Den ryska revolutionen år 1917 startades genom att kvinnor gick ut i på gator och torg på den internationella kvinnodagen efter att textilarbeterskornas fabrik lades ned i Viborgsdistriktet. Då som nu är det kvinnor som går i spetsen i kampen för rättvisa
Det breda feministiska uppvaknandet står och vacklar. Vilken är vägen framåt? En enkel röst på Feministiskt Initiativ har inte räckt. En titt på kvinnokampen historiskt från den första vågens kvinnorörelse vid 1800-talets övergång till 1900-tal kan vara till hjälp. Denna artikel är en kortare version av en tidigare artikel som publicerades i skriften Marxism och feminism. Offensiv följer upp med rösträttskampen och personporträtt på socialistiska pionjärer.
”Det finns inga eviga kvinnliga naturliga uppgifter”, slog Clara Zetkin fast i artikeln Arbeterskorna och nutidens kvinnofråga från år 1905 (en av de få som finns på svenska). Detta efter att själv ha upplevt hur en framväxande kapitalistisk industri omkullkastade gamla ordningar och omskakade förhållandena och förutsättningarna mellan könen. Hon såg en omvandling från tiden då mannen ha-de stått för den förvärvande verksamheten medan kvinnan stått för den bevarande, sysslor som hade tillhört familjen.
I bondesamhällena fanns ingen ”kvinnofråga”, menade Zetkin. Det är först med maskinens uppträdande som tanken på kvinnans frigörelse hade fötts. Allt eftersom den moderna industrin utvecklades och mekaniserade tillverkningsprocessen tvingades kvinnan lämna den gamla tillverkningen i hemmet och flytta sin verksamhet till samhället utanför.
Mannens lön räckte inte längre till för att försörja familjen. För det krävdes även kvinnornas lönearbete. Därmed öppnades dörren för kvinnor att leva oberoende av en man. ”Kvinnan fick först därigenom möjlighet till ett fullt självständigt liv”. Själv ägnade Zetkin sitt liv åt att greppa denna möjlighet till att organisera kamp som kunde ingripa i den historiska utvecklingen.
En vanlig uppfattning idag är att det var liberalerna som stod för vad som brukar kallas den första vågens kvinnorörelse, kring förra sekelskiftet. Historien visar, tvärtemot denna bild, på begränsningarna i liberalismen. De såg inte, eller ville inte veta av, drivkrafterna bakom förändringen. Utan arbetarklassens metoder med masskamp, facklig organisering och revolutionära perspektiv hade kvinnans juridiska rättigheter fortfarande svävat som visioner i det blå.
Ett marxistiskt synsätt innebär att de materiella omständigheterna är det som lägger grunden för överbyggnaden. Därför börjar vi med att titta på kvinnans arbete. Kvinnans arbetsuppgifter, hennes roll, är beroende av samhällsförhållandena vilka i sin tur beror på produktionsförhållandena. Forskaren Ulla Wikander visar i boken Kvinnoarbete i Europa 1789 – 1950 hur genus för ett visst arbete förändras. Till exempel var mjölkandet av kor först kvinnors arbete, men efter mjölkmaskinernas införande blev det männens arbete.
Vid varje teknikförbättring omdefinieras genusstatusen. De bättre jobben har generellt sett gått till männen, medan kvinnorna blev reservarbetskraften och fick ta de flexibla, tillfälliga och lägst avlönade jobben.
Kvinnor hade tidigare jobbat i gruvor, men förbjöds i Sverige att jobba under jord år 1870. Större och färre jordbruk gav massfattigdom på landsbygden och påskyndade en inflyttning till städerna. De flesta gifta kvinnor jobbade med tillverkning i hemmen.
Under 1800-talets andra hälft började kvinnor att jobba i byggindustrin, bland annat som smäckor och som spånkärringar på sågverk. År 1882 var en fjärdedel av kvinnorna i Tyskland anställda utanför hemmet. Mellan år 1882 och 1895 hade kvinnor i förvärvsarbete ökat med 18,7 procent (15,8 för männen), mellan år 1895 och 1907 med 44,4 procent (19,3 för männen).
