#Kvinnostrejk: ”Nu måste vi agera”

av Natalia Medina & Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Mitt på Sergels torg står några kvinnor med skyltar i en cirkel. Det är strejk. Kvinnostrejk.

Varje fredag klockan 15.00 sedan Lamberts beryktade presskonferens där han direktsänt, ofiltrerat och utan mothugg fick bre ut sig i public service har kvinnor under hashtaggen #Kvinnostrejk protesterat genom både fysiska och digitala strejker. 
Offensiv träffade några av de strejkande i Stockholm.

Maria Sollerhag berättar att hon deltagit nästan alla fredagar som strejken har varit igång.
– Jag har ledsnat på det patriarkala förtrycket. Sen jag fick på mig mina feministglasögon ser jag det överallt. Jag är också less på alla våldsamma män. Man ser dem i princip dagligen.
– Det är inte en stor fråga bland så många jag känner. Några få – två, tre kanske – gör någonting aktivt. Men det känns som att fler och fler har vaknat.
– Jag brinner för att kvinnor inte ska behöva leva gömda för att de varit utsatt för en förövare. Det är förövaren som ska frihetsberövas – inte offret.
– Efter förövarens avtjänade straff är det offret som lever som frihetsberövad menar jag. Och det är så fel. Jag tror på att återinföra tjänstemannaansvaret. Det fanns förut att tjänstemän som tog väldigt, för offren, ödesdigra beslut fick en påföljd. Men nu är det myndigheten i helhet som tar ansvaret. Jag tror att man är försiktigare om vad man beslutar ifall det får konsekvenser för en själv.

Bredvid, en bit ifrån Maria, står Lena Erixon Björkhagen. Hon har deltagit alla fredagar sedan strejken började.
– Den mesta aktiviteten ser jag på nätet, där känner jag många som kvinnostrejkar som håller fram en skylt med sina krav.
– För mig är det väldigt viktigt med sjukersättningen och situationen för fattigpensionärer som är extremt utsatta. Klasskampen är oskiljbar från kvinnokampen.
– Jag har erfarenhet av våldtäkter och misshandelsrelation. Från polisen har jag inte fått något stöd. På den tiden när jag var ung blev man till och med utsatt för närmanden från polisen när man kom in söndertrasad och anmälde våldtäkt. 
– Men då fanns det material och resurser. Socialsekreteraren såg till att planera flykten när min partner började använda vapen och sen fick jag en lägenhet och kunde bo skyddad i 15 år. Sådant saknas idag. 
– Utbildningar om mäns våld mot kvinnor bland samhällsanställda har ökat, men de materiella resurserna har minskat.

Lina Önnerud står också på Sergels Torg.
– Jag är här för att visa att jag har fått nog. Och för att visa solidaritet och systerskap. Jag är trött på att det ska kallas kvinnokamp när det egentligen handlar om att kvinnor och män ska ha lika mycket.
– Det kokar. Strejken är bara en symbol, men en viktig symbol. Tillsammans med andra kan vi göra skillnad, vi kan skapa förändring.
– Män måste ta ansvar. Det senaste som har hänt, backlashen mot att förövare blir offer, är det äckligaste. Att de släpps in i värmen, att förövare går fria. Det är dags att vi tar krafttag för fan.
– Min frihet blir begränsad, jag orkar inte vara rädd längre.

”Anonym” , som har varit med på fyra strejker, står med en stor tavla där hon har skrivit sina krav.
– Mina krav är ”Stoppa mäns våld mot kvinnor. Sluta skydda förövare.” Jag har fått nog av att vara tyst. Det har kommit till en punkt då vi måste agera. Jag står här för alla kvinnor som inte kan vara här idag.
– Kvinnor jag har pratat med vill göra saker, men det är tyst från männen. Det gör mig väldigt besviken.

Elin Jensen har också med sig en skylt och tar bilder samt pratar med förbipasserande under strejken.
– Mina krav är ”Stoppa mäns våld mot kvinnor. Sluta skydda förövare.” Jag är så trött på att skrika och hoppas på att män ska delta i kampen. Män som är bra och delar åsikterna, men inte deltar.
– Mitt hjärta har alltid varit en del av kampen, jag har det i mig och jag är förtvivlad över att så många är tysta. Om man ser någon skadad på marken springer man väl fram? Vi ligger skadade på marken!
– Idag kände jag bara att jag måste hit. Kraften i att göra något som grupp är en källa till hopp.
– Jag förundras över att alla män som är allierade väljer att stå tysta.