Luleå: Så stoppas nedskärningarna

av Liv Shange Moyo

Rättvisepartiet Socialisterna är det parti som pekar på att det finns verkliga alternativ till nyliberalismens konstanta ”effektiviseringar” (foto: Yonggang Cui).

Trots stora och upprepade protester från Äldrevårdsupproret, och ett utbrett motstånd mot nedskärningarna även från lärare och många andra lulebor, ämnar styrande Socialdemokraterna med stöd av inofficiella samarbetspartnern Moderaterna nu klubba igenom ett stort nedskärningspaket i Luleå kommun. När de styrande inte lyssnar, vad krävs egentligen för att stoppa nedskärningspolitiken?

I november fick S och M tillsammans igenom en historisk nedskärningsbudget i Luleå kommun. Ovanpå löpande ”effektiviseringar” som hade beslutats i tidigare års budgetar beslutades om totalt 362 miljoner kronor i neddragna utgifter under 2019-2021. Hur nedskärningarna skulle genomföras lämnades osagt, men nu har det blivit mer specifikt: På måndag den 25 mars ska fullmäktige ta beslut om en reviderad budget. S och M föreslår att 369 miljoner kronor ska dras in under 2019-2022, motsvarande ett sparkrav på sex procent på alla förvaltningar (med undantag för kommunstabens sju procent).
Kommunens största verksamheter drabbas hårt: barn- och utbildningsförvaltningen ska dra ned 106 miljoner kronor under de fyra åren. Socialförvaltningen åläggs sparkrav på sammanlagt 102 miljoner kronor.
Enligt kommunledningen ska ”effektiviseringar” uppnås genom ”digitalisering”, ”välfärdsteknik” och ”större enheter” för främst skola och omsorg. Kommunens kommunikationskontor säger i ett pressmeddelande att den reviderade budgeten är nödvändig på grund av, bland annat, ”ökade välfärdsbehov, pensionsskulden till tidigare och nuvarande personal, ett stort underhållsbehov i fastigheter och gator, höga investeringskostnader och ett stort upplåningsbehov”.

De ökande behoven av välfärd, bland annat på grund av ökade födslotal och längre livslängd (alltså högre andel barn och äldre), är verkliga, liksom att Luleå kommun under lång tid har underlåtit att underhålla fastigheter och göra nödvändiga investeringar.
Vad kommunledningen aldrig nämner är att huvudproblemet för Luleå, liksom för övriga kommuner och regioner, är att statsbidragen under lång tid har urholkats så att välfärden är kroniskt underfinansierad. Hade statsbidragen idag legat på samma nivå som 1980 hade Luleå kommun haft omkring 350 miljoner kronor mer per år att röra sig med.
Idag flaggar paraplyorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) för att kommuner och regioner egentligen skulle behöva tillskott på 43 miljarder kronor till och med år 2022 bara för att klara att upprätthålla dagens nivå på personaltäthet och verksamhet. Luleå kommuns andel av den här översiktliga uppskattningen motsvarar cirka 241 miljoner. 

Varför dessa gapande hål i verksamheterna? Har Sverige utarmats? Tvärtom! På många sätt har Sverige aldrig varit rikare. Landets samlade tillgångar har fördubblats sedan 1990, men bara på den privata sidan. Den offentliga sektorn däremot har dränerats på resurser.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) är det enda parti som helt och konsekvent har rest motstånd mot nedskärningarna. Vårt budgetförslag för Luleå utgår från de verkliga behoven och visar på det enda hållbara alternativet – hur nedskärningarna skulle kunna ersättas med satsningar på, till exempel, högre personaltäthet och introduktion av sex timmars arbetsdag med bibehållen lön i äldrevården, en klimat­omställningsplan med exempelvis kraftigt sänkta bussbiljettpriser och klimatrenovering av fastigheter, lönelyft för personalen i skolan samt högre personaltäthet.
Nedskärningsstopp och inledande satsningar skulle kunna finansieras genom besparingar av ett helt annat slag – drastiskt sänkta politikerarvoden, partistöd, ”representation”, reklam och PR, ”näringslivsfrämjande åtgärder” och liknande. Men sedan skulle det krävas stora tillskott till kommunens kassa, mer exakt ökade statsbidrag på totalt 250 miljoner kronor till år 2021.

