Massrörelse mot rasism sveper fram över USA

Sjuksköterskor och annan vårdpersonal har gett sitt fulla stöd till kampen som sprider sig likt en löpeld (Foto: Socialist Alternative).

av Keely Mullen, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv

Klockan 20.25 den 25 maj slutade George Floyd att andas. På dödsdagen hade USA varit nedstängt i över två och en halv månad. Miljontals amerikaner har förlorat närstående till covid-19 och tvingades i många fall att sörja i isolering. Tiotals miljoner hade förlorat sina jobb.
Allt detta har oproportionerligt slagit mot den svarta arbetarklassen, som löper tre gånger så stor risk att smittas av covid-19 än vita. I kontexten av ett system i fritt fall har mordet på George Floyd antänt den mest omfattande proteströrelsen i USA på 50 år.

Det började i Minneapolis natten då George Floyd mördades, med massprotester och ockupationer som sedan har spridit sig över hela landet. Detta markerar en ny och långt mer utvecklad fas i Black Lives Matter-rörelsen (BLM).
Det har ägt rum demonstrationer i varenda delstat, med fler demonstrationer totalt sett än Women’s Marches i januari 2017, som hade över 650 demonstrationer.
Dessa protester har en energisk ilska. Ungdomar tillhörande alla etniciteter ser denna kamp som även deras. Tiotusentals mestadels unga har gått ut i stad efter stad med ett enkelt allomfattande krav: inga mer polismord av oskyldiga svarta och ett slut på den rasistiska polisbrutaliteten i stort!

Till skillnad från BLM-rörelsen 2014-2015 är rörelsen denna gång mer av en revolt, med ockupationer i flera städer. Omvandlingen av dessa protester till en bredare revolt i vissa städer är till viss del den brutala responsen från polisens förtjänst i början av demonstrationerna.
Men hur brutal polisrepressionen än har varit är det inget mot den brutalitet som Trump önskar mot demonstranterna. Han har uppmanat guvernörerna att ”dominera” demonstranterna och har sagt att ”när plundringen börjar, börjar skjutandet”.
Trump har inte funnit ett utbrett stöd för sitt auktoritära hot mot den amerikanska befolkningen eller ens inom sin egen administration. För närvarande anser 62 procent av amerikanerna att protesterna är legitima. 

Trumps inställning och den våldsamma responsen från polisen har bara förvärrat situationen. Han försöker omprofilera sig som en president för ”lag och ordning” med sin brutala respons och verkar vilja likna Richard Nixon, som vann valet 1968 och vars valplattform också var ”lag och ordning”.
Men det är annorlunda nu. År 1968 var Nixon utmanaren, medan Lyndon Johnson och Demokraterna ledde debaclet i Vietnam med samtidiga massprotester i USA. Politiskt har Trumps tillvägagångssätt gynnat Biden som har en tydlig ledning i opinionsundersökningarna.
På en nationell nivå har Demokraterna gett inställsamma stöduttalanden till rörelsen. Men samtidigt har demokratiska borgmästare och guvernörer runt om i landet infört utegångsförbud, godkänt massiva satsningar på polisen med samtidiga nedskärningar på offentlig sektor samt helt avvisat att något våld från deras egna polisstyrkor förekommer. 
I Seattle finns det en enorm önskan om att avsätta Demokraternas borgmästare Jenny Durkan för hennes misslyckande i att hindra polisen från att terrorisera demonstranterna. 
Den socialistiska fullmäktigeledamoten Kshama Sawant (medlem i Socialist Alternative, ISA:s sympatisörer i USA) stödjer detta krav och uppmanar Durkan att avgå. 

Fullmäktigeledamöter i Minneapolis har gett djärva löften om att avveckla polisen. Utan tvekan kommer polisen att reformeras på något sätt under trycket från rörelsen. Men i en värld där åtta miljardärer äger lika mycket som världens fattigaste hälft och 40 miljoner amerikaner just nu är arbetslösa kommer staten alltid att luta sig mot någon form av repressiv styrka för att upprätthålla ordningen.
Socialister argumenterar för att en värld utan polis bara kan byggas om det först garanteras jobb, bostad, sjukvård och skola för alla samt demokratisk kontroll av samhällets resurser.
Tyvärr har Bernie Sanders mestadels varit frånvarande under denna revolt. Det är ytterligare en bekräftelse på de fruktansvärda konsekvenserna av hans totala kapitulation till Demokraternas etablissemang. Om han inte hade hoppat av presidentvalsloppet skulle han kunna ha använt sin kampanj för att hjälpa till i att pressa på för verklig förändring. 

På den elfte demonstrationsdagen gick sjuksköterskor i hela landet ner på knä utanför deras sjukhus i solidaritet med Black Lives Matter.

