Under de senaste veckorna har gapet mellan den ekonomiska krisen och regeringens uttalanden vuxit. Medan finansmarknaderna visar sin brist på förtroende för regeringens förmåga att betala tillbaka statens lån ger ministrarna tomma löften om att skapa 300 000 nya jobb, samtidigt som man skär ner på arbetstillfällen inom offentliga sektorn!När detta skrivs har räntan på de irländska statsobligationerna stigit till 6,8 procent och trenden pekar uppåt – mot över 7 procent. Gapet mellan tyska och irländska statsobligationer är rekordstort – över fyra procent. Samtidigt blir det allt dyrare att försäkra irländska statspapper mot betalningsinställelse. Finansmarknaderna, som allt oftare jämför Irland med dagens Grekland, fruktar att staten inte kommer att kunna betala av sina skulder.
Statens väldiga kostnader för att rädda bankerna är en viktig orsak till att Irland hotas av statsbankrutt. Stödet till banksektorn i allmänhet och Anglo Irish Bank i synnerhet har tömt statskassan.
Det ökända kreditvärderingsföretaget Standard & Poors, som Irlands regering länge betraktade som en institution av Guds nåde, räknar nu med att regeringen måste spendera drygt 333 miljarder kronor (35 miljarder euro) av skattebetalarnas pengar för att garantera att Anglo Irish Banks sparare och investare får tillbaka sina pengar, regeringen hade räknat med att få betala medan 276-324 miljarder kronor (29-34 miljarder euro).
Enligt Morgan Kelly, professor i ekonomi vid University College Dublin (UCD, motsvarande Handelshögskolan), kommer priset för denna och andra räddningsinsatser att leda till en dramatiskt ökad statsskuld – motsvarande 140 procent av BNP fram till 2012.
Även under en ekonomisk uppgång skulle det vara svårt att bära upp ett sådant skuldberg, i en nedgång är det omöjligt.
Irland har inte upplevt ens en blygsam ekonomisk återhämtning efter att krisen slog till 2008.
Under andra kvartalet i år minskade landets bruttonationalprodukt (BNP) med 1,2 procent, vilket innebär att BNP har minskat nio kvartal i rad. Sedan krisen inleddes har BNP rasat med drygt 13 procent i reala termer.
Vad blir de omedelbara konsekvenserna av att den irländska staten inte kan betala skulden?
Ett troligt resultat är att Internationella valutafonden (IMF) och EU kommer att gå in för att ordna med nödlån, som de gjorde i Grekland.
En sådan räddningsinsats skulle vara kantad med många villkor och förbehåll. Krav skulle ställas på samma nyliberala stålbad som IMF och EU har pådyvlat andra skuldtyngda länder.
Det skulle innebära utförsäljning i klump av de statliga företag som finns kvar, än större nedskärningar och fler avskedanden inom offentliga sektorn samt nedskärningar och upptrappade attacker mot arbetarnas rättigheter i allmänhet.
UCD-ekonomen Colm McCarthy, som utsetts till etablissemanget hantlangare och som på regeringens uppdrag utrett hur stora nedskärningar som krävs, gav i Sunday Business Post den 26 september det förutsägbara svaret att: ”Det vore önskvärt med långsiktiga breda överenskommelser, som sträcker sig till 2014. Dessa överenskommelser bör innehålla ytterligare budgetnedskärningar samt nya åtgärder som lägger band på den offentliga sektorns kostnader och breddar skattebasen.”
Vad detta innebär är att allt tal om att ”det värsta är över” och att den beska medicin som ordinerats är nödvändig är att beteckna som lögnaktigt – många fler attacker är att vänta.
Ett exempel är utförsäljningen av det statliga energibolaget Bord Gáis. En privatisering som görs dels för att försöka ”återvinna marknadens förtroende” och få in pengar, dels av ideologiska skäl, som ett utslag av rege- ringens nyliberalism.
Ett annat exempel är de nya attacker som genomförs mot olika offentliga tjänster, genom nya nedskär- ningar i inom hälso- och sjukvård, utbildning och socialtjänst. De nedskärningar på 28,6 miljarder kronor (3 miljarder euro) som regeringen tidiga-re aviserat kommer troligen att anses vara ”för lite” för att ”tillfredställa” marknaderna.
Marknadens diktatur måste avvisas genom en kamp för en politik som ligger i majoritetens intresse. Tvärtemot regeringens och medias påståenden om att ”det inte finns något alternativ” så finns det ett realistiskt alternativ och det är att ta rikedo- marna ur händerna på den minoritet som för närvarande kontrollerar dem.
Vad detta innebär konkret är att bankerna och hedgefonderna som investerat i Anglo Irish Bank, oavsett om de investerat före eller efter att regeringens bankgaranti infördes i september 2008, själva ska stå för sina förluster.
Det är inte arbetarna och lågavlönade som ska betala en kris som spekulanter, banker och storbolag har skapat.
Istället för ständigt nya nedskärningar som fördjupar den nedåtgående ekonomiska spiralen krävs en poli- tik för jobb och hållbar ekonomisk tillväxt.
Ett omfattande offentligt infrastrukturprogram skulle kunna ge arbete till de 100 000 byggnadsarbetare som går arbetslösa. En sänkning av arbetstiden till 35 timmar i veckan, utan lönesänkning, för att dela på jobben skulle skapa 165 000 arbeten.
En förmögenhetsskatt på de 715 miljarder kronor (75 miljarder euro), som den rikaste 1 procenten av befolkningen gjorde under den keltiska tigern (Irlands ekonomiska uppgång under åren 1995-2207), skulle räcka till att skapa jobb, välfärd och hållbar utveckling. Istället för att sälja ut värdefulla tillgångar för att få in kortfristiga medel måste bankväsendet och viktiga sektorer i ekonomin, inklusive naturresurser som Corribs gas- och oljefält, förstatligas under arbetarnas demokratiska kontroll och styre, med kompensation endast på grundval av bevisade behov.
På så sätt skulle krediter kunna erbjudas till småföretag och människor som inte klarar av att betala sina skulder och lån, som då skulle kunna omförhandlas.
På kort- och medellång sikt skulle denna politik kunna undvika både en statsbankrutt och att staten tvingas låna upp pengar på den globala obligationsmarknaden.
Det är emellertid inte möjligt att bygga en ny ekonomi och ett nytt samhälle i enbart Irland. Kampen på Irland måste vara en del av internationell kamp, det behövs särskilt en stark koppling till arbetarnas och ungdomens strid i andra europeiska länder.
Kampen är gemensam mot nedskärningar och finansmarknadernas diktat, mot IMF:s och EU:s styre. Därför krävs en kamp för en europeisk socialistisk federation och en demokratisk plan för Europas ekono- mier i enlighet med människors be- hov.
Paul Murphy
Socialist Party (CWI in Ireland)