På måndagens fullmäktigemöte kommer RS budgetförslag naturligtvis återigen att antingen förbigås med tystnad eller förlöjligas av såväl styrande som övriga oppositionspartier. I själva verket är det deras förslag som är orealistiska. Utan förankring på arbetsplatser och i arbetarklassområden, i en bubbla där inhyrda ”experter” mot betalning predikar ”nödvändig förändringsresa”, ”nyttorealisering” och så vidare, inbillar de sig att de ska klara kommunen ur knipan genom att få personalen att springa ännu fortare och samtidigt bli friskare och mer engagerad.
Allt verkar omöjligt tills det är gjort. Att som RS vägra genomföra nedskärningspolitik och istället kämpa för ett verkligt alternativ har gjorts med framgång. Ett lysande exempel är hur RS brittiska motsvarighet (idag Socialist Party, då Militant) under 1980-talet ledde staden Liverpools kommunfullmäktige. Under 1983-87 hade Labourpartiet majoritet i Liverpools kommunfullmäktige, och inom Labours fullmäktigegrupp spelade Militant med samma program av kamp och socialism som vi för fram idag en nyckelroll.
Thatchers högerregering försökte påtvinga kommunerna stora sparkrav, men i Liverpool lade våra kamrater budgetar som utgick från behoven, och mobiliserade stadens arbetare, ungdomar och fattiga bostadsområden i aktiva protester för att kräva att den finansierades. På det sättet pressades en massiv seger fram när Thatcher-regeringen 1984 tvingades öka statsbidraget till Liverpool med i dagens värde motsvarande 850 miljoner kronor. Det möjliggjorde stora satsningar, till exempel på att bygga bort den förödande bristen på värdiga bostäder och skapade en enorm entusiasm bland stadens befolkning.

De trotsiga kommunerna utsattes för hårda påtryckningar. Flera fullmäktigeledamöter fängslades till exempel för att ha lagt ”olagliga budgetar”. Militant mobiliserade motståndet; bland annat hölls flera lokala generalstrejker och massiva demonstrationer i Liverpool till stöd för fullmäktiges politik. 
Militant arbetade hela tiden för att växa och sammanlänka Liverpools uppror med andra kommuner och med andra proteströrelser och pekade på att det i slutändan skulle behövas en socialistisk samhällsomvandling med gemensamt ägande av samhällets tillgångar för att kunna upprätthålla och bygga vidare på framstegen. När de initiativen inte ledde vidare isolerades och besegrades till slut även Liverpool.
Men kampen i Liverpool 1983-87 visar vad som behövs även här för att vinna framgångar. 

Det krävs mer än bara demonstrationer, namnlistor, insändare och stormar på sociala media. Vi behöver gå ännu längre och skaka om på riktigt. De unga som kämpar för klimatomställning genom att strejka visar vägen även för kampen mot nedskärningarna. De ofta tillfälliga nätverk som organiserar upprop och protester idag behöver utvecklas för att hålla igenom bakslag, hitta vägar in i fackförenings- och andra etablerade folkrörelser där tomrummen gapar på platsen där verkligt ledarskap och alternativ borde finnas, koppla till andra frågor och även börja ta sig an frågan om det politiska alternativet till nedskärningslobbyn. 
Det är som en del i den här kampen RS använder sina kommunfullmäktigeplatser, och det är till den här utmaningen vi kopplar alla kampfrågor vi är involverade. Det är ingen lätt väg, men för de som vägrar acceptera nedskärningar utan slut, ett klassamhälle på steroider, ökad rasistisk splittring, osäkerhet och klimatkatastrof är det, faktiskt, den enda vägen framåt.


Återuppför Hertsö badhus

RS kommer gå emot alla försök att stoppa återuppförandet av Hertsö badhus. För det första skulle det inte stoppa några nedskärningar på sikt. För det andra finns ingen verklig motsättning mellan att ersätta det rivna badhuset och stoppa nedskärningarna på äldrevård och skola.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!