General Jaruzelskis kupp i Polen i december 1981 kom både att sätta punkt för den revolutionära utveckling som hade inletts med arbetarnas strejker mot diktatur, ojämlikhet och prishöjningar sensommaren 1980 och bli inledningen till stalinismens kollaps. Inte bara i Polen utan i hela det s k Östblocket – Sovjetunionen, Öst- och Centraleuropa.
Stalinismen har inget med verklig socialism att göra, utan den byråkratiska diktaturen stod i vägen för en utveckling mot socialism och arbetarstyre.
Efter andra världskriget (1939-45) var Polen ett av de länder som kontrollerades av Stalins Sovjet. Landet hade drabbats oerhört av krigets terror och förödelse.
I Polen, precis som i andra länder, fanns efter kriget utbredda stämningar om att det var den gamla ordningen – kapitalismen – som bar det yttersta ansvaret för att världen kastats ned i barbari. Eller som Peter Johansson skriver sin utmärkta bok Polen i Europa – en resa i historien 966-2005: ”Krigsförlusterna, krigströttheten och glädjen över att kriget äntligen var slut och att de tyska ockupanterna var bortkörda underlättade emellertid för de nya kommunistiska makthavarna att under de första åren efter kriget finna ett överraskande stort stöd bland den polska befolkningen (…) I den historiebeskrivning som efter 1945 kom att bäras upp av den antikommunistiska oppositionen inom och utom Polen, var detta sociala stöd för den nya regimen svårt att förlika sig med”.
På grundval av förstatligande (samhällsövertagande) av bolag och stora egendomar – planeringen, byråkratin och diktaturen till trots och till väldiga kostnader – kunde Polen återuppbyggas. Men snart skulle avsaknaden av socialistisk demokrati innebära att den polska ekonomin stagnerade. Särskilt snabbt märktes stagnationen inom jordbruket, som i hög grad förblev i privat regi.
Efter kriget kopierade den styrande klicken i Polen Stalins femårsplaner. Genom diktat uppifrån, morot och piska, försökte byråkratin nå femårsplanernas godtyckliga mål. Resurser fördelades på ett administrativt sätt och priser sattes utan hänsyn till de verkliga kostnaderna.
Detta var inte vad socialister menade med planekonomi, vilken förutsätter demokrati och folklig kontroll nerifrån och upp. En plan är en arbetshypotes som hela tiden måste prövas, korrigeras och kanske helt förändras i ljuset av nya erfarenheter och innovationer.
Byråkratins plan var en grotesk karikatyr av en demokratisk planerad ekonomi, vilket oundvikligen gav upphov till ett gigantiskt slöseri med resurser, miljöförstöring, ständiga zickzackkurser och en väldig obalans mellan vad som satsades på produktion (främst tung industri) och konsumtionsvaror samt jordbruk.
Redan under 1960-talet började den polska ekonomin att sakta fart och jordbrukssektorn, som till stor del drevs i privat regi och på små jordar, bromsade in helt. Men långt tidigare hade arbetarna börjat protestera öppet mot låga löner, matbrist och byråkratins privilegier.
År 1956, 1970 och 1976 skakades Polen av stora protester och 1968 hade studenterna öppet trotsat regimen.
Strejkerna 1976 kom att bli inledningen till en växande underjordisk opposition. Under 1978 bildades flera oberoende fackföreningar, som med nödvändighet samlade mindre grupper av arbetare i olika celler.
Medlemmar i den fackliga cellen i Gdansk var bland annat Lech Walesa, Andrezj Gwiazda, Alina Pienkowska, Anna Walentynowicz och andra som bara några år senare skull leda en av historiens största massrörelser – Solidaritet.
I hopp om att arbetarfamiljernas fokus var riktat mot den kommande semestern och inte så mycket mot vad som hände i övrigt, beslutade de styrande att från den 1 juli 1980 skulle priserna höjas.
Redan den första veckan i juli utbröt strejker i åtminstone tre städer – Mielec, Poznan och Bydgoszcz – och veckan därpå beslöt arbetarna i Lublin att gå ut i en strejk som blev till en lokal generalstrejk.
Den 14 augusti 1980 inleddes den strejk på Leninvarvet i Gdansk som skulle skriva historia. Efter att ha dragit lärdomar av tidigare strejker beslutade arbetarna att stanna kvar på arbetsplatsen och ockupera varvet.
Ett av de strejkandes främsta krav var att Anna Walentynowicz skulle återanställas. Hon hade avskedats en vecka tidigare på grund av sina envisa försök att bygga en fri fackförening på varvet. Avskedandet av Anna Walentynowicz blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Förutom att Anna Walentynowicz skulle återanställas krävde arbetarna att också den avskedade Lech Walesa skulle få sitt jobb tillbaka. Walesa, som tagit sig in på varvet den första strejkdagen, blev strejkledningens talesperson.