Det vanligaste yrket för kvinnor påminde om livegenskapen i det gamla bondesamhället, nämligen pigarbetet. Som anställd i någon annans hem var arbetstiden dygnslång. Den stora efterfrågan på pigor avspeglade också den parallella utvecklingen i samhällets topp – det nya familjeidealet.
Kapitalismen hade krävt en omvandling av familjen från feodalismens storfamilj där kvinnan intog en produktiv, aktiv plats, till en liten borgerlig kärnfamilj som tjänade som kapitalförvaltare åt den nya fabrikanten. Hans hustru fick status genom att inte arbeta. Som en tingest placerades hon i hemmet där det enda tidsfördrivet var att inskaffa sig fler tingestar genom den nya kapitalistiska verksamheten; kvinnlig lyxkonsumtion. Ämnet behandlas bland annat av Nina Björk i Sirenernas sång och i Henrik Ibsens dramer.
Ibsens pjäs Ett dockhem handlar om den borgerliga kvinnan, Nora, som spränger hemmets bojor. När författarinnan Aurore Dupin bröt sig loss i verkligheten var det endast möjligt genom diktens hjälp. Hon skrev och uppträdde som pseudonymen George Sand.
Ideologiskt hade romantikens Rosseau bäddat sängen genom sin jämställdhetstanke där alla är jämlika utom kvinnan som är annorlunda. ”Kvinnan är natur, mannen kultur”. Mary Wollstonecraft stred mot Rosseaus idéer. Upprörd över att kvinnorna inte fick rösträtt under franska revolutionen skrev hon i Till försvar för kvinnans rättigheter år 1792 att könsrollerna är socialt skapade.
Under deras unga år, innan någon större kvinnokamp hade ägt rum, var kvinnors frigörelse ingen huvudfråga för Karl Marx och Friedrich Engels, men ett exempel på deras syn är från år 1850 då de besvarar en viss herr Daumer som ville upphöja kvinnan och naturen till en sorts religion: ”Han försöker trösta kvinnorna för deras sociala olycka genom att göra dem till föremål för en ordkult som är lika tom som den försöker vara mystisk. På så sätt försöker han lugna dem inför det faktum att äktenskapet sätter stopp för deras talanger genom att de får ta hand om barnen.”
Några årtionden senare tvingades socialisten August Bebel i sitt omfattande verk Kvinnan och socialismen att ägna ett helt kapitel åt att besvara de liknande ”vetenskapliga” rönen om kvinnlig och manlig hjärnstorlek. ”Intelligens och hjärnvikt äro två av varandra absolut oberoende storheter”, skrev han bland annat. Att det är större skillnader mellan könens kroppar och psyken i moderna samhällen än i urtida beror på ”mannens härskareställning under årtusenden”, som har satt sina spår. Men just för att bevara och exploatera denna skillnad uppfann den borgerliga ideologin en vetenskap som skulle legitimera det manliga könets överordning över det kvinnliga.
En filosof som tjänade dessa intressen var uppenbarligen Schopenhauer: ”Kvinnan förblir under hela sitt liv ett stort barn, ett slags mellanting mellan barn och man, vilken
senare är den egentliga människan.” Med dagens öron låter det extremt, men betänk att kvinnor då de gifte sig enligt lagen blev omyndiga, det vill säga ett sorts barn, vilket gjorde att det var en helt legitim idé. Än idag härskar synen att det är mannen som är normen inom både vetenskapen och kulturen.
För arbetarkvinnorna var det nya samhället en total paradox. Enligt vetenskapen kunde hon inte arbeta för att hon som kvinna ansågs vara för svag, men hon arbetade ju. Det vill säga att hennes arbete var osynliggjort. Detta öppnade upp för kapitalisterna att betala låga löner eftersom kvinnors arbete hade status som någon sorts sidosyssla. Kvinnor kunde få hälften av och till och med ner till 30 procent av männens löner.
Något ”extra”-jobb var det sannerligen inte fråga om, då arbetsdagen för arbeterskor i Sverige var 16 timmar lång.
