Kongressvalet i USA – ett nederlag för Bush

2006-11-15 14:20:25




Kongressvalen i USA (som hålls mellan presidentvalen) präglas oftast av lokala frågor. Men den här gången var de en nationell omröstning om Bush och republikanerna, som kontrollerade kongressens båda kammare. Det förödande kriget i Irak var den största frågan, eftersom sex amerikaner av tio är emot kriget. I valundersökningar sa omkring fyra av tio, att deras röst var en röst mot Bush.

Resultatet är att demokraterna kontrollerar både representanthuset och senaten från januari nästa år. Det kommer att tydliggöra George Bushs roll som ”lame duck” (tillnamnet, som signalerar maktlöshet, en sittande president som inte kan återväljas brukar få i slutet av sin mandatperiod).
Vilken otrolig skillnad om man jämför med 2004, då Bush återvaldes med övertygande siffror! Den gången lyckades han, genom att presentera sig själv som överbefälhavare i kriget mot terrorismen, spela på rädslan för terrorattacker. Och den fumliga oppositionen, med demokraternas kandidat John Kerry i spetsen, lät honom komma undan med det.
Bush framhöll att han hade ”politiskt kapital” och att han hade för avsikt att använda det. Karl Rove och andra republikanska spindoktorer hävdade att det hade skett en kraftig högervridning, vilket skapat basen för en permanent republikansk majoritet. Den bilden av den politiska situationen vittrar nu sönder.

Irakkriget avgörande

Irak är huvudfaktorn. En överväldigande majoritet ser nu kriget som ett förödande misstag. De har genomskådat bluffargumenten om att kriget minskar risken för terrorhot mot USA.
Näst efter Irak har frågan om korruptionen varit den viktigaste frågan. Valundersökningar visade att korruptionsavslöjanden påverkat tre fjärdedelar av valdeltagarnas röster. Ett dussin eller fler kongressledamöter berördes av korruptionsskandalernas utredningar. Det nyliga fallet med Washingtonlobbyisten Jack Abramov, som dömdes till fem och ett halvt års fängelse och 21 miljoner dollar i böter, avslöjade ett korruptionsnätverk mellan företag, lobbyister och kongressledamöter. Över 20 kongressledamöter hade erhållit kampanjbidrag, gratisresor och andra förmåner i utbyte mot korrupta beslut.
Än nyligare avslöjades skandalen kring ledamot Mark Foley. Den omfattade opassande sexuella kontakter med praktikanter i representanthuset, och har ytterligare misskrediterat ledande republikaner.
Men missnöjet med Bush och hans republikanska supportrar stannar inte där. Administrationens kriminellt inkompetenta hantering av förödelsen orkanen Katrina orsakade i New Orelans och gulfområdet, har inte glömts bort. Företagsvinsterna har fortsatt växa, men reallönenivåerna har stagnerat. Klyftan mellan rika och fattiga har fördjupats. Den genomsnittliga chefen för ett stort företag har före sin måndagslunch hunnit tjäna mer än vad en lågavlönad arbetare tjänar under ett år.
Den dramatiska förändringen av maktförhållandena i kongressen beror snarare på ett motstånd mot Bush än på ett aktivt stöd för demokraterna. Det var mer trots än tack vare demokraterna som ändringen blev så dramatisk. Demokraternas framgångar är bara en lätt vindpust från den storm av missnöje och ilska som finns bland USA:s arbetare och delar av medelklassen. Det var dessutom bara 40 procent av de röstberättigade som röstade, även om det är en högre siffra än vanligt i kongressvalen. De fattigaste och mest marginaliserade har inte kvar något förtroende över huvudtaget för politik och politiker.

Moderata demokrater

Före valet förespråkade demokratiska ledare, som Rham Emmanuel, ordförande för demokraternas kongresskampanj, att demokraterna borde framhålla ”moderata” och konservativa kandidater. Till exempel är Heath Shuler, som vann en plats för North Carolina, abortmotståndare, vapenlobbyist och mot skatter och offentlig finansiering. Efter valet har både ”New Democrats” och ”Blue dogs” stärkts.
Demokraterna red på en våg av krigströtthet, men de har inte presenterat någon tydlig anti-krigsposition. Deras begäran om att ”återföra” amerikanska trupper, vilket allmänt uppfattas som ett tillbakadragande från Irak, förblir en vag slogan. De har ingen tydlig plan.
Före valet sa Howard Dean, som baserade sin egen presidentvalskampanj 2004 på antikrigsretorik, att: ”Vi kommer att sätta en del press på honom (Bush) så att han skaffar nya riktmärken och en tidsplan som innebär något annat än att bara upprätthålla nuvarande kurs. ” Det var tillräckligt vagt. Men efter valet sa han: ”Vi kan inte lämna Irak nu. Vi behöver stabilisera situationen.” Hilary Clinton, som redan har inlett sin presidentvalskampanj inför 2008, är för att stabilisera läget i Irak genom fler amerikanska trupper.

