Lön, pris, profit

Det är inte lönehöjningarna som orsakar prisökningarna och visst kan arbetarna genom organisering och kamp få ut en större del ”kakan”. Det är budskapet som Karl Marx förmedlar i sin klassiska skrift Lön, pris, profit (marxistarkiv.se/klassiker/marx/lon_pris_profit.pdf) som egentligen är en sammanställning av två föredrag som han höll på den första Internationalens styrelsemöte i juni 1865. Manuskriptet publicerades första gången 1898 av Marx dotter Eleanor.

PER OLSSON

Den första Internationalen (Internationella arbetarassociationen), som bildades 1864, var den första internationella arbetarorganisationen och den byggdes i den strejkvåg som skakade Europa efter dess bildande.
Strejkvågen och arbetarnas organisering satte fokus på kampen och dess möjligheter att förbättra arbetarnas villkor. Det fanns dock också de som tvivlade på att kampen skulle löna sig och menade att varje lönehöjning skulle följas av prisökningar och att ”kakan” (produktionsresultatet) var en konstant storhet under kapitalismen. Det var en inte bara rakt igenom felaktig uppfattning utan som, om den slog rot, skulle bli till ett direkt hinder för arbetarnas organisering, som Marx grundligt förklarar i Lön, pris, profit, som kom ut i tryck först år 1898 och som är mer aktuell än på mycket länge med tanke på dagens levnadskostnadskris samt det borgerliga skallet inför nästa års avtalsrörelse.
På nytt matas vi dagligen med påståenden om höjda löner leder till en löne- och prisspiral och arbetslöshet när kostnaden för arbetskraften ökar.
”Skulle man teckna för höga avtal slår det direkt mot konkurrenskraften och företagen måste göra sig av med personal”, sa exempelvis chefen för Industrins Ekonomiska Råd som är sammanslutning av arbetsgivarna och facken inom industrin i förra veckan. Men Marx visade att om lönerna höjs så påverkar det vinstnivån, inte priserna.

Men hur uppstår vinsten? Marx förklarade att den uppstår i produktionen, närmare bestämt i varuproduktionen och realiseras genom att en vara säljs på en på marknad. Innan varan/slutprodukten når marknaden har den gjort en lång resa och är i många fall produkt av många arbetare i olika länder.
Det är arbetarnas obetalda arbete som skapar ett mervärde som ger kapitalisterna vinst.
I Marx Kapitalet det 1 heter det: ”Produktion av mervärde… är den absoluta lagen för detta /det kapitalistiska ) produktionssättet”. Om det inte förväntas mervärde så anställs inga arbetare.
I en annan berömd mening i Kapitalet förklaras att: ”I de samhällen där det kapitalistiska produktionssättet härskar uppträder rikedomen som en ’oerhörd varuanhopning’”. Till och med arbetskraften är en vara.
Arbetaren säljer sin arbetskraft till kapitalisten och lön får man inte förrän man har arbetat, men lönens storlek säger inget om hur mycket arbete som har utförts under den tid man varit på jobbet. Det bara ser ut som kapitalisten betalar för det totala värde som skapats och hur många produkter som har skapats.
Rörliga löner och individuella löner tjänar till att förstärka den bilden och dölja vad Marx benämnde som ”löneslaveri”.
Ju mer kapitalismen utvecklas, desto mer varor produceras av allt fler. Och det vi benämner som kapital kan sägas vara pengar som blir till mer pengar.
Varje vara har dock det gemensamt att de är en produkt av mänskligt arbete. Eller som Marx beskriver i Lön, pris, profit: ”Arbetet är alla varors gemensamma samhälleliga substans. För att en vara skall framställas måste en bestämd mängd arbete nedläggas på densamma eller arbetas in i densamma. En vara har ett värde, emedan den är en kristallisering av samhälleligt arbete. Varornas relativa värden (kursiveringar av Marx) bestämmes därför av de respektive mängder eller summor av arbete, som använts på dem, som förverkligats, fixerats i desamma. Motsvarande mängder varor, som kan framställas på samma arbetstid, är lika. Eller en varas värde förhåller sig till en annan varas värde, som den i den ena fixerade arbetsmängden förhåller sig till den i den andra fixerade arbetsmängden.”
Med andra ord så bestäms inte varans värde av det arbete som den enskilde lagt ner utan av det socialt, eller samhälleliga, nödvändiga arbetet som förbrukats, vilket är den mängd nödvändiga arbete som vid en viss tidpunkt i ett visst land behövs vid en genomsnittlig produktivitet. En varas värde uttryckt i pengar är enkelt uttryckt dess pris.
Arbetskraften är en unik vara som har ett eget värde, men som också kan skapa ett nytt värde.
Värdet på arbetskraften ”är den tid som krävs för att producera och reproducera arbetskraften, bestämmes arbetskraftens värde genom värdet av de nödvändighetsartiklar, som erfordras för att producera, utveckla bibehålla och föreviga arbetskraften”, menar Marx. Men vad som inkluderas i nödvändighetsartiklar är inget statiskt, utan Marx hänvisar till den ”traditionella levnadsstandarden” i ett givet land.
Det handlar inte bara om att säkra arbetarhushållens överlevnad. Till lönen ska idag också läggas den välfärd som arbetarna vunnit i åtminstone de rikare länderna.
Men att många arbetare har svårt eller mycket svårt att leva på sin lön idag visar att arbetsinkomsten knappt räcker till ”nödvändighetsartiklar”.
Andelen arbetande fattiga ökar i Sverige och i många andra länder-. Och i USA är det allt fler arbetare som behöver två jobb för att betala sina räkningar.
Till skillnad från andra varors värde så är fastställandet av arbetskraftens värde dock ytterst en kampfråga. Det är en fråga som avgörs av klasskampen, ”Bestämmande av dess faktiska storlek avgörs blott av den oavbrutna kampen mellan kapital och arbete”, för att citera Marx.