I själva verket stod kvinnorna ofta för de tyngsta jobben. Ölbryggandet hade varit kvinnornas uppgift på de stora gårdarna. Ny teknik, storskalighet, nya ägandeförhållanden med mera gjorde att kontrollen övergick till männen. Kvinnorna sattes längst ner i tillverkningsprocessen för att tvätta de gamla flaskorna och fylla dem. Det var tungt och kallt i källarlokalerna med en arbetstid på 18-20 timmar om dagen.
Lärare och lärarinnor hade tidigare arbetat tillsammans fackligt och hade i princip samma lön. När andelen kvinnor började öka med upp till 40 procent började männen känna sig hotade.
En folkskolelärare som också var utbildningsminister, Fritjov Berg, menade att ”lärare och lärarinnor prestera måhända lika mycket arbete och säkerligen lika värdefullt arbete, men de prestera helt visst icke samma slags arbete”.
År 1906 beslöt sig den svenska riksdagen för att manliga och kvinnliga lärare skulle ha olika löner. Kvinnorna bröt sig då ur och bildade en egen fackförening.
”Kapitalismen producerar sina egna dödgrävare”, som Kommunistiska Manifestet från år 1848 slår fast.
Kapitalismen är inte bara förtryck utan innehåller i sig en ständigt pågående kamp mellan kapitalister och arbetare. Klasskampen bryter återkommande ut i öppna motsättningar. Revolutionerna åren 1789, 1830 och 1848 var borgerliga till sin karaktär. Det handlade fortfarande om det borgerliga samhällets frigörande från det gamla feodala samhället, men i varje revolution uppdagades snabbt avgrundsgapet mellan borgare och arbetare.
Det var arbetarna som drev revolutionerna framåt, medan borgarna slöt upp bakom adeln när det verkligen gällde. Viktigt för framtiden är att lägga märke till att även kvinnorna spelade en avgörande roll och att kvinnoklubbar skapades i varje revolution.
Under revolutionerna i Europa år 1848 bildades fackföreningar för kvinnor och barnstugor för barnomsorg sattes upp. En av de tidiga socialisterna, Charles Fourier, såg kvinnans placering i samhällets vägskäl och förklarade år 1808 att ett samhälle inte kan utvecklas utan kvinnors rättigheter. Ett samhälles utvecklingsstadium mäts i kvinnans ställning. Karl Marx citerade gärna Fourier på denna punkt. Till skillnad från Fourier och andra ”idealister” såg också Marx och Engels vägen till ett nytt socialistiskt samhälle.
Flora Tristan skrev L’Union ouvrière redan några år innan Kommunistiska Manifestet publicerades där hon argumenterade för en internationell arbetarorganisering, men eftersom hon dog år 1844 fick hon inte vara med om den första internationalen som grundades år 1864. Inom denna internationella sammanslutning av arbetarpartier var Marx och Engels bland de som starkast uppmuntrade kvinnor till att ansluta sig.
Pariskommunen år 1871 var första gången som arbetare tog makten. Kommunen överlevde bara i 72 dagar, vilket innebar att många av besluten knappt hann verkställas.
Folke Isaksson berättar i sin skildring av Pariskommunen att kvinnor ofta gick upp och talade på kommunens massmöten. En av dem, som har blivit känd för eftervärlden, var Louise Michel. Hon stred ext-ra mycket i kvinnofrågor och var en av de kvinnor som även deltog i det väpnade försvaret. Hon var anarkist och hade vid ett tillfälle en plan på att få slut på enväldet genom att åka till Versailles och helt enkelt mörda Frankrikes härskare Adolphe Thiers, något som inte verkställdes.
Tillsammans med Elisabeth Dmitrieva (som under denna tid brevväxlade med Marx i London) drev hon L’Union des femmes pour la défense de Paris et les soins aux blessés (ungefär Kvinnornas fackförening till försvar av Paris och de sårade). Det var första internationalens kvinnosektion med tretusen medlemmar. Mellan den 11 april och den 14 maj år 1871 hade sektionen tjugofyra möten.
Kommunen beslutade bland annat om lika lön för kvinnliga och manliga lärare, ett daghemsprogram och änkepension. Kommunen var första gången i historien arbetarna höll makten och kan än idag studeras som exempel på arbetarkontrollerad demokrati fri från korruption och byråkrati.
