Kinas statskapitalistiska imperialism

Xi Jinping vill bli diktator på livstid. Den kinesiska regimen och dess system är en integrerad del av det globala kapitalistiska systemet (Foto: Wikimedia Commons).

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Att Kina blev världens verkstad var den främsta drivkraften i den kapitalistiska globaliseringen under de senaste decennierna. Multinationella företag, särskilt från USA, tjänade supervinster på grund av diktaturen och villkoren för arbetare i Kina. Detta var en vinn-vinn-process för de härskande klasserna i båda staterna – ekonomisk tillväxt och låg inflation hjälpte till att dölja och mildra de växande motsättningarna.

Denna process kunde inte pågå för alltid och började vända. Med likheter med tysk imperialism kontra det brittiska imperiet fram till första världskriget utmanas den amerikanska imperialismen idag av Peking på alla områden – ekonomi, teknik, finans, militärt och internationella relationer.
Imperialismen framkallar ”en mängd synnerligen skarpa och tillspetsade motsättningar, slitningar och konflikter”, förklarade Lenin, och detta ledde till slut till krig. Idag har vi ett kallt krig.

Långsiktig imperialistisk konfrontation

USA-imperialismens meritlista är kristallklar; Washington har aldrig tvekat över att använda krig och våld för att upprätthålla sin makt. Det är den starkaste militära makt som världen någonsin har sett. Utmanaren, kinesisk imperialism, är en brutal diktatur mot det arbetande folket och all opposition. 
Dessa två krafter är nu redo för en långvarig global imperialistisk konfrontation. Det kalla kriget kommer att variera i intensitet, innehålla nya vändningar och allianser, men kommer inte att försvinna. Detta händer parallellt med en eskalerande militär upprustning, rekord i militärutgifter och vapenexport.
Socialister och arbetarklassen måste ha en oberoende, revolutionär socialistisk ståndpunkt och organisera kamp mot alla imperialistiska krafter. Ingen imperialistisk makt, än mindre med militära styrkor, kommer någonsin att ”befria” de förtryckta. Amerikanska kapitalistiska politiker som nu plötsligt fördömer diktaturen i Kina har blundat i årtionden – och gör det fortfarande mot diktatoriska regimer som i Saudiarabien. 
Inte heller kan kampen mot USA:s imperialism på något sätt motivera stödet till regimen i Peking. Det finns dock vissa ”vänster”-­grupper som stödde USA:s bombningar i Libyen 2011 och andra som betecknar kritik mot den kinesiska diktaturen som stöd till USA.

Det råder ingen tvekan om vilka som drar nytta av regimen i Kina idag. Det är ett extremt ojämlikt samhälle med 878 dollarmiljardärer, med en ökning på 257 år 2020 och mycket mer än de 649 miljardärer i USA. I samma process privatiseras utbildning, hälso- och sjukvård och bostäder, och arbetare har inga rättigheter på arbetsplatserna. Konfiskering av mark och miljöskandaler sker hela tiden.
Verkliga socialister definieras av att stödja arbetarkamp överallt. Arbetare i Kina som kämpar för sina rättigheter möts av hårt förtryck från regimen, inklusive försvinnanden, tortyr och fängelse. Den statliga förtryckarmaskinen är enorm – miljoner är anställda i polis, militär, underrättelsetjänster och den enorma övervakningsapparaten. 
Detta system fungerar i samarbete med privata och statliga kinesiska företag – men även amerikanska och västerländska företag i landet. Kapitalister och regeringar fruktar revolutionära rörelser i vilket land som helst – de ger ibland hycklande stöd för att bromsa dem och krama ihjäl dem.

Det kalla kriget kommer att variera i intensitet, innehålla nya vändningar och allianser, men kommer inte att försvinna.

Rättvisepartiet Socialisterna och International Socialist Alternative står för solidaritet och stöd till arbetarkamp i Kina, Hongkong och internationellt. Varje kamp för arbetsförhållanden, jobb, löner, miljö, utbildning och andra viktiga områden blir omedelbart en kamp mot KKP-diktaturen i Peking (”Kinas Kommunistiska Parti”). Förr eller senare kommer brutalt statligt förtryck att användas även mot lokala klagomål eller protester. 
Därför är demokratiska krav – rätten att protestera, att organisera fackföreningar, frihet på internet och media – centrala i varje kamp i Kina och Hongkong, och nära kopplade till kampen för förbättrade levnadsvillkor och miljö. Demokratiska krav blir revolutionära eftersom de utgör ett hot mot regimen och de kan endast uppnås genom arbetarklassens revolutionära masskamp.
Socialister måste vara beredda på konfrontationen mellan USA-­imperialismen och kinesisk imperialism. Verklig arbetarinternationalism betyder solidaritet och kamp mot det globala kapitalistiska och imperialistiska systemet för att arbetare och förtryckta ska ta makten.

