eller så ser vi på hur vår framtid förstörs.
Socialist Students, en organisation som har bildats av unga medlemmar i Socialist Party (CWI i England/Wales), demonstrerade för att avgifterna ska slopas, ett återinförande av studiestödet samt att nedskärningar och privatiseringar ska stoppas.
NUS utlyste demonstrationen efter tryck från medlemmarna. Det är nödvändigt att demonstrationen följs av andra stora protester för att undvika en upprepning av vad som hände under elev- och studentkampen 2010, att elever och studenter lämnades i sticket av sina ledare inom de ”officiella” strukturerna. Då organiserade ledningen en demonstration, men övergav sedan slagfältet. De gick till och med så långt att de fördömde de studenter som deltog i de fortsatta massprotester som följde efter demonstrationen.
Socialist Students argumenterar för att det ska genomföras stora offentliga möten och stormöten vid varje högskola för att diskutera om hur rörelsen ska gå vidare.
Vi måste bygga upp en kampanjorganisation mot nedskärningarna vid varje högskola och universitet. Den 5 december kommer finansministern George Osborne att offentliggöra en ny omgång nedskärningar i sin höstbudget. Socialist Students förespråkar att denna dag görs till en aktionsdag så att Osbornes nya förslag med säkerhet möts av protester.
Studenterna har visat att de kan vara en energisk och beslutsam del av kampen mot nedskärningarna. Men för att vi ska få maximalt genomslag krävs att vi går samman med arbetare och fackföreningar. Anledningen är att arbetare, till skillnad från studenter, har en enorm ekonomisk makt. Om exempelvis tunnelbaneanställda går ut i strejk kommer hela London att lamslås.
Därför stödjer Socialist Students kravet på en 24-timmars generalstrejk mot åtstramningspolitiken. Vi argumenterar för att studenterna också ska delta och gå ut i strejk tillsammans med arbetarna i en gemensam kamp för att stoppa åtstramningarna.
Slutligen måste de studenter som vill kämpa för en bättre framtid bli politiska. Regeringens ständigt återkommande refräng är att det inte finns något alternativ till nedskärningar och privatiseringar inom alla områden. De kan komma undan med detta budskap eftersom alla de stora politiska partierna, inklusive Labour, i grunden instämmer. De håller alla med om att de 99 procenten ska ta hand om räkningen för krisen inom det havererade kapitalistiska systemet – ett system som gynnar 1 procent av befolkningen.
Alternativet är att ta rikedomarna ifrån den enda procenten genom att till att börja med förstatliga bankerna och använda de resurser som detta skapar för att finansiera jobb, utbildning, sjukvård och annan service för de 99 procenten.
Det är detta socialistiska alternativ som kan erbjuda en framtid för alla. Det är för detta vi måste kämpa.
Claire Laker-Mansfield