Varje revolution följdes av kontrarevolutioner som slog extra hårt mot kvinnorna, vilket dels visar vilket hot de ansågs utgöra och dels vilken roll en framväxande borgerlig stat spelar i att befästa förtryck. Om vi backar till den stora borgerliga revolutionen i Frankrike som startade år 1789 ser vi hur rätten till skilsmässa infördes i Frankrike år 1792 men sedan avskaffades år 1803.
Året därpå kom le Code civil, lagboken, som idag är över 200 år gammal och firas av den borgerliga statens försvarare eftersom den utgör dess rättesnöre.
Kvinnan var i lagen underställd mannen. Det blev förbjudet för en kvinna med ett barn fött utanför äktenskapet att leta upp fadern, kräva honom på underhåll eller ens yttra hans namn i sammanhanget fader. Faderskapet till alla barn födda av gifta kvinnor tillskrevs automatiskt hennes man. Kärnfamiljens upphöjande, järngrepp och avskiljande vaktades genom denna lag i hundra år framåt. Inom familjen skulle arvet av den privata egendomen stanna.
Sverige hade kring år 1800 en liknande lag. I de flesta europeiska länder straffades äktenskapsbrott hårdare för kvinnor än för män, vilket ytterligare var ett utfall av synen om att kvinnor är syndiga och ansvariga för att locka männen med sin sexualitet. I Spanien förbjöds kvinnor år 1835 att röra sig fritt och sammanstråla på gatorna. År 1850 blev det förbjudet för kvinnor att delta i demonstrationer eller politiska partier i Tyskland.
Kontroll av kvinnors rörelsefrihet och sexualitet har sedan klassamhällets uppkomst gått hand i hand. Genom den så kallade reglementeringen (som spreds över Europa efter fransk modell) för att bekämpa könssjukdomar (riktade sig enbart mot prostituerade kvinnor och inte mot män som köpte sex) slog staten till och tog in kvinnor för förödmjukande läkarkontroller. Lagar mot prostitution (i Sverige lösdrivarlagen från åren 1885-1959) användes mot kvinnor generellt. Kvinnor kunde bli häktade för att ha vistats utomhus vid olämplig tidpunkt.
På så sätt beskars kvinnans rörelsefrihet genom en statligt sanktionerad smutskastning/misstänkliggörande av kvinnor.
Enligt Ulla Wikander hårdnade lagarna för kontroll av kvinnor under seklets gång vilket visar hur kapitalismen befäste sig som system och att dess genusordning tog form, fram till dess att den nyuppstigna kvinno- och arbetarrörelsen lyckades ta spjärn och göra motstånd mot slutet av seklet.
Inom vissa delar av feminismen idag finns en kritik av marxismen som går ut på att marxister inte har sett till arbetarmännens förtryck av arbetarkvinnor inom familjen, inte haft en analys av genusordningen utan bara det materiella lönearbetet och inte har sett till medelklasskvinnornas frågor. Den falska bilden är en schematisk och historielös framställning. Extra allvarligt är att den raderar bort den kamp som arbetarkvinnor stod för, mot kapitalistiska utsugare och även mot vissa fördomsfulla högervridna manliga kamrater.
Årtiondena kring förra sekelskiftet var stormiga och omvälvande, med böljande strider där en nyfödd (marxistiskt influerad) socialdemokrati i Europa formerade sig och organiserarde sig mot hårdnande kapitalistiska stater som tvingades till eftergifter. Samtidigt pågick processen av förborgerligande av arbetarledens övre skikt som stegvis sögs upp av samma borgerliga stat som medvetet försökte så split mellan könen. Det finns mycket viktiga lärdomar att dra av denna tid.
Marx och Engels kämpade mot de ”socialister” inom den första internationalen som var motståndare mot kvinnors medlemskap i socialdemokratiska partier och fackföreningar. Till exempel var anarkisten Pierre-Joseph Proudhon emot att kvinnor lönearbetade. Han varnade för det ”horvälde” som kvinnors utträde i arbets- och samhällslivet skulle leda till i boken La pornocratie ou les femmes dans les temps modernes.