Vad är imperialism?

Den klassiska marxistiska analysen är Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, skriven 1916. För att förstå och förklara den nya fasen analyserar han global kapitalism, inte bara ett eller två länder, samt processerna under en längre period – vad marxister idag kallar perspektiv.
Imperialismen utvecklas med koncentration av kapital. Växande jätteföretag blir monopol, ”en allmän och grundläggande lag för kapitalismen på dess nuvarande utvecklingsstadium”. Att kopplas samman med och kontrolleras av banker betyder att finanskapitalet kommer till makten. Det är parasitär kapitalism i förfall, ”huvudparten av profiterna inhöstas av finansmanipulationernas ’genier’”. Det finns inte längre någon gräns mellan spekulativt och produktivt kapital.

Alla imperialismens särdrag som beskrivs av Lenin finns sedan årtionden i Kina. Ekonomin producerar för en massmarknad, i Kina och globalt, men vinsterna är privata, både för utländska och kinesiska kapitalister.
Några monopol dominerar inom alla områden av ekonomin – energi, internet etc, och i Kina med statskapitalistiska särdrag. I Imperialismen betonade Lenin hur de stora företagen i Tyskland och på andra håll hade en ”personlig koppling” till banker och till regeringen. Detta var också fallet med konfiskering och spekulation i mark, en fråga som har lett till många protester i Kina.
Privata företag och mäktiga kapitalister i Kina arbetar hand i hand med KKP-statens diktatur. Toppmiljardärer är medlemmar i ”kommunistpartiet” KKP och ministrarna i regeringen, generalerna och partiledarna är rikare än i någon annan regering globalt. Lenins koncept ”Plutokrati och byråkrati” – de superrika och staten – har nått perfektion i Kina i form av statskapitalism. Men som i alla kapitalistiska samhällen skapar detta inte på något sätt stabilitet, utan bygger upp motsättningar och förbereder nya kriser.

Ingen superimperialism

Lenin argumenterade starkt mot Karl Kautskys teori att imperialismen skulle gå samman i en union, ultraimperialism. Den teorin innebar att krig och konflikter skulle ersättas av gemensam ekonomisk utsugning. Detta var ett argument mot marxismen, som definierar borgarklassen som nationella kapitalistklasser, som inte kan övervinna sina nationella intressen. Vidare gav teorin om superimperialismen illusioner om en fredlig utveckling. Det var Lassalles teori om borgarklassen som ”en grå massa”, istället för att förstå dess inre konflikter och splittringar, placerad på en global scen.
Lenin hävdade att det är ”betecknande för imperialismen att ett fåtal stormakter tävlar om hegemonin, dvs strävar efter att bemäktiga sig områden inte så mycket direkt för sig själva som för att försvaga motståndaren och undergräva hans hegemoni”. Modern imperialism innebar ”konkurrensen mellan flera imperialismer”.
USA-imperialismen var ledare för det kapitalistiska blocket efter andra världskriget, i ett kallt krig mot främst Sovjetunionen, men också Kina. De två sistnämnda var icke-kapitalistiska byråkratiskt planerade ekonomier som styrdes diktatoriskt av ”kommunistiska” partier som inte var faktiska partier, utan en del av statsapparaten. När stalinismen kollapsade i Sovjetunionen och kapitalismen återupprättades i Kina verkade USA-imperialismen bli den enda supermakten.

Emellertid kommer styrkeförhållandet mellan makterna att förändras över tid, främst baserat på ekonomisk styrka. Tillväxten av Kinas ekonomi i förhållande till USA och Asiens utveckling som det viktigaste området för ekonomisk tillväxt innebar en gradvis förändring och utmaning. På sätt och vis blev det som den tyska kapitalismens utmaning mot britterna från 1870-talet och framåt. På viktiga produktionsområden som stål gick Tyskland från hälften av den brittiska produktionen till att producera dubbelt så mycket.
Baserat på erfarenheterna från första världskriget frågade Lenin ”om det på kapitalismens grundval kunde finnas något annat medel än krig” för att lösa motsättningarna. Idag, trots att både USA och Kina är kapitalistiska, är det ett kallt krig. Det som håller tillbaka från ett hett krig är förekomsten av kärnvapen som kan förstöra hela världen. Lika viktigt är oppositionen mot krig från en stor majoritet av befolkningen.
Militära incidenter och krig genom ombud som i Syrien är möjliga, men ett fullskaligt krig mellan USA och Kina ligger för närvarande inte på bordet. Det kalla kriget kommer att fortsätta, och i motsats till många förutsägelser kommer de härskande klasserna på båda sidor sannolikt att tappa mark som ett resultat. Inledande stöd för nationalism kommer att motverkas av kostnaden för konflikten och allvarliga interna politiska, ekonomiska, miljömässiga och sociala kriser i båda länderna och deras block.

