Lärarnas Riksförbund har låtit Statitiska centralbyrån (SCB) ta fram uppgifter om 400 000 elever i fyra årskullar, vilket bland annat visar på att skillnaderna mellan svaga och starka elever i skolan har ökat med hela 30 procent mellan åren 1999-2011.Rapporten En skola för alla eller endast för en del? bygger på elever som har fått slutbetyg från grundskolan år 1999, 2003, 2007 och 2011. Det man tittat på har bland annat varit invandrarbakgrund och utbildningsnivå i hemmet. Den visar att elever med lägst utbildningsbakgrund i hemmet klarar sig klart sämre i skolan än de med hög utbildningsbakgrund i hemmet.
Denna skillnad har även ökat markant mellan 1999-2011. Skillnaden mellan den tiondel av eleverna som presterade sämst kontra högst uppgick 1999 till minst 160 meritvärdespoäng, 2011 var skillnaden minst 210 poäng – en ökning med otroliga 30 procent. Föräldrars utbildningsbakgrund har stor betydelse för de elever som har det tuffast i skolan.
Låga kunskapsresultat finns även för elever födda utanför Norden, där skillnaden mellan dem och nordiskfödda i meritvärdespoäng var 31 procent 2011, medan den 1999 var på 17 procent.
Det är alltså snudd på en fördubbling. Här kan man se en klar koppling till att den sociala nedrustningen i landets förorter på skola, fritidsgårdar och mötesplatser leder till sämre skolresultat.
Mellan kommunerna finns också stora skillnader vad gäller elevernas resultat.
Bland de större kommuner som har misslyckats med det kompensatoriska uppdraget (det vill säga motverka klassklyftor och skillnader i skolresultat på grund av socioekonomisk bakgrund) finns Malmö, Södertälje och Göteborg.
I tre av de kommuner som lyckas bäst – Övertorneå, Pajala och Sotenäs – har eleverna en låg utbildningsbakgrund i hemmet, men lyckas ändå bra.
Det är exempel på att det går att kompensera för det. De kommuner som ligger i botten på listan visar på en oförståelse till att ökade resurser till skolan är en förutsättning för bättre resultat, bättre elevhälsa, bättre arbetsmiljö och så vidare.
Rapporten pekar på samma sak som många andra rapporter också har pekat på: sedan skolan kommunaliserades 1991 har likvärdigheten minskat drastiskt.
Nästan hela lärarkåren var emot kommunaliseringen, och deras oro visade sig vara riktig. Såsom befarat har deras status sänkts, lönerna urholkats och tiden för förberedelser och efterarbete har bytts ut mot en mängd andra uppgifter som inte har med lärarrollen att görat t ex olika administrativa uppgifter.
Skolpersonalens och elevernas allmänna välbefinnande har också den minskat markant.
Detta beror på den högerpolitik som Sverige har och har haft under väldigt lång tid. Alla nedskärningar inom skolan – som leder till färre lärare, specialpedagoger och elevhälsovårdande personal samt till fler elever per lärare – omöjliggör chansen att fånga upp alla de elever som behöver särskilt stöd.
Skolnedskärningarna har en direkt koppling till oroligare och otryggare arbetsmiljöer för både elever och skolpersonal.
Det står alldeles klart att klassklyftorna inom skolan ökar och det är en återspegling av vad som sker i resten av samhället.
Det har väldigt stor betydelse vilken socioekonomisk bakgrund man har för vilken slags utbildning man får. Detta har många orsaker: kommunaliseringen av skolan, det fria skolvalet, införandet av skolpengen och friskoleeländet där vinstintresset ofta har större prioritet än utbildningskvaliteten.
Det som måste styra och genomsyra en skola är vilka behov som finns, en satsning efter dessa behov och inte efter vinstintressen.
En gemensam kamp mot nedskärningspolitiker och kapitalister är vad som kan få till stånd en likvärdig, trygg och bra skola där elevernas och skolpersonalens behov får stå i första rummet.
Robert Bielecki