På det tyska socialdemokratiska partiets kongress i Gotha år 1875 röstade ickemarxister anförda av Ferdinand Lassalle ner en motion från marxisterna om att partiet skulle förespråka lika rättigheter för kvinnor och män.
August Bebel, ledare in-om den tyska socialdemokratin, skrev år 1909 i ett nytt förord till den omfattande boken Kvinnan och socialismen att ”Kvinnorörelsen – den borgerliga såväl som den proletära – har under de trettio år, som förflutit sedan första upplagan av min bok utkom, nått stora resultat. Det torde knappt finnas en enda annan rörelse som på så kort tid vunnit så stora framgångar. Erkännandet av kvinnans politiska och medborgerliga jämlikhet, tillåtelse för kvinnorna att delta i de akademiska studierna och att inträda i förr för dem förbjudna yrken ha gjort stora framsteg.” Det var alltså trettio år efter att boken kom ut för första gången och det var den femtionde upplagan han skrev förordet till.
Kvinnan och socialismen var den mest populära boken i den framväxande socialdemokratin under denna tid och spelade en viktig roll i den pågående kvinnokampen. Boken innehåller en svidande kritik mot familjen och männens ”tyranni” mot kvinnor. Något senare, år 1884, kom Friedrich Engels med boken Familjens, privategendomens och statens ursprung där han skrev ”I familjen är han borgaren, hustrun representerar proletariatet”, vilket kom att upprepas som ett av slagorden för den tyska socialistiska kvinnorörelsen. Bebel appellerar till männen att höja sin medvetenhet och till kvinnorna att agera. ”Kvinnorna får lika litet vänta att männen skola komma till hjälp som arbetarna vänta på borgarklassens hjälp.”
En del skrivningar talar om könens ”naturliga roll”, vilket var en utbredd uppfattning i den samtida vetenskapen, men det som sätter tonen är att könsförtrycket är socialt skapat. ”Kvinnorna just är, vad mannen som hennes herre gjort henne till.” En förändring är således möjlig och för det behövs en grundläggande omvälvning som avskaffar såväl löneslaveriet som könsslaveriet, vilket är ”innerligt” förbundet med egendomsförhållandena.
Den person som genom sin verksamhet mer än någon annan satte ett ramverk för kvinnokampen är den tyska socialisten Clara Zetkin. Det är inte främst i skriftlig form som idéerna fortfarande lyser klart med sitt tydliga budskap, utan det är hennes outtröttliga agitation och organisering.
Clara Zetkin lanserade den internationella kvinnodagen år 1910, vilken än idag samlar miljoner feminister i handling. År 1917 startade den ryska revolutionen genom att kvinnor gick ut i strejk på denna dag. Hennes organisering av arbetarkvinnor sträckte sig över nationsgränserna. I Tyskland nådde hennes tidning Die Gleichheit en upplaga på över 100 000 exemplar. Hon talade för socialdemokratin i olika länder, deltog på internationella kongresser där hon talade i kvinnofrågan och tog själv initiativ till internationella kvinnokongresser.
Denna Zetkins huvuduppgift, att förespråka organisering av arbetarkvinnan, var inte alls självklar. Det samhälleliga idealet osynliggjorde kvinnornas arbete och i den borgerliga statens lagar förbjöds organisering. Fabrikanterna var beredda att slå ned försöken till organisering i blod. Den borgerliga kvinnorörelsens verksamhet bland arbetarkvinnor hade karaktären av välgörenhet, samtidigt som de motsatte sig krav som skulle innebära en social förändring för arbetarna. Och till sist fanns det ett motstånd bland de egna leden mot arbetarkvinnors utträde på arbetsmarknaden. Den tyska termen ”Schmutz” (smuts) syftade på kvinnorna som lönedumpare och illojala konkurrenter till de manliga arbetarna.