I klasskampen omedelbara centrum står hur ska den samlade produktionsresultatet fördelas – förhållandet mellan löner och vinster.
Kapitalisterna satsar sina pengar, köper arbetskraft för att få vinst, inte för bedriva en ekonomisk aktivitet som syftar till att tillfredsställa människors behov och hushålla med naturens resurser. Och eftersom vinsten kommer från arbetskraftens merarbete, mervärdet, så är det frågan om utsugning, exploatering av människor och av naturen.
Att svenska storbolag redovisar vinster på 1 miljon kronor eller mer per anställd kan ses som ett mått på utsugningsgraden.
Utsugningen har också ökat när den globala jakten mot botten vad gäller löner och villkor ständigt har accelererat.


Varans värde kan indelas eller uppdelas i V, som är lönesumman, K, konstant kapital och M, mervärde, profiten. Även i den borgerliga ekonomin kan man hitta en liknande uppdelning av nationalinkomsten.
För att producera en vara krävs det inte bara arbetskraft, det krävs också teknik, maskiner, råvaror och så vidare, vad Marx benämnde som konstant kapital, eftersom de är produkter av tidigare nedlagt arbete och överför därför inget nytt värde. Avskrivningar är ett uttryck för att beräkna hur mycket gammalt värde som överförs och i vilken takt.
V och M är nyskapat värde och K är överfört värde. Förhållandet mellan V och M är mervärdekvot, eller utsugningsgrad.
Alla varor tar en viss tid att tillverka. Hur mycket arbetstid som går åt till varje vara beror på teknik- och kunskapsnivån i samhället.
Genom att förkorta den tid som det tar att producera en vara kan mer produceras och potentiellt välståndet växa. Det centrala är alltså produktion per arbetad timme, det vill säga det som benämns som produktivitet. Det är genom att öka produktiviteten som värdet på varan minskar och priset på en vara kan minska. Det bolag som har ett teknikförsprång, kan producera mest på kortast tid blir ”konkurrensens vinnare”.
Det land som har den högsta produktiviteten är vinnaren på de globala marknaderna.
Högre produktivitet betyder att varje anställda kan producera mer på kortare tid, men inte nödvändigtvis i högre lön.
I exempelvis USA ökade inte den totala mängden arbetade timmar inom det så kallade näringslivet mellan 1998 och 2013, trots en snabb befolkningsökning under samma tid. Men produktionen ökade med 42 procent. En arbetare som 1998 producerade 20 bilar i timmen kunde alltså 13 år senare producera 30 bilar i timmen.
Märktes detta i arbetarnas löner? Nej, de låg i stort sett stilla. Produktiviteten växte tre gånger snabbare än lönerna. Resultatet blev att lönernas andel av nationalinkomsten kontinuerligt sjönk och om löneandelen hade varit på samma nivå som i slutet av 1990-talet hade varje amerikansk arbetare idag haft en årslön som hade varit 30 000 kronor högre. En motsvarande utveckling har skett i andra länder och i Sverige har vinsterna ökat betydligt snabbare än lönerna.
De ökade vinsterna har dock inte följts av ökade investeringar, utan det finns en allt svagare koppling mellan vinstnivå och investeringar, vilket har resulterat att produktivitetstillväxten har minskat, i Sverige och i resten av världen.
Kapitalismen får dessutom allt svårare att utnyttja den teknik som finns och en allt mindre andel av vinsten återinvesteras. Systemet befinner sig i en återvändsgränd och blir allt mer ruttet och parasitärt.
