Krönika: ”Tyvärr får ni ingen lön”

Ola Olofsson.

av Ola Olofsson // Krönika i Offensiv

Det var en gång ett gäng snickare som jobbade på ett snickeri. De gick där år ut och år in och klagade på chefen, men hade det ändå så hyfsat att vissa till slut hade jobbat där i trettio år. En dag var det slut. ”Det här går inte längre”, sa chefen. ”Det är konkurs. Jag har inga pengar. Jag har verkligen försökt, men jag har bara skulder. Jag kan inte betala era löner imorgon”; det var nämligen dagen innan löning. Snickarna hann knapp säga flaska så var chefen försvunnen. 
Eftersom de inte förstod bättre gick de till jobbet som vanligt nästa dag. Då var det en advokat där. ”Jag är er nya chef, jag heter konkursförvaltaren. Ni behöver inte oroa er för någonting. Alla löneanspråk ni har kommer staten att betala. Men! Bara till en summa motsvarande 4,5 basbelopp.”
Oj vad generöst, tänkte snickarna. ”Ni har jobbat här så länge att ni är berättigade den fantastiska uppsägningstiden sex månader. Men tyvärr räcker inte 4,5 basbelopp i sex månader. Och eftersom semesterersättningar och innestående lön också ska räknas in så får ni i själva verket bara två uppsägningsmånader. Börja med att komma hit och jobba som vanligt i en månad”.

Gott och väl. De fortsatte jobba och nästa dag skulle de ut och montera inredning. Men då märkte de att företagets bil var lika försvunnen som chefen. Det visade sig att chefen hade sålt bilen till en kompis strax innan konkursen. 
Konkursen har skulder och konkursförvaltaren börjar titta på vilka jobb som företaget ännu inte hade fått betalt för. Då visade det sig att de hade jobbat i flera månader med inredning nästan enbart till chefens hus. Till och med uppdrag som snickarna trodde var till andra kunder visade sig vara till chefen. Jobb utan offerter eller fakturaunderlag. 
Snickeriet var skyldig leverantörer en massa pengar. Vad hade de då köpt? Jo, material och apparater till chefens hus. 

Det var ju synd att chefen inte tänkte på att han hade kunnat permittera arbetarna och härda ut krisen. Men det är ju klart, om snickarna varit permitterade hade det ju inte blivit kök och inredning till chefens hus. Så kan det gå till när det allmänna får betala en konkurssmitares villa. 
Efterord från en arbetare: Hur kan det få vara så att en persons oförmåga och girighet i ett slag kan radera ut trettio års verksamhet, otaliga timmars arbete, från en mycket större grupp människor? För att det betraktas som ”hans” företag. Men vem är egentligen den rättmätiga ägaren? Är det han med kapitalet eller de med kunskap och som faktiskt utför arbetet?

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!