Det främsta budskapet i agitationen bland arbetarkvinnor över hela kontinenten var att vinna dem till socialismens idéer. Det har sagts om marxisterna, som Clara Zetkin, att denna agitation inte skulle ha varit för kvinnornas skull utan för stöd till partiet, som hävstång för att uppnå socialismen. Ett begränsat feministiskt synsätt missförstår marxismen eftersom denna feminism skär ut och isolerar frågan om kvinnoförtrycket och könsmaktsordningen. När marxister, då som nu, argumenterar för en socialistisk samhällsomvandling är det av övertygelse om att en sådan är nödvändig för att frigöra kvinnor. Könsstrukturerna är så fundamentala för klassamhället att det skulle vara omöjligt att tänka sig deras avskaffande utan att det nuvarande, kapitalistiska, samhället föll samman.
När Clara Zetkin sade ”bara i förening med arbetarkvinnan kommer socialismen att segra” (tal vid partikongressen år 1896) var det riktat till partikamraterna för att betona vikten av ”kvinnofrågan”. Hon förklarade att socialister visserligen stödjer de borgerliga kvinnornas krav på rättvisa, men måste verka för att arbetarkvinnor ska organisera sig självständigt utefter klasslinjen. Samma hållning hade Engels, att socialdemokratin inte ska gå samman i den borgerliga kvinnorörelsen utan måste på allvar anta uppgiften att skapa en socialistisk kvinnorörelse med självständiga organisationer. Detta hindrade honom inte från att exempelvis lära sig norska bara för att kunna läsa Ibsen på orginalspråket.
Eleanor Marx, dotter till Karl Marx, var för övrigt en av de första översättarna av Ibsen till engelska.
På andra internationalens grundningskongress slogs Zetkin återigen för en marxistisk syn på den kvinnliga arbetskraften: ”Det är inte det kvinnliga arbetet som sådant i konkurrens med den manliga arbetskraften som håller lönerna nere utan utsugning av den kvinnliga arbetskraften från kapitalisternas sida”. Emedan grundningskongressen antog kraven på kvinnors rättigheter avslogs Zetkins motion för kvinnors organisering i speciella organ inom partiet. På de tyska Socialdemokraternas kongress i Erfurt år 1891 gick skrivningen om stöd till kvinnors krav på rättigheter igenom.
Först under 1900-talet växte kvinnornas antal i parti och fackföreningar till sig, men mot bakgrund av att det år 1912 fortfarande bara var 8,8 procent av de lönearbetande kvinnorna i Tyskland som var organiserade klarnar bilden om varför de socialistiska agitatorerna underströk den fackliga organiseringen bland arbeterskor.
Det socialdemokratiska arbetarpartiet i Sverige grundades år 1889. 69 delegater deltog varav 52 var fackliga representanter. Blott en var kvinna, Alina Jägerstedt. Hon lade fram en motion om kvinnors organisering vilken inte antogs. Istället antogs skrivningen att ”Kongressen uppmanar varje proletariatets kvinna att icke stå likgiltig utan med all kraft och energi deltaga i striden och ställa sig solidarisk med mannen”, det vill säga att kvinnan här ses som något sorts bihang. På grund av denna inställning tvingades arbetarkvinnornas organisering i Sverige som i många andra länder ta en omväg.
År 1879 bröt den första riktiga konfrontationen mellan arbetarklass och kapitalistklass ut i och med Sundsvallsstrejken. Nederlaget gav en insikt om att arbetare måste organisera sig. Den första strejken bland kvinnliga arbetare stod tändsticksarbeterskorna i Jönköping för år 1881. Under hela 1890-talet pågick flera strejker bland textilarbeterskor. ”Strejker bland kvinnor under slutet av 1800-talet visar på en orubblig kampvilja där man inte gav sig förrän man fått igenom sina krav”, skriver Eva Schmitz i boken Kvinnor kamrater, kvinnans roll i arbetarrörelsens uppbyggnad till slutet av 1930-talet. Dessa strejker genomfördes utan existensen av fackföreningar. Efter strejkerna bildades fackföreningar som blev kortvariga på grund av den dåliga uppslutningen.
Många av strejkerna stred för rätten att få organisera sig på arbetsplatsen och få fackföreningen erkänd. Kvinnorna strejkade också mot sexuella trakasserier.
Eftersom kvinnorna inte välkomnades i de manliga fackföreningarna bildades egna fackföreningar för kvinnor. Först var arbetarföreningen i Lund år 1886 för kvinnliga handsksömmerskor.