På Leninvarvets andra strejkdag gick bland annat arbetarna vid Polens största varv, Pariskommunen i Gdynia, ut i strejk. Snart hade strejkerna spritts till en rad orter. Att strejken spreds så snabbt gav arbetarna stärkt självförtroende.
Det var de unga, både arbetare och studenter, som drev kampen framåt med sin entusiasm och djärvhet. Det var en ny generation arbetare (en tredjedel av alla industriarbetare var under 25 år) som inte hade annat än förakt till övers för regimen. Vidare bar de inte spår av ärr efter tidigare nederlag.
På strejkens tredje dag, den 17 augusti, bildades en gemensam strejkkommitté (MKS) för att samordna den strejkrörelse som utvecklades vid Östersjökusten. Anslutningen till den gemensamma strejkkommittén blev explosiv. Två dagar senare representerar denna strejkkommitté 156 ockuperade arbetsplatser.
Liknande strejkkommittéer byggdes upp i andra städer. De kunde liknas vid de ryska revolutionernas strejkkommittéer – sovjeterna. Från och med nu inleddes en utveckling med klara inslag av vad socialister brukar benämna som en dubbelmaktssituation. Arbetarnas självständiga organisering i form av strejkkommittéer och fria fackföreningar utmanade de styrande. En dubbelmaktssituation kan inte bestå under någon längre tid, utan bara utgöra en övergång antingen till att makten övergår i arbetarnas händer eller att kontrarevolutionen återställer den gamla ordningen. Det skulle också visa sig gälla i Polen 1980-81.
Efter diskussioner enades den gemensamma strejkkommittén i Gdansk bakom en gemensam kravlista omfattande 21 krav innehållande flera som pekade i riktning mot politisk revolution – störtandet av den styrande byråkratin och upprättandet av en socialistisk demokrati. Till exempel:
- Självständiga fackföreningar och strejkrätt.
- Tryckfrihet och att oppositionella skulle ha tillgång till massmedia.
- Frigivande av alla politiska fångar.
- Bort med polisens, säkerhetspolisens och partiapparatens privilegier.
- Sänkt pensionsålder.
- Full behovstäckning i barnomsorgen.
Efter att först ha vägrat förhandla, hade regimen inget annat val än att acceptera kravlistan, inkluderat rätten att bilda ett oberoende fack – Solidaridet, och sätta sitt hopp till att rörelsen skulle tröttas ut. Det var arbetarnas kamp som tvingade den styrande byråkratin att göra eftergifter, om än tillfälliga, som saknade motsvarighet.
Många av ledarna för den organiserade oppositionen och då främst de intellektuella i grupper som KSS-KOR, som bildades till arbetarnas försvar av bl a Adam Michnik och Jacek Kuroń 1976, och runt den katolska kyrkan, överraskades av kraften i arbetarnas kamp.
Enligt Jacek Kuroń, som var KSS-KOR:s kanske mest kände företrädare ”måste revolutionen vara självbegränsande”, vilket var en hopplös självmotsägelse.
Från början bekände sig KSS-KOR företrädare till demokratisk socialism, men utvecklades sedan alltmer i borgerlig riktning.
Knappast någon arbetarorganisation i historien har upplevt en sådan snabb medlemsutveckling som Solidaritet. I november 1980 räknade Solidaritet drygt 9 miljoner medlemmar, i ett land som då hade 35,7 miljoner invånare. Studenterna hade börjat organisera sig och snart skulle även bönderna bilda sitt Solidaritet.
Vågen av organisering följdes av en radikalisering och politisering.
I februari 1981 utsågs general Wojciech Jaruzelski till ny premiärminister i Polen och senare även partichef. Enligt Walesa var han ”en man i uniform som man kan lita på”. Med Jaruzelski hade ”Makten” reducerats till ett förband av väpnade människor, som under våren 1981 började förbereda för att militärt krossa Solidaritet.
En revolutionär process innehåller många vändpunkter och snabba vändningar som kan möjliggöra för arbetarna att gripa makten eller att möjligheten går förlorad, vilket i sin tur ger reaktionen och kontrarevolutionen en möjlighet att avancera.
I mars 1981 var förutsättningarna för ett framgångsrikt revolutionärt uppror sannolikt gynnsammare än vid något annat tillfälle.
Då stod Solidaritet på sin höjdpunkt med nära tio miljoner medlemmar, 40 000 funktionärer och egen press, tele och telefax (detta var innan datorer och sociala medier). Det fria facket hade förmågan att mobilisera hela befolkningen och en ny riksomfattande mobilisering skulle avslöja hur isolerad den styrande klicken var.
När den hatade milisen gick till brutalt angrepp mot Solidaritetmedlemmar i staden Bydgoszcz den 19 mars ställdes allt på sin spets. Misshandeln var en oerhörd provokation och svaret från Solidaritets avdelningar var total generalstrejk. Krav restes också på att tiden var inne för ett maktövertagande.
