foto: Paul Mattsson
250 000 tågade till försvar för den offentliga vården.
Den massiva demonstrationen i London i lördags 4 mars, visar att kampen för att rädda den offentliga brittiska sjuk- och hälsovården (NHS) kan vinna.
I timmar strömmade de ut från bussar och järnvägsstationer då över 100 000 personer – enligt vissa uppskattningar så många som 250 000 – strömmade in till London för att demonstrera till försvar för NHS (den offentliga brittiska sjukvården).
”Stoppa slakten, söndertrasandet och privatiseringen av vårt NHS”, ropade demonstranterna och talarna.
Socialist Partys plakat med texten ”Bygg en rörelse för att försvara vårt NHS – kampanja, strejka, ockupera” plockades snabbt upp när demonstranterna kom.
Demonstrationen var organiserad underifrån; initierad av lokala sjuk- och hälsovårdskampanjer via paraplygruppen ”Hälso- och sjukvårdkampanjen Tillsammans”.
Mike Forster, Socialist Partymedlem och styrelsemedlem i en av de lokala kampanjer ”Rör inte Huddersfields sjukhus” som tagit initiativ till demonstrationen, beskrev hur han först hade lanserat idén om en mindre protest i höst.
Socialist Party har mobiliserat för fullt runt om i hela landet för demonstrationen – med flygbladsutdelningar med mera.
Tretton fackförbund hade gett sitt stöd till demonstrationen. Bland talarna fanns tre fackförbundsordförande – Len McCluskey från Unite, Mark Serwotka från PCS och Dave Ward från CWU.
Dave Prentis, ordförande för det största sjuk- och hälsovårdsfacket, Unison, talade skamligt nog inte och stödde bara senkommet och halvhjärtat demonstrationen.
Bland Unisons gräsrötter var dock stämningen en annan, i tiotusental slöt man upp i demonstrationen.
Demonstrationens storlek och beslutsamhet har utan tvekan gett de vårdanställda självförtroende – att det går att vinna kampen för att rädda vårt NHS; inte bara att stoppa den pågående rundan av nedskärningar och privatiseringar utan att också sparka ut de privata profitörer som tar död på NHS .
Socialist Party delade ut 30 000 flygblad under demonstrationen, som manade till att låta demonstrationen bli första steget till en masskampanj för att rädda vårt NHS.
Vi sålde över 1 000 exemplat av partiets tidning The Socialist.
Unga Socialist Party-medlemmar ledde ett ungdoms- och studentblock tillsammans med Socialist Students.
Socialist Party-medemmen och funktionshinder-aktivisten Amaliah Loizidou talade på plattformen för den kortare demonstrationen för funktionsnedsatta och pensionärer.
Vi pekade under dagen på att högerregeringen – som sitter med en knapp majoritet och en ickevald premiärminister – är svag och möjlig att besegra.
Socialist Party manade till en riksomfattande aktionsdag med massiva lokala demonstrationer i alla kommuner som drabbas av nedskärningar. Idén om göra 1 maj till en sådan aktionsdag restes också från huvudscenen.
Vi krävde också att den fackliga rörelsen och Labourpartiets ledning utlyser en andra – ännu större – landsomfattande demonstration, och använder TUC:s (brittiska LO och TCO) hela styrka i form av dess sex miljoner medlemmar för att protestera till försvar för NHS.
Ockupationer för att stoppa sjukhusnedläggningar kan också komma att spela en roll. Peter Taaffe, Socialist Partys ordförande, talade på National Shop Stewards’ Networks (NSSN, ett nätverk av fackliga vänsteraktivister) plattform utanför sjuk- och hälsovårdsministeriet och sa att: ”Fackföreningarna borde organisera en massiv demonstration inte bara till försvar för NHS utan mot alla nedskärningar i kommuner, skolor och på annan offentlig service. Detta borde vara ett steg i riktning mot en endags generalstrejk för att visa vår beslutsamhet att besegra denna regering.”
Vi mötte stor respons bland demonstranterna när vi argumenetrade för samordnade strejkaktioner. Stödet var också stort till underläkarnas strejker och det fanns en utbredd förståelse om att strejkande inte kan lämnas att kämpa ensamma.
Jacqui Berry, sjuksköterska, en av demonstrationsorganisatörerna och Socialist Party-medlem förde klart och tydligt fram budskapet från huvudscenen: ”Löneåtstramningarnas tidsålder har varat längre än andra världskriget. Om det fortsätter måste våra fackföreningar utlysa strejkomröstningar.”
Mark Serwotka, PCS:s ordförande, manade också till samordnade strejker mot löneåtstramningar. Det är en brådskande upp-
gift för vänsterfacken att diskutera om hur denna korrekta idé ska kunna omsättas i praktisk handling. Labourpartiledaren Jeremy Corbyn och skuggfinansministern John McDonell ska ha ett erkännande för att de bägge stödde demonstrationen och talade på den. John Mcdonell sa: ”Vad som än krävs för att rädda NHS, inklusive strejker om de äger rum, så kommer Jeremy Corbyn och jag att stå på er sida i parlamentet och i strejk-
vaktskedjorna.”
Jeremy Corbyn påpekade helt riktigt att de som grundade NHS ställdes inför en obeveklig fientlighet från storfinansens media, precis som dagens NHS-kämpar svartmålas och baktalas. Det enda svaret, som han helt riktigt tillkännagav, ”är att säga som det är”.
Att leda en rörelse för att rädda NHS och gå emot nedskärningar vore utan tvekan det mest effektiva sättet att slå tillbaka de konstanta attacker som regnar ner på Jeremy Corbyn. Att ”säga som det är”, innebär emellertid att inse och erkänna att storfinansens representanter finns inom Labourpartiet likaväl som utanför det.
Privatiseringen av NHS har accelererat under Torypartiet, men gick väldigt långt redan under New Labours tid i regeringsställning. De blairitiska politikerna (Tony Blairs anhängare i Labourpartiet) vill besegra Corbyn just därför att han valdes på en politik som bland annat inkluderar att NHS ska återförstatligas.
Morgonen efter denna magnifika demonstration sade John McDonnell i ett BBC morgon-tv att han ville träffa Labourhögern – Peter Mandelson och Tony Blair – ”över en kopp te”.
Men att fortsatta kompromisser med Labourhögern kommer oundvikligen att innebära nya reträtter och löftesbrott, vilket i sin tur öppnar vägen för att högerflygeln vinner den pågående striden.
Att kämpa för en socialistisk politik, att som Dave Ward uttryckte det driva kampanj för att ”ta tillbaka kontrollen över NHS, järnvägen, post- och telekom och våra arbetsplatser” kräver att man står upp mot såväl blairiterna som mot det regerande Torypartiet (de brittiska Moderaterna) och högerpressen.
Ett omedelbart steg som vi måste ta är att rikta en uppmaning till Labourstyrda kommuner att vägra genomföra regeringens plan.
Lördagens demonstration var en enastående framgång och ett viktig steg på vägen till att bygga en rörelse kapabel att besegra högerregeringen. ■
