Klockan tickar för Chávez

2010-12-16 14:41:37




Venezuelas ”bolivariska revolution” går mot en avgörande kraftmätning, där Chávez antingen måste slå till reträtt inför borgarklassens investeringsstrejk och riskera en avgörande förlust i president- valet 2012 eller stö­dja de växande kraven från arbetare, bönder och fattiga på en avgörande strid mot kapitalism och byråkrati, för socialism och arbetardemokrati.

Valet till nationalförsamlingen den 26 september blev trots att Chávez anhängare vann med 96-67 i antalet val- da ledamöter en allvarlig varningsklocka, med en förlust av en miljon väljare till sofflocket och knappast möjliga övervikt i antalet röster. Samtidigt innebär förlusten av den absoluta två tredjedelsmajoriteten ökade svårigheter att driva igenom avgöran­de beslut.

18 månaders recession med fortsatt fallande BNP hela året innan valet och samtidigt hög inflation, särskilt på mat, innebär svåra problem. Detta är inte bara en konsekvens av den internationella krisen, utan också av en tilltagande investeringsstrejk och kapitalflykt. Till problemen bidrar också en alltför ofta korrupt byråkrati och förödande skyfall.
Trots en devalvering av bolivaren i januari har exporten från den icke oljebaserade industrin fortsatt att falla, med 1,2 procent under årets första 9 månader och med totalt 56 procent från höjdpunkten 2005.
Chávezregeringen har under hösten besvarat detta med förstatliganden av framförallt krisföretag i en allt snabbare takt. Enligt en artikel, Aló Expropiese (med ironisk anspelning på Chávez tv-program Aló Presiden­te) i borgerliga El Universal den 9 november, hade Chávez på 32 dagar na- tionaliserat 26 företag, bland annat inom byggbranschen och livsmedelsindustrin. I många fall som ett ett svar på långvarig kamp från arbetarna, i form av strejker och ockupationer.
Samtidigt med skarpa protester från arbetsgivarna i Conindustria och Fedecameraz tyder flera oberoende mobiliseringar av tusentals arbetare den 9 november, följt av bönder och ursprungsfolk den 25 november och därefter av studenter, på ett ökat tryck underifrån om att fördjupa revolutionen till ett avgörande.
Genomgående i dessa demonstrationer var slagord och banderoller som uttalade sitt stöd för Chavez, samtidigt som de riktade skarp kritik mot den tilltagan­de byråkratin och korruptionen.

Vart går Venezuela? kan man fråga sig. Offensiv bad i samband med CWI:s världskongress i början av december om kommentarer från delegaterna från Venezuela, Johan Ri­vas och William Prieto, som deltog i arbetarprotesten den 9 november.

Enligt uppgifter på hemsidan ­Venezuelaanalysis var detta en demonstration för att nationalförsamling­en skulle skynda på med att anta en ny radikal arbetslagstiftning för fasta och trygga jobb m m. Stämmer det?
– Man kan säga att det var som två olika marscher i en, där radikala arbetare kom med paroller som att ”socia-lism är inte repression mot arbetare” och ”socialism utan korruption och byråkrati”, medan de ledande i UNT-facket ville uppnå ett privat möte med vicepresidenten för en dialog om en ny lagstiftning, sä­ger Johan Ri­vas.

Finns det tecken på en ökad oberoende aktivitet inom arbetar­klassen?
– Si, vi har särskilt under de senas­te två åren sett många mobiliseringar och en våg av ockupationer av arbetare, som hade sin startpunkt då oljearbetarna tog över produktionen av det statliga oljebolaget PdVSA under (de gamla) chefernas masslockout i slutet av 2002 – som den nya chavistiska byråkratin har försökt begränsa till ett slags samstyre på deras villkor.

Samtidigt har det enligt Johan och William hittills varit fråga om en gan­ska atomiserad kamprörelse, där varje arbetargrupp har tvingats driva sin egen kamp och bredden är svår att uppskatta.
Men inte heller alla lokala fack är lika tydliga i kraven på arbetarkontroll. År 2006 splittrades den fackliga vänstern då den kände fackledaren Chirino bröt sig ur UNT i ett misslyckat ultravänsterförsök att bilda ett nytt fack, som har lett vidare till ett skamlig liering med en högerkam­panj mot exproprieringar. Chirinos tidigare likaså ”trotskistiske” parhäst Stalin Perez Borge leder samtidigt en falang i UNT-toppen som av CWI-kamraterna kritiseras för en alltför opportunistisk dialog med staten – och otillräckligt stöd till de lokala aktivister som utsatts för repression.
De hittills bästa försöken till samordning har ägt rum inom de numera till stor del förstatligade metall- och råvaruindustrierna (järn, aluminium, guld etc) i Guyana, där regeringen försöker etablera en byråkratisk samordning genom Plan Guyana Socialista.

– I flera fall (på senare tid) har kraven varit att staten ska ta över bolagen under arbetarkontroll, bolag som oftast är bankrutta eller där ägar­na trots att de gör vinster inte investerar. Många nationaliseringar har dock gällt små bolag, som till exempel de som äger hotell och mark där det inte byggs och erbjuds mark, trots att många är hemlösa efter regnen och i en del fall har fått bo på hotell.
Johan Rivas och William Prieto, som båda är fackligt aktiva med ett starkt lokalt stöd inom vården respek­tive finanssektorn, förbere- der själva en kampanj för trygga jobb, riktad mot alla nyliberala outsourcingar av kanske 50 procent inom den offentliga sektorn.

Är inte det i linje med det nya lagförslaget?
– Ja, men vi har redan många chavistiska lagar som stannar på papperet och inte efterlevs. Och bättre än att lita på lagförslag är det att bygga en oberoende rörelse som kan utnyttja Chávez egna ord om att ”kapitalism betyder outsourcing”.
De förutser nu en allt hårdare polarisering fram till presidentvalet år 2012, där utgången trots att fler natio-naliseringar kan väntas avgörs av om det blir arbetarvänstern eller högeroppositionen som bäst lyckas kanalisera det ökande sociala missnöjet.
Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!