För en vecka sedan rapporterade Sveriges Radio (Ekot den 22/8) om att det blir allt vanligare att bostadsbolag rustar upp hyreslägenheter mer än vad som behövs för att kunna göra stora hyreshöjningar på uppemot 50 procent.I avsaknad av en plan för upprustning av bostadsbeståndet riskerar denna form av lyxrenoveringar att bli en standardform i hanteringen av de allt mer akuta upprustningsbehoven av miljonprogrambostäderna.
Miljonprogrammet – det gigantiska bostadsförsörjningsprogrammet som bedrevs mellan åren 1964-1975 – var en massiv politisk satsning för att bygga bort bostadsbristen.
Idag är Sverige på väg in i en bostadsbrist i paritet med den som var innan programmet sjösattes.
Samtidigt står man inför ännu en stor utmaning när miljonprogrammets bostadsbestånd står inför gigantiska upprustningsbehov som uppskattas kosta mellan 300-500 miljarder kronor under det närmaste decenniet.
Vi står därmed inför en historisk politisk strid som ställer en del frågor på sin spets. Vilka av bostäderna ska rustas upp, hur ska det genomföras och viktigast av allt vem ska betala?
Under Miljonprogrammet utfärdade staten massiva subventioner för ett massindustriellt bostadsbyggande. De sociala behoven stod i förgrunden och man lyckades via programmet att i princip avskaffa trångboddheten.
Men subventionernas baksida var att man till stor del befriade kapitalisterna från att betala hela arbetskraftens reproduktionskostnad. Istället för att arbetarklassen betalades den minimilön som enligt marxistisk teori motsvarar alla levnadskostnader (inklusive bostadens kostnad) som krävs för att reproducera arbetskraften, sköt staten via subventionerna till den del som kapitalisterna undvek att betala.
Miljonprogrammets politiska dimension var typiskt socialdemokratisk. Man försökte att få ihop en omöjlig ekvation, att uppfylla arbetarklassens sociala behov med en relativt hög generell boendestandard samtidigt som man vägrade att röra kapitalisternas profiter.
Ekvationens olöslighet innebar i förlängningen finansiella problem för staten och lade grunden för reformismens politiska kris, som i sin tur bäddade för nyliberalismens revanschistiska kontrarevolution.
Det nyliberala uppsvinget ledde till ett avskaffande av statliga interventioner på bostadsmarknaden. Detta eftersom den svenska kapitalismen började betrakta statliga subventioner som ett hinder snarare än ett stöd för kapitalackumulation.
Resultatet är vad vi ser idag, den del av reproduktionskostnaden som tidigare betalades av staten har nu – liksom vinsterna – i allt högre grad privatiserats. När både staten och kapitalet vägrar att betala för nödvändiga bostadssatsningar skickas notan till det politiskt försvagade hyresgästkollektivet.
Sveriges bostadspolitik är bland de som har gått längst när det gäller nyliberalisering.
Kort efter alliansregeringens tillträdande avskaffade man de statliga räntebidragen för byggandet av hyresrätter varefter man i praktiken – med Hyresgästföreningens goda minne – avskaffade allmännyttan när lagen som tvingar kommunala bostadsbolag till att bedriva sin verksamhet affärsmässigt trädde i kraft 2011.
Politikerna har inte tagit några som helst bostadspolitiska initiativ under de senaste decennierna, utan har överlämnat ansvaret för bostadsförsörjningen helt åt marknadskrafterna. Detta gör Sverige unikt bland de rika industrialiserade länderna då man idag helt saknar någon form av konkret bostadspolitiskt program.
I radioinslaget konstaterar experter att den minskade regleringen av bostadsmarknaden har drabbat hyresgästernas möjligheter att påverka omfattningen av upprustningen, samtidigt som slopade statliga stöd vältrar över alla kostnader i knäet på hyresgästerna. Dramatiska hyreshöjningar är ett sätt för kapitalisterna att intensivare exploatera hyresgästerna alternativt tvinga dem att flytta för att byta ut dem mot mer välbeställda hyresgäster.
När bostäder blir en handelsvara på marknaden beskärs hyresgästernas utrymme till inflytande över boendet. Där marknaden vinner mark, ökar ojämlikheten i makt mellan dem som har pengar och dem som saknar. När varje enskild hyresgäst nu ska tvingas betala för upprustningen av sin bostad kommer plånbokens storlek avgöra möjligheterna att få sina basala bostadsbehov tillgodosedda.
Detta illustreras av det ökända exemplet från bland annat det fattiga Herrgården i Malmö, där hyresgäster tvingas leva i mögliga bostäder tillsammans med kackerlackor när bostadsbolagen vägrar att genomföra åtgärder.
På andra sidan staden byggs maffiga bostäder med havsutsikt och arkitektoniska landmärken, för dem som har råd att betala.
Utan ett organiserat politiskt motstånd mot statens och kapitalisternas försök att vältra över ännu en kris – bostadskrisen – på arbetarklassens axlar, står en allvarlig social kris runt hörnet.
Bristen på en social bostadspolitik och marknadens kaos riskerar att leda till en dramatisk ökning av segregationen, bostadslösheten och exploateringen av arbetarklassen.
En återgång till den socialdemokratiska utopin där staten trycker pengar för att bakvägen skicka notan till arbetarklassen är inte någon lösning.
Vad som krävs är offentligt övertagande av samhällets resurser för att möjliggöra ett omfattande grönt bostadspolitiskt program, som kan garantera en anständig bostad för alla.
Ammar Khorshed