Lenin förklarade att imperialismen utvecklas med koncentration av kapital. Växande jätteföretag blir monopol, ”en allmän och grundläggande lag för kapitalismen på dess nuvarande utvecklingsstadium” (Foto: CC-BY-NC-ND-4.0 Leverandør: Arbeiderbevegelsens arkiv og bibliotek).

Dela upp världen

I sin definition av imperialism betonar Lenin utvecklingen av monopol och finanskapitalets roll, kopplad till globalisering: export av kapital, utvecklingen av multinationella och transnationella företag, och världens ”territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna”. På några decennier i slutet av 1800-talet delade de viktigaste imperialistiska makterna upp världen. Lenin beskriver ”två, tre i världen dominerande, till tänderna beväpnade rövare”.
Detta var ett resultat av ett ”enormt ’kapitalöverskott’… i de avancerade länderna”. Det tvingades på kapitalisterna som ett resultat av koncentration av kapital och monopol. Det ledde till jakten världen runt på resurser och marknader, efter vinst och makt, ”jordpriset relativt lågt, arbetslönen låg och råvarorna billiga”. Det var också en kamp för ”inflytelsesfärer”.
På 1800-talet var det brittiska imperiet den ledande producenten på den globala marknaden. Dess tekniska överlägsenhet när det gäller att producera textil, maskiner med mera innebar förstörelse för lokal småskalig produktion i andra länder, till exempel i Latinamerika.

Även om Lenin beskrev processen som en slutlig uppdelning av världen betonade han också att ”nyuppdelningar är möjliga och oundvikliga”. Detta har naturligtvis bevisats om och om igen sedan dess, inte minst i de två imperialistiska världskrigen. 1900-talet såg också USA-imperialismen bli den dominerande imperialistiska makten och pressade andra imperialistiska stater in i baksätet.
Under en relativt lång period accepterade USA-imperialismen Kinas ekonomiska tillväxt, eftersom de styrande i Peking verkade beredda att fortsätta som ett slags underleverantör.
Men sedan Xi Jinping kom till makten, med den kinesiska ekonomin på väg att bli den största i världen, har flera processer förändrat balansen mellan de två makterna. Den kinesiska statskapitalistiska modellen såg mindre skadad ut efter den globala krisen 2008-09 och regimen tog några djärva steg. ”Made in China 2025” var inriktat på kinesiskt ledarskap inom teknikområden och minskat beroende av väst och USA.

Belt and Road Initiative (BRI) är ett gigantiskt nätverk av avtal mellan Kina och regeringar i runt 100 länder på alla kontinenter. Lanseringen innebar att Kina följde den allmänna lagen om kapital som växte utöver nationella gränser. BRI:s vägar, järnvägar, hamnar, flygplatser, pipelines etc kommer att koppla de deltagande staterna till den kinesiska ekonomin via lån och skulder. BRI ger Kina tillgång till handel, infrastruktur, energikällor och mark. BRI kommer att öka användningen av kinesisk teknik. Kinas årliga utländska direktinvesteringar fyrdubblades från 2009 till 2016 och nådde nära 200 miljarder dollar. Totalt var utflödet av utländska direktinvesteringar från Kina 2005-2020 2,095 miljarder dollar. En tredjedel var investeringar i energiresurser.

De enorma infrastrukturprojekten, däribland Belt and Road Initiative, är inte av välvilja utan för ökade vinster, råvaror och inflytande för den kinesiska imperialismen (Foto: Baycrest / Wikimedia Commons).