”Under ett dramatiskt nattligt möte med Solidaritets landskommission [ledning], som ägde rum kvällen efter i Bydgoszcz, ställdes för första gången klart två alternativ mot varandra: det som förespråkades av Solidaritets presstalesman Karol Modzelewski som krävde omedelbar generalstrejk med syfte att överta makten i samhället och den mer moderata falangens förslag som gick ut på att undvika en avgörande maktkoncentration. Dit hörde såväl Modzelewskis gamle vapenbroder från 1964 Jacek Kuroń [de två hade 1964 gemensamt författat det berömda oppositionsdokumentet Öppet brev till Polens arbetarparti] som Solidaritets ledare Lech Walesa, som under det nattliga mötet hade hotat med att avgå om inte den moderata linjen segrade” (Polen i Europa).
Med kraftig uppbackning från sina rådgivare och efter vädjan från bland annat katolska kyrkan, om att Solidaritet måste ”besinna sig” vann Walesas linje majoritet: provokationen i Bydgoszcz skulle besvaras med en 4 timmar lång generalstrejk den 27 mars följt av, om ingen uppgörelse gjorts med regimen och man fått en officiell ursäkt, en längre generalstrejk från den 31 mars.
Den 27 mars stannade Polen helt. Strejken var total, även medlemmarna i det styrande skiktet och det stora flertalet arbetare såg den 27 mars som en förberedelse för nya, längre ockupationsstrejker. Kretsen kring Walesa hyste däremot en rakt motsatt uppfattning. Samtidigt som Polen var i jäsning förde de intensiva samtal med regimen för att nå en överenskommelse som skulle kunna användas som en ursäkt för att inte trappa upp kampen.
I sista minuten slöts en uppgörelse som med välvilja kunde tolkas som en officiell ursäkt och att regimen skulle respektera Solidaritetsrörelsen. Med hänvisning till dessa vaga uttalanden och löften, avblåstes generalstrejken. Ett beslut som möttes av en proteststorm inom Solidaridet och som bidrog till ytterligare splittring samt demoralisering. Uppgörelsen i mars var ett förrädiskt svek. Solidaritets ledning hade proklamerat en ensidig vapenvila och desarmerat masskampen, vilket var precis vad regimen behövde för att få tid att rensa ut de soldater, befäl och poliser man ansåg vara ”opålitliga”.
Trots att förutsättningarna inte var lika gynnsamma kunde Solidaritet även månaderna efter mars ha inlett en kamp om makten. Men bara under förutsättning att ett ny ledning tagit över och att det fanns ett revolutionärt parti med masstöd.
Men i brist på verkligt alternativ behöll Walesa och hans anhängare kontroll över Solidaritet, som försvagades samtidigt som den ekonomiska krisen bara blev värre. År 1980 hade nationalinkomsten (ungefär som BNP) minskat med mer än 5 procent och under 1981 skulle den komma att rasa med ytterligare 12 procent. Köandet och letandet efter mat gjorde vardagen outhärdlig.
Trots ständiga varningar om att regimen drog upp riktlinjerna för en total konfrontation med Solidaritet fanns inga planer på hur man skulle agera, på vilket sätt man kunde splittra statens styrkor och försvara Solidaritet och dess medlemmar. Inte heller fanns några förberedelser för en situation där kanske ledningen och de mest kända aktivisterna snabbt måste gå under jorden.
Den 13 december 1981 slog regimen till genom en militärkupp och från den dagen rådde ett kristillstånd.
Det finns inget som tyder på att Solidaritets ledning hade förväntat sig en kupp. I ett slag genomfördes massarresteringar och regimen lyckades relativt snabbt slå ner de strejker som arbetarna modigt organiserade. Regeringarna i Väst hälsade Jaruzelskis kupp och detsamma gjorde bankirerna, som endast var intresserade av att lånen återbetalades.
Nederlaget och Jaruzelskis kupp kastade tillbaka medvetenheten och gav upphov till utbredda prokapitalistiska stämningar.
Den härskande byråkratin gav i praktiken upp under 1980-talet och började under skydd av militärstyret ställa in siktet mot ett kapitalistiskt Polen. Den planerade ekonomin fanns egentligen bara till namnet. När strejker på nytt bröt ut 1988 föll det byråkratiska styret samman.
I valet 1989 vann Walesas nya kapitalistiska Solidaritet en jordskredsseger och han själv utsågs till Polens president 1990.
Det nya Solidaritet som byggdes upp under 1989-90 fungerade som ett högerparti. Det var bara namnet man hade gemensamt med den arbetarorganisation som byggdes upp efter den historiska uppgörelsen i Gdansk den 31 augusti 1980 och krossades sexton månader senare.
Det nya Solidaritet efter 1989, var ett instrument för att återupprätta kapitalismen. En ny arbetarrörelse måste och kommer att byggas i Polen, som hämtar inspiration och lärdomar från kampen för arbetarstyre 1980-81.
Per Olsson
