På 1 maj för exakt hundra år sedan demonstrerade 10 000 arbetare i Härnösand. Ett av deras huvudkrav var frigivningen av Anton Nilson, som satt i stadens fängelse.
På årets 1 maj i Härnösand lanseras boken om Anton Nilson (1887-1989). Tajmningen kunde inte vara bättre.
1917 fruktade Sveriges styrande – kungahus och borgerlighet – en revolution. På Härnösandsfängelset stationerades 200 soldater och 40 kulsprutor. Anton Nilson förstod att han skulle dödas av soldaterna om fängelset skulle stormas, en hemlig order som senare bekräftades. Efter många debatter beslutade också Ådalens arbetare att inte storma.
Anton Nilson hade som 20-åring 1908 dömts till döden för den dynamitladdning han placerade på fartyget Amalthea i Malmö, som tjänade som förläggning av engelska strejkbrytare. Dessa användes av hamnbolaget och andra arbetsköpare för att sänka lönerna och underminera facklig kamp. Det var en period av kris och hårda konflikter på arbetsplatserna, men LO-ledningen vägrade utlysa den storstrejk som många arbetare krävde.
Strejkbrytarna i Malmö hade dagarna innan avlossat skarpa skott mot demonstranter. Anton Nilson och andra ungsocialister bestämde sig för att agera. ”Våra förberedelser avsåg att eliminera risken för personskador men att ändå skrämma ordentligt”, förklarade han. Men sovplatserna på fartyget hade flyttats och en av strejkbrytarna dog. Effekten i samhället blev ökad repression, inklusive de hårda straffen för de tre inblandade, samt en dämpning av arbetarkampen.
Men den första hetsen mot Anton Nilson, Algot Rosberg och Alfred Stern vändes under de kommande åren till en massrörelse för deras frigivning. Deras desperata agerande sågs som en produkt av tiden, i synnerhet arbetsköparnas hets.
Kampen för Amaltheamännens frigivning samlade till 1 650 möten i hela landet, med en halv miljon deltagare. Och på det första sammanträdet i den nya regeringen med liberaler och socialdemokrater på hösten 1917 beslutades om Anton Nilsons frigivning.
Efter 9,5 år i fängelse begav sig Anton Nilson omedelbart till sin mor, som han verkligen höll av, och syskon i Skåne. Därefter inleddes hans nya politiska kapitel. Han gick flygutbildning med sikte på att bistå den ryska revolutionen. I september 1918 avreste han med fartyg från Stockholm: ”jag stod nu på tröskeln till att förena mig med det folk som genom revolution sprängt sina månghundraåriga bojor…”.
Arbetarnas maktövertagande under ledning av bolsjevikerna i oktober 1917 var i stort sett fredligt. Men på våren 1918 inledde kontrarevolutionen inbördeskriget, med start i Finland. Det ryska inbördeskriget drevs av imperialismen – tysk, fransk, engelsk och så vidare – och de vita generalerna. Anton Nilson berättar i boken om kontrarevolutionens terror. Han blev själv vittne till stödet för revolutionen i Lettland och därefter hur de vita under tysk ledning slog ner arbetarna och tvingade den nybildade Röda Armén på reträtt. Kontrarevolutionen brände spannmålslager med hunger och svält som följd.
Under sina många mötesturnéer Sverige runt långt senare återkom han ofta till och fördömde med all kraft Sveriges roll i hungerblockaderna mot Sovjetryssland.
I boken berättar Anton Nilson om sina erfarenheter från den Kommunistiska Internationalens kongress 1920, samt en turné till Centralasien och Kaukasus om vilken han skriver: ”När jag såg tillbaka på resan föreföll det sig otroligt, beundransvärt, att detta fattiga ryska folk utan läs- och skrivkunnighet från tsartiden till 85-90 procent av befolkningen, trots skadorna för landet under världskriget, omfattande långvarigt inbördeskrig mot vita arméer, utländsk intervention och internationell blockad med egna krafter kunnat överta, förvalta och omorganisera samhället efter socialistiska principer och teorier, en sådan landmassa, stor som en hel världsdel.”
Det är ändå långt ifrån en förskönande bild av Sovjet han ger. Socialismen behövde uppbackning från mer utvecklade länder, men ”i total brist på ledning blev det inte ’Oktober’ i Tyskland” konstaterar Anton, som själv var på plats i Tyskland vintern 1919-20.
Anton Nilson lämnade Ryssland när Stalins makt ökade i mitten av 1920-talet. När han återvände 1932 med sin hustru för en resa till Krim var landet förändrat mot tiden under Lenin och den hos Anton mycket populäre Trotskij. Under Stalins diktatur vågade arbetare inte längre säga sin mening och Lenins medarbetare mördades.
Hundraåringen som gjorde revolution är en fantastisk och välskriven bok. Anton Nilson beskriver Sverige under sin uppväxt som ”efterblivet, försummat, vanskött” med ”löss, lort, lungsot, tröstlös fattigdom och oförståelse”. ”Livet självt blev min socialistiske läromästare.”
Han var radikal i ordets mest positiva mening, som aktivist, ate-ist, nykterist, förespråkare av rätt till skilsmässa och under fem av sina fängelseår var han vegetarian. I boken får vi veta att ordet ”hej” lanserades av ungsocialisterna. Anton Nilson ger också handgripliga råd om hur han höll uppe modet och sin sinnesstämning under fängelsetiden.
Utgivningen av Hundraåringen som gjorde revolution är en bedrift av Vaktel förlag och bokens redaktör Arne Johansson, som i ett drygt decennium var nära vän till Anton Nilson. Arne Johansson har skrivit utförliga för- och efterord om Anton Nilson, Amalthea och arbetarrörelsens historia. Flyghistorikern Lennart Andersson bidrar också med både för- och efterord. Boken har även en detaljerad notförteckning. ■