Hur produktionsresultatet ska fördelas bestäms av den levande kampen. Om lönerna höjs blir det på vinsternas bekostnad och omvänt.
Men försöker inte kapitalisterna hela tiden tar ut högre priser än värdet och finns det inte stora prissvängningar som en följd av tillgång och efterfrågan? Ja. Absolut, men tillgång och efterfrågan tendera att jämna ut sig och Marx var den första som varnade för monopolpriser. Det finns otaliga exempel på att monopolföretag har gått samman för att hålla priserna uppe. Men även under monopolkapitalismen är inte konkurrensen eliminerad, utan om ett bolag inte försöker att ständigt förbilliga produktionen slås det ut. Kapitalisterna kan helt enkelt inte bara höja priserna om de vill, lika lite som de kan sänka lönerna som de vill.
Om vinsterna skulle hämtas genom godtyckliga prishöjningar skulle det som någon ständigt skulle vinna som säljare också ständigt förlora som köpare.
Inflationens orsaker hittas inte i löneutvecklingen. Faktum är att lönerna inte alls har hängt med priserna, varken nu eller i historien.
I Sverige ökar priserna (inflationen) med nästan 10 procent just nu, matpriserna ökar ännu mer men lönerna ökar knappt med 3 procent (i snitt), arbetarnas löner ökar ännu mindre.
Om vanliga människors levnadsstandard faller så går vinsterna åt motsatt håll – vinstandelen är på väg upp. ”Vinsterna ökar på lönernas bekostnad”, konstaterade SCB år 2017 efter att granskat den ekonomiska utvecklingen från 1970-talets slut.

Även kapitalisterna kan ibland erkänna att det har skett en enorm omfördelning till deras förmån. Warren Buffet, en av världens rikaste, skrävlade för några år sedan om att: ”Det pågår ett klasskrig och det är min klass, de rika, som för kriget och som vinner det”.
Redan år 1999 skrev den svenske kapitalisten Robert Weil att: ”Kapitalister, förena er och tacka löntagarna! Aldrig i kapitalets historia har fördelningen varit så gynnsam (för oss). Just nu är ett utmärkt tillfälle att förena oss i ett tack”. 20 år senare upprepade han detta.
Fackens ledningar bär också ett ansvar för detta, som vägrat att ta fajten och sett som sin uppgift att värma ”konkurrenskraften”, vilket också inkluderar vinster, istället för medlemmarnas löner.
Till och med Konjunkturinstitutet tvingas nu konstatera att medan reallönerna minskar med 5 procent så ”förblir vinstläget jämförelsevis starkt” även nästa år. I andra länder är förhållandena desamma.
Europafacket publicerade nyligen siffror som verkligen avslöjar kapitalismens parasitära natur. Vinsterna går upp i reala termer, men reallönerna sjunker.
Aktieutdelningen ökar just nu sju gånger snabbare än lönerna, åtta gånger mer i Sverige, som även är ett av de länder där lönernas andel av BNP sjunker mest i år jämfört med 2021.
I en artikel publicerad av Social Europe heter det: ”De nominella lönerna skulle behöva öka med 6 procent i Europa om löneandelen inte ska fortsätta sjunka”.
Aldrig i modern tid har Europas arbetare fått uppleva att reallöner sjunker så snabbt som nu. Dessa excesser får både orättvisor och priser att stiga, eftersom det är framför allt de stora monopolföretagen som gör stora vinster och som likt energiföretagen har passat på att drastiskt höja sina priser.