Rörelsen har redan uppnått att alla fyra konstaplar som var inblandade i mordet på George Floyd har avskedats, arresterats och åtalats. Detta var långt ifrån oundvikligt och är ett resultat av motståndskraften från demonstranterna i hela landet – men särskilt i Minneapolis.
Det är brådskande att bygga på detta momentum. Socialist Alternative menar att vi måste konkretisera krav både nationellt och lokalt. Uppmaningar om att ”avfinansiera” och omstrukturera polismyndigheter i hela landet har fått stöd, där vissa städer som Los Angeles till och med tar steg mot att minska finansieringen av polisen. Städer runt om i landet spenderar enorma summor på polisen. Kshama Sawant har uppmanat till att skära ner Seattles polisbudget med hälften. Socialist Alternative stödjer att betydande delar av polisens budget istället går till att finansiera bostäder, utbildning och sjukvård.  
Det måste också till en utrensning inom polisen i hela landet. Alla konstaplar med en bakgrund bestående av rasism, sexism eller våld borde omedelbart avskedas. Detta skulle kunna genomföras av demokratiskt valda översiktsstyrelser som kan hållas ansvariga. 
Våra krav måste återspegla skalan på den kris som arbetare står inför. Medan startpunkten för dessa krav utan tvekan är specifikt mot att bekämpa den rasistiska polisbrutaliteten bör vi inte stanna där. De ökande hyrorna, låga lönerna och det helt otillräckliga sjukvårdssystemet påverkar på ett oproportionerligt sätt svarta amerikaner. Vi är mitt i en pandemi och i de första faserna av en global ekonomisk depression. 

Arbetarrörelsen och facken måste bli involverade. Att bekämpa rasismen kräver att hela arbetarklassen deltar. Arbetarrörelsens motto är ”en attack mot en är en attack mot alla”. Facken måste omedelbart organisera sitt deltagande i protesterna.
Rörelsen i varje stad behöver strukturer för att diskutera nästa steg. Det borde till att börja med vara dagliga öppna utemöten där vi kan planera dagen och diskutera problem. Om rörelsen fortsätter i denna takt skulle dessa möten behöva omvandlas till formella organiserande organ med representanter från de deltagande organisationerna. Vi behöver också omgående säkra forum på nätet för att snabbt kunna kommunicera.
Vi behöver också ett designerat multietniskt försvarsteam på varje demonstration som kan skydda demonstranterna mot antisociala och kriminella element som försöker dra vinning ur situationen. Detta inte på grund av någon moral oro om att skydda privat egendom, utan för att skydda folk från att använda sig av en taktik som kan underminera det bredare stödet för rörelsen. 

Redan har en viktig sektion inom den fackliga rörelsen haft en inverkan på revolten. Ett lysande exempel på detta är det socialistiskt ledda bussförarfacket i Minneapolis som på den första demonstrationsnatten vägrade att transportera demonstranterna till häktet. Detta spred sig snabbt till New York City och Washington D.C (med flera städer), där transportarbetare har tagit en liknande ställning. 
På den elfte demonstrationsdagen gick sjuksköterskor i hela landet ner på knä utanför sina sjukhus i solidaritet med BLM. Sjuksköterskorna har sett de reaktionära prioriteringarna i detta system när de har tvingats jobba igenom en pandemi iklädda soppåsar, medan polisen utanför marscherar i full kravallutrustning. 

Den växande önskan om en avgörande förändring på alla fronter kan inte skiljas från de förhållanden som vi stort möter. Unga och arbetare tillhörande alla etniciteter förlorar närstående de älskar till ett virus som kunde ha begränsats, ser sina skulder öka, sina löner slaktas, sina jobb gå förlorade, och undrar: finns det en väg framåt? 
Svaret är ett rungande ja, men vi måste kämpa för det. Vi måste kämpa här och nu för en total översyn av polisen, för bostad, jobb och sjukvård för alla och för att utbildning och social service får den finansiering som krävs. 
Men vi kan inte se på dessa reformer som ett slutmål. Vårt projekt måste vara att skapa en multietnisk rörelse från arbetarklassen för att få ett slut på det kapitalistiska systemet, som är grunden till vårt samhälle. 

Våra politiska institutioner, inklusive polisen, existerar för att skydda den kapitalistiska härskande klassens intressen, inte arbetarklassen. Om vi verkligen ska överkomma århundraden av rasism och alla slags förtryck behöver vi ett helt nytt system. Ett system som inte belönar splittring, mördande konkurrens eller hamstring av alla resurser, utan belönar genuin solidaritet, samarbete och en omfördelning av samhällets rikedomar – ett socialistiskt samhälle.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!