Elever demonstrerade tillsammans med de strejkande lärarna i oktober 1989.
25 år efter kommunaliseringen av skolan är skolan mer omdebatterad än någonsin. Här är ett inlägg som ingen annan haft: ur kampens synvinkel.
De flesta som tänker på 1989 tänker nog på murens fall (Berlinmuren). Men vi som var i skolan då, elever och lärare, kommer ihåg massiv elev- och lärarkamp. Just det att vi vann segrar gör att vi aldrig glömmer. Det fungerade att gå samman, organisera sig, strejka och massdemonstrera. Sen kom motdraget från makten. Straffet för den framgångsrika kampen stavades just kommunalisering.
Det var eleverna som startade kampåret. Trots att 1980-talet idag känns som jämställdhetens och välfärdsbyggets höjdpunkt var skolan väldigt eftersatt. Inte minst lokalerna var direkt fallfärdiga. Den S-styrda staten hade mellan 1982 och 1988 dragit in 2,5 miljarder kronor ur skolbudgeten. I slutet av 1988 började det koka bland landets elever. På den tiden fanns en elevfacklig organisation vid namn Elevorganisationen.
Medlemmar på basplanet började förbereda för protester genom att ta in så mycket information som möjligt från skolorna och göra långa kravlistor, både på defensiva krav och offensiva (gillar speciellt ”elevskyddsombud med samma rättigheter som vanliga skyddsombud” och ”Avskaffa rektorsämbetet”).
”Regeringen stjäl högerns politik” skrev Offensiv i november 1988, några månader efter valet. En av attackerna som finansminister Kjell-Olof Feldt lanserade var en direkt nedskärning på hela landets skolor (som ju var statliga) på 167 miljoner kronor. Det andra var att principen om ”cash limit” skulle införas. Om lärarna skulle få igenom höjda löner över en viss gräns skulle detta per automatik betalas genom nya nedskärningar på skolorna.
Den 11 januari samlades 12 000 elever på Sergels torg (torget var större på den tiden och eleverna fyllde även utrymmet under tak). Vi gick till Mynttorget och platsen mellan riksdagshusen.
I flera timmar blockerade eleverna riksdagshusets alla ingångar ropandes ”Avgå Feldt!”.
Efter Stockholm följde elevprotester i tusentals över landet och efter en vecka hade regeringen backat. De två dagsakuta frågorna om 167 miljoner kronor i nedskärningar och principen om cash limit drogs tillbaka. Ändå fortsatte eleverna med en ännu större demonstration den 10 februari, då kravlistan var långt ifrån uppfylld.
Många grupper gick ut i kamp, inspirerade av eleverna. Det var lokförare, barnvårdare, vårdbiträden och lärare.
Ett av de tre lärarfacken, LR, gick ut i en sex veckor lång strejk på hösten – den största lärarstrejken någonsin. 15 000 lärare strejkade främst i Stockholm och Göteborg
i den officiella strejken, som fick uppbackning av ”vilda” strejker i Skåne, Värmland, Västmanland, Umeå och Luleå. Det var många demonstrationer utanför Rosenbad. På den tiden var lönekraven riktiga, lärarna strejkade för 30 procent i löneökning.
Elevorganisationens ledning hade förrått elevkampen tidigare under året och uteslutit tre av elevledarna för att de var ”offensivare”. Under lärarstrejken fortsatte minibyråkraterna och förespråkade rent strejkbryteri från eleverna. Detta fick inget gehör. Eleverna sympatistrejkade och demonstrerade i tusental, flera gånger. Ur detta föddes en ny, socialistisk elevorganisation: Elevkampanjen.
Även lärarna nådde en delseger och den undervisningskyldiga arbetstiden per vecka sänktes. Men under strejkens gång var det en annan fråga bland lärarna som hade växt upp som nummer ett: Att stoppa förslaget om kommunalisering. Här lyckades man inte.
Den 8 december – mitt under strejken – gjorde Vpk (nuvarande V) upp med regeringen och röstade för kommunaliseringen som började gälla 1991. Lärare över hela landet var rasande. Offensiv kallade Vpk:s agerande för skamligt och förutsåg framtiden: ”Det betyder fritt fram för individuella lönesättningar och allt större regionala skillnader inom utbildningen. Det blir arbetarnas barn i fattiga kommuner som kommer att drabbas” (Offensiv nr 182 den 6 december 1988).
Kommunaliseringen skedde för att slå sönder motståndet mot högerpolitiken. När skolan var statlig var förutsättningarna i alla landets skolor likartade. Då var det mycket lättare för elever och lärare att gå ut i gemensam kamp – över hela landet – och på så sätt få grepp om en enorm politisk kraft.
Rättvisepartiet Socialisterna (och vår föregångare Arbetarförbundet Offensiv) har sedan dess krävt ett återförstatligande av skolan. Inte en återgång till 1980-talets skola, utan till den skola som elever och lärare kämpade för i slutet på 1980-talet, d v s en skola med tillräckligt med resurser och som styrs demokratiskt underifrån av elever, lärare och föräldrar.
Idag betyder vårt krav på förstatligande, till skillnad från t ex Jan Björklunds, dessutom att skolan ska tas tillbaka från riskkapitalisterna och andra privata driftsformer. Skolan betalas av alla våra skattemedel. Bra utbildning för alla är en grundförutsättning i ett demokratiskt samhälle och då är det rätt självklart att vi gemensamt bör äga och driva skolorna. ■
Den statliga utredningen av kommunaliseringen av skolan presenterades den 10 februari och slog fast att kommunaliseringen av skolan har misslyckats. Therese Lindberg, som är fackligt aktiv i Lärarnas Riksförbund och medlem i RS, berättar för Offensiv:
– Efter att ha jobbat snart 14 år åt kommunen drar jag samma slutsats som mitt fack, LR, att staten måste ha huvudansvaret för den svenska skolan. Sundsvalls kommun har skurit ner mer eller mindre varje år, arbetsbelastningen ökar, budget tas inte i tid och är ofta ett hopkok av siffror som man får känslan av att ingen har kontroll över.
– Man skryter och säger att elevpengen är hög jämfört med andra jämförbara kommuner, men frågan är om det är nåt att nämna eftersom de direkt drar av hälften som går till olika kostnader. Dessa kostnader vet inte ens skoldirektören vad det är, så han har nyligen begärt få veta vad dessa pengar tas till.
– Ner till eleverna sipprar kanske en procent av elevpengen och det ska räcka till förbrukning, läromedel och t ex bussturer. Det inte många vet är att det handlar om hundralappar, inte tusenlappar!
– Att alla elever ska få stöd är något man gärna säger till rektorerna, samtidigt som man lägger ner små undervisningsgrupper och in-te ger mer pengar till skolor som t ex ger stöd i form av assistent/lärarresurs.
– Vill man ha en mer likvärdig kunskapsskola måste de kommunala skillnaderna bort, vi ser idag hur olika förutsättningar skolor i en kommun har och för att inte tala om hur det är när man jämför i hela landet.
– Det som påbörjat kompetenshöjning av lärare, ökade löner och status är satsningar som har gjorts från statligt håll, inte kommunernas ”kan själv”. ■
