I marginalen: Allt annat än ”skön förening”

”Coronakrisen är inget marknadsmisslyckande”, påstår DN:s ledarskribent Erik Helmersson den 15 april. Men ett större och mer ödesdigert marknadsmisslyckande än det som coronakrisen har blixtbelyst är svårt att hitta (Foto: CC).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

”Coronakrisen är inget marknadsmisslyckande”, påstår DN:s ledarskribent Erik Helmersson den 15 april och drar till med att det är företagen som vi nu har att tacka för att det finns pengar till stöd för samma företag. Detta betecknar han i sin tur som ”marknad och politik i skön förening”. Men Helmersson har all anledning att oroa sig för den antikapitalism som krisen ger upphov till.
Ett större och mer ödesdigert marknadsmisslyckande än det som coronakrisen har blixtbelyst är svårt att hitta. Till följd av nyliberalismen och marknaden fanns ingen beredskap eller lagerhållning, och bristen var allmän och förödande.
Men trots det gick de första krispaketen till den så kallade marknaden – bankerna och storföretagen som innan corona­utbrottet hade gjort rekordvinster och stod beredd att dela ut hisnande 247 miljarder kronor till sina aktieägare i vår. Det motsvarar mer än fyra femtedelar av landets samtliga regioners kostnader för hälso- och sjukvård under ett år. 
Sjukvården får runt 1 procent av de hundratals miljarder kronor som regeringen och Riksbanken är beredda att ge till storföretag och banker.

Så sent som förra året gjorde många börsbolag rekordvinster. Men långt innan vinstfesten hade blivit till gravöl krävde börsbolag att staten skulle träda in.
Under några veckor – från den 27 mars till den 17 april – beslöt exempelvis Riksbanken att erbjuda sammanlagt 400 miljarder svenska kronor i lån till bankerna i syfte att öka deras utlåning till företag. Lånen ges till 0-ränta och löper under 2 år. 
De svenska bankerna har länge hört till Europas mest lönsamma och förra året gjorde de fyra storbankerna – Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank – en sammanlagd vinst på 93,4 miljarder kronor. Det är mycket, mycket mer än vad det blågröna styret anslår till hälso- och sjukvården i Region Stockholm, landets största region med 2 377 081 invånare (2019).
Att det endast är marknadens misslyckande som fått regeringen att tillfälligt ge upp alla godtyckliga och åtstramande budgetregler säger en del om hur långt högerut S och MP har förflyttat sig. Att dessutom finansmarknadsminister Per Bolund nu säger sig se ljuset i tunneln efter att ”tilltron på marknaderna börjar återvända” med hänvisning till att finansmarknadens spekulanter sökt sig till aktiebörsen igen får väl ses som ett uttryck för att marknad och politik är i allt annat än ”skön förening”.