foto: Natalia Medina
Krönikaförfattaren Lina Rigney Thörnblom.
Årets Bråvallafestival har kommit och gått. Fem våldtäkter och ett våldtäktsförsök anmäldes. Men för en del är inte våldtäkterna det värsta, utan att gruppen män behöver känna sig kränkta.
Den första anmälda våldtäkten ska ha skett i publikhavet under Zara Larssons konsert. Va? Man kan väl inte bli våldtagen när man står upp? Vaddå? Sprang hon därifrån utan att se vem det var? Hon ljuger!
Det är lättare att säga att kvinnor ljuger än att inse att kvinnor dagligen utsätts för övergrepp. DN:s ledarsida verkar tycka det. Att tala om könsmaktsordning är enligt DN att dra ”könskonspiratoriska växlar”. Att se kvinnans berättelse som objektiv är ”dramaturgiskt”. Ni vet, hysteriska kvinnor och allt det där. DN får mig att tänka på Göran Palms dikt Mannen har ordet från 1970-talet.
DN:s ledare påpekar att det är domstolar som avgör om ett brott begåtts och att en anmälan inte behöver vara sanning. Förvisso. Men våldtäkter ifrågasätts alltid. Av polis, av media, av våldtäktsmannens och offrets vänner – och av rätten. Det är inte konspiratoriskt, det är fakta.
Zara Larsson twittrade om hur hon hatar killar och att våldtäktsmannen förtjänar att brinna i helvetet. En helt naturlig reaktion kan tyckas. Men där gick många mäns gräns. Våldtäkt – usch! Men att säga att man hatar killar, nä, det får man bara inte göra! För inte ALLA män! Det är bara vissa individer som våldtar.
Men vet ni, det är inte bara några få rötägg. Det är ett strukturellt problem. En våldtäktskultur som drabbar kvinnor – och män. Alla tilldelas en roll i våldtäktskulturens och könsmaktsordningens samhälle. Att tala om friendzone, att tjata till sig sex, att bjuda på en drink och sedan tycka att man har rätt till sex – allt det är en del av en våldtäktskultur. Varenda kvinna jag känner som jag har diskuterat sex med, och det är många, har någon gång fortsatt ha sex fast de har ångrat sig, för de sa ja från början och ville inte vara taskiga.
Polisens kampanj att dela ut festivalarmband med texten ”Tafsa inte” verkar inte ha fungerat så bra. Att polisen ens har en sådan kampanj är bisarrt. Ska de börja dela ut armband med uppmaningen ”Döda mig inte”? Igen läggs fokus på kvinnorna. Vi ska anpassa oss för att slippa bli utsatta för brott.
Kvinnor förtrycks över hela världen just för att de är kvinnor. Det brutalaste uttrycket för denna könsmakt är våldet. Sedan tusentals år har män använt våld för att behålla sin makt i familjen, kontrollera kvinnor och kvinnors sexualitet.
Våldtäkt är förmodligen det största vardagliga hotet mot kvinnor. Hotet finns ständigt med en. Och vi anpassar oss efter hotet. Vi blir tillsagda att undvika att gå ut på kvällen, att ta en taxi från krogen, att inte klä oss utmanande och inte dricka alkohol.
Vi ska heller inte följa med okända män hem från krogen. Vi ska akta oss för alla män, men vi får inte anklaga eller misstänka alla män.
Förra sommaren demonstrerade hundratusentals mot det dödliga våldet mot kvinnor i Argentina. Det är så vi kan förändra, genom organisering, för att ta tillbaka rätten att känna oss trygga i vår egen vardag, rätten att överleva och rätten att leva!
