”Jag vill bara överleva”

2017-03-22 22:07:41


Fida Nazari & Elisabeth Jonsson

Fida Nazari är 17 år gammal och lever med ett utvisningshot till Afghanistan, ett land han aldrig varit bosatt i, efter Migrationsverkets avslag på hans asylansökan. Migrationsverket genomförde en godtycklig åldersuppskrivning och bedömer honom som vuxen.

När jag kommer in i lägenheten där vi stämt träff håller Fida på att laga mat:
– Han vill bjuda på pakistansk mat, berättar Fidas svenska syster Elisabeth Jonsson från den familj han nu blivit en del av.
Det är genom Elisabeth som vi har fått kontakt med Fida, som är hazar med föräldrar från Afghanistan. Själv har han aldrig varit där, då föräldrarna flydde diskriminering, död och förtryck innan han föddes.

Fida är född på flykt och uppvuxen i Quetta i Baluchistan, som ockuperas av Pakistan. Han har aldrig gått i skolan, utan lärde sig läsa och skriva på urdu på egen hand med hjälp av en granne. Hemstudierna fick dock upphöra när han var 10 år gammal och han började arbeta.
– Min far dog när jag var 10 år, jag började då försörja min familj som skoförsäljare, berättar Fida.
Att växa upp i Quetta som hazar var långtifrån riskfritt. Den pakistanska militären ockuperar området och islamiska grupper riktar sitt våld mot hazarerna.
Under 2000-talet har över 1 500 hazarer mördats i riktade attacker där ingen har ställts inför rätta, samt vid bombdåd på marknader.
– Vid en självmordsattack mot en biljardhall kom jag strax efter händelsen. Jag såg människors lemlästade kroppar. Det var fruktansvärt. Jag kunde ha kommit tidigare och då varit en av dem, säger Fida.

Två av Fidas vänner mördades vid två andra riktade attacker.
– Då bestämde mamma att jag skulle fly. Jag ville inte lämna min mamma, men hon var rädd att jag också skulle dödas.
Efter att säkerhetsläget försämrats för hazarer valde han att göra som sina föräldrar en gång gjort, han beslöt sig för att fly, och han gjorde det tillsammans med andra.
Det var sammanlagt tretton pojkar som gav sig av. Genom att ta sig över till den del av Baluchistan som ockuperas av Iran skulle de vidare till Turkiet.
– Iransk polis upptäckte oss och beordrade oss att stanna, men vi sprang. De började skjuta mot oss, men jag tittade aldrig bakåt. Jag tror att jag sprang i 30 minuter utan att vända mig om.
I Turkiet möttes de av en smugglare och sattes på en båt. Femtio personer på en liten båt.
– Vi fick inte plats, jag höll min väska på huvudet. Jag var så rädd. Vi var kanske i 8 timmar på öppet hav och jag kunde inte simma. Jag visste att om något händer är jag död.
I Grekland vandrade de i ett dygn.
– Jag hade så ont i fötterna. Vi kom senare till Aten med båt och senare vidare genom Europa.
– Det var först när jag stoppades av polis i Göteborg och fördes till Migrationsverket som jag fick veta att jag var i Sverige. Jag var inte på väg hit utan bara bort. Jag åkte buss och tåg genom Europa utan att veta vart jag skulle.

Slutligen hamnade Fida i Lysekil. Han hade ingen studievana, men var målinriktad. Han lärde sig skriva och läsa på svenska och pratar idag flytande svenska.
– Jag kände ingen här, men i skolan fick jag många vänner och jag trivs.
Han spelar fotboll i det lokala A-laget, men olikt många andra tonåringar drömmer han inte om en fantastisk fotbollskarriär. På min fråga om var han ser sig själv om tre år och vad han drömmer om svarar han:
– Att överleva.
Rädslan att utvisas till ett land han saknar anknytning till, där hans folkgrupp förtrycks och mördas tar upp hela hans medvetande.
Men man ser att tankarna snurrar och jag frågar om det finns något han vill tillägga. Fida tar ett djupt andetag:
– Min vän, säger han och blir tyst igen.
– Min bästa vän Izmat, vi lärde känna varandra i Lysekil. Vi pratade varje dag och umgicks hela tiden. Men han är död.
Izmat var ensamkommande från Afghanistan. Hans ålder skrevs upp av Migrationsverket, han fick avslag och förflyttades till ett vuxenboende och försökte ta sitt liv. Första gången försökte han dränka sig i havet och andra gången skar han sig i hand- och fotleder, men skrevs ut och sändes tillbaka till boendet. Fida var orolig.
– Han sa till mig att inte oroa mig. Han sa att allt skulle bli bra, säger Fida.
– Izmat knöt ett bandage runt sin hals och hoppade från tredje våningen. Han hängde sig. Han hade bestämt sig, att dö i Sverige var bättre än att sändas tillbaka till Afghanistan, säger Fida och blir tyst igen.
Han plockar upp sin mobil och vi avslutar här, det blev för jobbigt.
Elisabeth fyller i:
 – Även Fida har fått sin ålder uppskriven. Migrationsverket har valt att lägga på två år för att kunna behandla honom som en vuxen. Detta trots att lärare, vårdanställda och socialtjänsten menar att hans troliga ålder är den han uppgett. Han är min bror nu, han är en del av vår familj och vi tänker inte på annat än att han måste få stanna.
Och Fida har ett stort socialt kontaktnät idag. Fotbollsklubben, skolan och grannar gör allt för att han ska få stanna.

Det är hög tid att hazarernas situation uppmärksammas och tas i hänsyn när Migrationsverket gör sina utredningar. Tvångsdeportationerna måste upphöra, för att i slutändan handlar det om: Vart ska de ta vägen?
Att regeringen och svenska myndigheter tar något så grundläggande som drömmar ifrån de ensamkommande som inte önskar annat än att få leva i fred och frihet har fått den nya asylrörelsen med anställda inom skolan, på flyktingboenden och i idrottsföreningar att på nytt kräva flyktingamnesti. ■


Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!