På ett välbesökt medlemsmöte i måndags beslöt IF Metall-klubben vid SSAB i Luleå att acceptera ett nytt sex månaders krisavtal. Ännu är dock frågan inte avgjord då Unionen också ska ta ställning.I Borlänge och Öxelösund väntar också medlemsmöten de närmaste dagarna.
Avtalet ska undvika uppsägningar, men SAS-krisen visar att arbetsgivares löften är skrivna i sand. Att ta striden för jobben kan inte undvikas.
Enligt fackklubben innebär avtalet att det tidigare varslet på 100 metallare i Luleå inte får leda till uppsägningar under de sex månader avtalet gäller och att en del vikarier blir kvar. Däremot accepterar de ”justa” pensionslösningar för äldre arbetare. Avtalet innebär att arbetstiden sänks till 80 procent och lönen till 90 procent eller drygt 1 700 kronor/månad. Företaget har också lovat att lönesänkningen ska betalas tillbaka ”när det vänder”.
På nätet kommenteras lokaltidningarnas artiklar av SSAB-arbetare som har blandade åsikter.
”Vi betalar det som företaget borde betala” var emellertid en kommentar som slog huvudet på spiken om vad denna fråga handlar om.
Som Offensiv tidigare har skrivit har SSAB under de senaste fem åren gått i vinst med 12,6 miljarder kronor, varav 4,5 miljarder kronor gick till aktieutdelning. Till och med 2009, när företaget gick med miljardförluster, gav man ändå en utdelning på 324 miljoner kronor till aktieägarna!
RS/Offensiv anser att ett företag, med fulla kassakistor, som ansett sig ha råd att dela ut miljarder till ägarna också ska ha råd att behålla sin viktigaste resurs, de anställda, utan lönesänkningar. Den besparing på 75 miljoner kronor som företaget räknar med att göra på sparpaketet är mindre än en fjärdeldel av aktieutdelningen förluståret 2009! Lägre produktionstakt kan användas till arbetstidsförkortning, vidareutbildning, investeringar och arbetsmiljöförbättringar men utan uppsägningar eller lönesänkningar!
Precis som SAS har SSAB:s krisrubriker ett huvudsyfte: att pressa de anställda till försämrade villkor. Med en kassalikviditet som i slutet av 2011 uppgick till över 13 miljarder kronor är talet om att företaget kämpar för överlevnad extremt överdrivet.
Vad det handlar om är att ägarna ska maximera vinsten trots kapitalismens kris. Med en fortsatt kris kommer nya attacker – både på villkor och jobb.
Nu måste arbetet börja för att mobilisera medlemmarna – politiskt och organisatoriskt – för den strid som inte kommer att kunna undvikas.
Jonas Brännberg
