foto: Johan Gunseus
Ögonblicksteaterns pjäs Killarna sattes upp i Luleå på Kulturens Hus i torsdags. Pjäsen behandlar en manlig vänskap utan machokultur.
Jonas och Lennart träffas för första gången på ett disco och de klickade på direkten. Kort senare flyttar Jonas in hos Lennart och deras relation blir ännu starkare. Vi får följa deras vänskap genom toppar och dalar, men en sak är säker: de älskar varandra och det finns inget som håller tillbaka dem från att visa det. De kliar varandra på ryggen, lyssnar på den andres problem, gråter och skrattar.
Deras normfria relation speglas mot Jonas pappa, som är rädd för att tala om att han vill vara med sin son, och mot Jonas flickväns far, som inte kan sluta prata om hur bra det är att ha med sig en morakniv i fjällen. Men, som Jonas uttryckte det, skulle han inte hellre vilja ha med sig en vän?
Pjäsen bryter även normen om att män alltid vill ha sex, då Lennart uttrycker sin osäkerhet kring ämnet, att han är rädd för att vara äcklig och inte räcka till. De har en djup diskussion då Jonas bekräftar att Lennart duger som han är och inte behöver oroa sig.
Machokulturen skapar attityder som leder till att män förväntas vara och bete sig på ett visst sätt. Några typiska exempel är att män ska vara kaxiga och självsäkra, män alltid ska vara sugna på sex, de ska vara vältränade och istället för att muntligt uttrycka sina känslor använda sig av fysiska medel.
Machokulturen är något som genomsyrar hela samhället och påverkar samhället på alla möjliga sätt. Med det här i åtanke är det inte så underligt att det är just män som begår majoriteten av misshandelsbrott, eller att 98 procent av alla sexualbrott begås av män.
Ett återkommande och växande problem är hur machokulturen påverkar kvinnor, då mäns våld mot kvinnor är ett ökande problem i dagens samhälle. Våldet utrycker sig både fysiskt och psykiskt och sker oftast i hemmet i nära relationer. Men ett slut på machokulturen vinner inte bara kvinnor på, utan även män.
Ännu en norm inom machokulturen säger att män inte ska gråta eller uttrycka sina känslor, vilket leder till att män håller det inom sig. Detta i sin tur leder till psykisk ohälsa bland män och det är ett faktum att män är överrepresenterade i självmordsstatistiken. Det är just det här som pjäsen behandlar på ett skickligt och intimt sätt.
Så vad vill vi? Vill vi att en far ska vara rädd för att visa att han vill vara med sin son, eller vill vi ha manlig vänskap där det är okej att klia sin kompis på ryggen och prata om sina osäkerheter? ■