Järnvägar

I Imperialismen skrev Lenin:
”Byggandet av järnvägar förefaller att vara ett enkelt, naturligt, demokratiskt, kulturellt och civilisatoriskt företag. Så ter det sig för de borgerliga professorerna, vilka betalas för att försköna det kapitalistiska slaveriet, och för de småborgerliga filistrarna. I verkligheten har de kapitalismens trådar, vilka med tusentals nät förbinder dessa företag med privatäganderätten till produktionsmedlen i allmänhet, förvandlat järnvägsbygge till ett medel att undertrycka en miljard människor (i kolonierna och halvkolonierna), dvs över hälften av jordens befolkning i de avhängiga länderna samt kapitalets löneslavar i de ’civiliserade’ länderna.”
”200,000 kilometer nya järnvägslinjer i kolonierna och andra länder i Asien och Amerika – detta betyder nya kapitalplaceringar på över 40 miljarder mark under särskilt gynnsamma förhållanden, med särskilda garantier för räntabiliteten, med inbringande beställningar för stålverken osv.”
34 länder har tecknat kontrakt med kinesiska företag för byggande av nya järnvägar under de senaste tio åren. De inkluderar Kina-Laos, Addis Abeba-Djibouti, Mombasa-Nairobi, Lagos-Ibadan och många andra spektakulära järnvägar. De byggs av de viktigaste kinesiska järnvägsbyggföretagen, finansierade med lån från Kina och använder också ett stort antal kinesiska arbetare och tekniker. Totalt undertecknades järnvägsprojekt till ett värde av 61,6 miljarder dollar mellan regeringar och kinesiska företag 2013-2019.
Infrastrukturprojekt är inte välgörenhet, utan byggs för transport av både import och export, vilket ger tillgång till olja, mineral och andra naturresurser samt bygger en politisk länk mellan KKP-regimen i Kina och regeringar runt om i världen.

Skulder

Redan 1916 påpekade Lenin också att finanskapital tog ett starkt grepp om länder i nöd. ”Ett flertal främmande stater, från Spanien till balkanländerna, från Ryssland till Argentina, Brasilien och Kina, framträder öppet eller hemligt på de stora penningmarknaderna med sina lånekrav.” 
Dessutom visade han hur lånen var kopplade till återköpskrav: ”Den vanligaste företeelsen är följande: som villkor för ett lån uppställes kravet, att en viss del av lånet nedlägges i inköp av produkter från det kreditbeviljande landet, framför allt rustningsmaterial, fartyg osv.”
På 2000-talet blev Kina den huvudsakliga fordringsägaren och exportören av kapital. En studie av ekonomerna Sebastian Horn, Carmen M Reinhart och Christoph Trebesch (Harvard Business Review, februari 2020) fann att ”den kinesiska staten och dess dotterbolag har lånat ut cirka 1 500 miljarder dollar i direktlån och handelskrediter till mer än 150 länder. Detta har gjort Kina till världens största officiella fordringsägare – och överträffar traditionella, officiella långivare som Världsbanken, IMF eller alla OECD-regeringar tillsammans.”

De flesta lånen är kopplade till investeringar i infrastruktur och naturresurser från kinesiska företag. Resultatet är att låntagarländerna blir extremt beroende av Kina. De flesta lånen är baserade på kommersiella villkor; endast mindre än fem procent av alla lån är räntefria.
”För de 50 främsta låntagande utvecklingsländerna uppskattar vi att de genomsnittliga skulderna till Kina har ökat från mindre än 1 procent av skuldländernas BNP 2005 till mer än 15 procent 2017. Ett dussin av dessa länder är skyldiga minst 20 procent av sin nominella BNP till Kina (Djibouti, Tonga, Maldiverna, Republiken Kongo, Kirgizistan, Kambodja, Niger, Laos, Zambia, Samoa, Vanuatu och Mongoliet).”
Undersökningen av Kinas utlåning fram till 2017 understryker dess stora del av finanskapitalet.
”När man lägger till portföljskulder (inklusive 1 000 miljarder dollar av USA:s statsskuld som köpts av Kinas centralbank) och handelskrediter (för att köpa varor och tjänster) överstiger den kinesiska regeringens sammanlagda fordringar till resten av världen totalt 5,000 miljarder dollar. Med andra ord, länder världen över var skyldiga mer än 6 procent av världens BNP i skuld till Kina fram till 2017.”
I november 2020 blev Zambia det första landet under pandemin som ställde sina betalningar av skulderna. Av landets skulder på 11,2 miljarder dollar är tre miljarder till Kina, men den verkliga skulden till Kina är betydligt större. Den kinesiska regimen har varit särskilt intresserad av Zambia som är Afrikas näst största kopparproducent.
Under pandemin har Peking också lovat lån för att täcka köp av kinesiskt vaccin, till exempel 500 miljoner dollar till Sri Lanka.

De kinesiska lånen och banden till regeringar och presidenter är inte till för att förbättra livet för de fattiga massornas liv i dessa länder. Tvärtom tar skulderna en ökande andel av de offentliga utgifterna, arbetsförhållandena försämras med ökad exploatering och fattigdomen ökar som nu i Zambia. Många regimer inom Belt and Road Initiative är auktoritära och attackerar ständigt demokratiska rättigheter. 
Den kinesiska regimen och dess system är en integrerad del av det globala kapitalistiska systemet.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!