Både kvinnor och män var medlemmar i bryggeriförbundet men de hade olika avtal. Först var majoriteten av kvinnorna emot att bilda ett eget fack, men eftersom fackföreningen inte brydde sig om deras löner bildades avdelning 15, enbart för kvinnor, år 1901 på initiativ av Anna Johansson-Wisborg. Stockholms allmänna kvinnoklubb startade 1892. Den utlösande faktorn var gruvstrejken i Norberg under åren 1891-1892. Kvinnorna i Norberg hade stått för en betydande del av det starka solidaritetsarbetet på orten och runt om i landet (där man bland annat hade haft en ”kommunistisk matordning”), men inte minst kvinnorna och barnen led hårt av nederlaget vilket i sin tur gav arbetarrörelsen revanschlust.
Initiativet kom dels från kvinnor i fackföreningsrörelsen, som tobaksarbeterskan Amanda Lock och tvätteriarbeterskan Anna Söderberg, och dels från intellektuella kvinnor, som Amanda Horney, Emilie Rathou och Kata Dalström. Syftet var att verka för arbetarkvinnornas organisering i fackföreningar samt att sprida medvetenheten om behovet av klasskamp och frigörelse. Klubbens medlemmar gick till arbetsplatserna för att propagera och lyckades organisera byggnadsarbeterskor, hantlangerskor, tvätterskor med flera.
Den fackliga organiseringen i Sverige var fortfarande låg. År 1900 var 2,5 procent av de kvinnliga industriarbetarna organiserade jämfört med 19 procent av de manliga. År 1908 var 25 procent av de kvinnliga textilarbetarna fackligt anslutna mot 64 procent av männen. Bäst organiserade var tobaksarbeterskorna. Det berodde på att män och kvinnor på tobaksfabrikerna jobbade sida vid sida med samma lön.
År 1902 omorganiserades Stockholms allmänna kvinnoklubb till Kvinnornas fackförbund. I styrelsen ingick Anna Sterkey, Anna Johansson-Wisborg och Gertrud Månsson. År 1904 gav förbundet ut det första numret av tidningen Morgonbris. Kvinnornas fackförbund varade i sex år. År 1906 organiserade det 1 037 kvinnor, varav de flesta var sömmerskor, i 32 avdelningar, även utanför Stockholm.
År 1900 förvärvsarbetade 19 procent av den arbetsföra kvinnliga befolkningen. På grund av lönediskrimineringen var kravet på ”lika lön för lika arbete” väsentligt, men arbetarrörelsens ledning visade passivt motstånd till att driva detta krav. Från början var det endast Tobaksförbundet som drev det.
År 1909 tog Bryggeri avdelning 15 upp frågan i en motion och fick svar av LO-kongressen att de höll med i princip, men att LO inte kunde ålägga för avdelningar och förbund villkoren i blivande avtal. Samma svar fick Bryggeri avdelning 15 år 1917. Sedan kom inte frågan upp igen förrän år 1940 då LO tillsatte en särskild kommitté.
Kvinnornas fackförbunds motion för agitation bland kvinnorna vann inte heller gehör på LO:s kongress. I efterhand började dock Svenska skrädderiförbundet ändå att rekrytera kvinnor. Då uppstod en konkurrenssituation vilket gjorde att Kvinnornas fackförbund upplöstes år 1909. De flesta anslöt sig då till avdelning 12 i Skrädderiförbundet.
År 1907 samlade de (fristående) socialdemokratiska kvinnoklubbarna till den första socialistiska kvinnokonferensen, samma år som den första internationella socialistiska kvinnokonferensen. År 1908 hölls en socialdemokratisk kvinnokongress under Gertrud Månssons ledning. Inte förrän år 1920 bildade det Socialdemokratiska partiet ett kvinnoförbund.
Fortsättning följde med rösträttskampen. Så här långt kan vi konstatera att det var en absolut nödvändighet för arbetarkvinnorna att organisera sig, men att varken arbetarmännen eller borgarkvinnorna tog upp deras frågor. Arbetarkvinnoorganiseringen tog sig detta separata uttryck för en period. Ur detta fick de en styrka som på sikt skulle trycka undan arbetarmännens fördomar. ■