Tomma hot

Demokraterna har attackerat Bushs Irakpolitik och kritiserat hans drakoniska restriktion av demokratiska rättigheter på hemmaplan. De lovar att genom kongressutfrågningar, och, om nödvändigt, genom att utnyttja ”powers of subpoena” (skyldighet att vittna under ed), pressa Bush och hans stab på bevis. Men redan innan valen sa Nancy Pelosi, som nu är demokraternas talman i kongressen, att det inte skulle bli fråga om att offentligt ställa Bush till svars. Senator Charles Schumer från New York sa: ”Vi kommer inte att hålla en hel radda utfrågningar bara för att peka tillbaka mot 2001.”
Demokraterna har låtit Bush slippa försvara de lögner och de konstitutionsvidriga och illegala metoder han använt för att få till stånd kriget mot Irak. Demokraternas ledare är mer fokuserade på resultatet i 2008 års val än på att ställa Bush till svars för sina ”brott och förseelser”.
Lika vaga och undfallande är demokraterna i ekonomiska frågor. De lovar att höja minimilönen från 5,15 till 7,25 dollar i timmen(1 dollar motsvarar i dag drygt 7 kronor). Det skulle visserligen vara välkommet för de allra fattigaste arbetarna, ”the working poor”, men som förbättring är höjningen närmast patetisk.

Bara småsmulor

I åratal har många demokrater fördömt Bushs skattelättnader för de superrika. Men nu säger de att det kommer att ta mellan sex månader och ett år att ändra skattestrukturen. Howard Dean ”varnade för förväntningar på de skattelättnader många demokrater vill ha för medelklassen” (International Herald Tribune 13 maj). Angelägen om att övertyga affärsvärlden om att demokraterna är ”finanskonservativa”, sa Dean att man ville behålla budgeten i balans.
Demokraternas ledare fortsätter att utlova ”reformer”. Men ingen ska förvänta sig några kapitalfientliga åtgärder eller betydande ekonomiska förbättringar för arbetare.
Demokraterna är ingenting annat än ett andra alternativ för USA-kapitalismen. Hela det politiska systemet är utformat för att upprätthålla den republikansk-demokratiska tvåpartistrukturen och undvika alla utmaningar från andra partier. Missnöje med ett parti kanaliseras därför tryggt till stöd för det andra.
Båda partierna erhåller enorma summor från företag. I det här valet spenderade republikanernas kandidater 559 och demokraternas 456 miljoner dollar. Hilary Clinton, som kampanjat för att få en säker plats i senaten för New York, satsade 30 miljoner dollar på sin kampanj. Allt som allt kostade kongressvalen de båda partierna 2,8 miljarder dollar.
I kampanjens slutskede, då det började stå klart att demokraterna kunde vinna stort, började ett antal större företag att styra om sitt finansiella stöd från republikanerna till demokraterna. Företag som Pfizer, Sprint, UPS, Hewlett-Packard och Lockheed Martin gav demokraterna stora summor. Utan tvekan hoppas de att sådana bidrag ska underlätta deras kontakt med kongressledamöter för att få till stånd ”rätt” beslut.
Samtidigt fortsätter fackföreningarna att stödja demokraterna. I 2004 års val donerade fackförbunden 55,4 miljoner dollar, varav 90 procent gick till demokraternas kandidater. Det här året kommer det att bli ännu mer.

Två kapitalistiska partier

På det här sättet har de knutit den organiserade arbetskraften till ett av de två pro-kapitalistiska partierna. Även om det var länge sedan demokraterna övergav den liberala välfärdspolitiken från New Deal-tiden, fortsätter fackledarna att bete sig som om den politiken fortfarande gäller. Gång efter annan (med två hedervärda undantag) har de blockerat varje ansats till att bygga ett nytt, oberoende parti för arbetarklassen. Därför förblir de organiserade arbetarna demokraternas svans, som räcker över miljontals dollar men erhåller litet eller inget politiskt inflytande i utbyte.
Kongressvalsresultatet har avslöjat en tydlig paradox. Å ena sidan visar det att det finns en arg antikrigsstämning bland majoriteten av väljarna, vilket resulterat i ett övertygande nederlag för republikanerna. Å andra sidan misslyckades de uppenbart pro-kapitalistiska demokraterna att ge uttryck för de stämningarna.
Miljoner människor i USA – och runt om i världen – kommer att dra en lättnadens suck när Bush nu inleder sina sista två presidentår. Många kommer att vara beredda att ge demokraterna tid och tror att demokraterna behöver ta makten innan de kan påbörja några verkliga förändringar. Men under de kommande åren, till och med tydligare än under Clintontiden, kommer demokraterna att visa sin tjänstvillighet gentemot företagsvärlden och de små smulor av ingenting man har att erbjuda arbetarklassen. De har ingen magisk lösning i beredskap för Irak och de kommer att gå vilse i den ödesdigra röra Bush har skapat.
För dem som vill kämpa för arbetarklassens intressen och se ett grundläggande systemskifte, står kampen för att bygga ett massparti, som står oberoende av näringslivet och driver en antikapitalistisk politik, först på dagordningen.
Lynn Walsh

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!