Inflationen betyder att penningvärdet försämras och det är egentligen inget nytt fenomen. Den högsta inflationen i Sverige hittills nåddes i början av 1400-talet, då ett ännu ett förödande krig finansierades genom att det trycktes mer pengar som blev allt mindre värda.
Det finns många faktorer bakom inflationen, men alla kan sökas i systemets kris och stagnation och marknadskaoset.
En avgörande orsak är att mängden pengar som pumpats in för att dämpa krisernas verkningar och omfattning sedan 2008-2009 och inte minst under pandemikrisen, då penningmängden växte rekordsnabbt samtidigt som ekonomin krympte. Från början märktes detta framför allt i så kallad tillgångsinflation, i ökade priser på bostäder och fastigheter samt stigande börskurser. Men med pandemikrisen, då regeringens och Riksbankens stöd och subventioner slog alla rekord, översvämmades ekonomin av pengar som inte hade sin motsvarighet i varumängd och produktionsökningar.

I Sverige ökade penningmängden med drygt 80 procent under tidsperioden 2014-21, medan mängden varor bara ökade med 17 procent.
Även om tryckningen av pengar numera sker på elektronisk väg så blir utfallet detsamma som tidigare – penningvärdet urholkas, det vill säga inflation.
Det beror ytterst på systemets kris och stagnation, och den bär kapitalisterna ansvaret för.
Men inflationen i Sverige måste också ses i ett globalt perspektiv. I stort sett alla länder börjar inflationen närma sig tvåsiffriga belopp, vilket är också är ett uttryck för att de fördelar som kapitalismen vann under globaliseringen har börjat gå förlorade.

Globaliseringen gav kapitalisterna både nya marknader och en möjlighet att pressa kostnaderna, inkluderat arbetskraftskostnaderna.
Men globaliseringen är nu över och världen skakas av ett nytt kallt krig. I Europa på gågår ett blodigt krig, Ukrainakriget, med alla stormakter direkt eller indirekt involverade. Den globala kapitalismens leveranskedjor är kris och det råder ökad brist på allt från halvledare till mat, vilket får inflationen att öka.
Monopol och koncentration, att marknader kontrolleras av ett fåtal bolag, är också en orsak till inflationen. I Sverige kontrolleras exempelvis dagligvaruhandeln av tre koncerner som tillsammans har 90 procent av marknaden. Klart att de har utnyttjat sin ställning till att höja priserna långt över sina kostnadsökningar.
Inflationen kommer inte från arbetsmarknaden och fackföreningarna måste kämpa för att få kompensation för prisökningarna som har ätit upp sju års reallöneökningar. Allt annat vore ett svek och ett recept för ökade klassklyftor och nyfattigdom.
Genom att ta kamp för reallönerna byggs också motstånd mot de blåbruna som styr med SD-politik och kapitalismens alla försök att lasta krisens bördor på arbetarna och de som har det sämst. ■

KPI är konsumentprisökningarna (inflationstakten). Sedan ETUC jämförde hur verkliga vinster (inflationsrensade) utvecklas jämfört med reallönerna har reallönen i Sverige sjunkit ännu mer – med 5 procent. Foto: Mia Åkerström / Arbetsmiljöverket

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!