Mellanöstern efter terrorkriget mot Gaza

2009-03-18 15:44:07




Minst 1 300 döda och närma­re 6 000 skadade under tre veckors intensiva israeliska bombningar var bara början på helvetet för Gazas befolkning. Tiotusentals är hemlösa och bor i tältläger som är halvdränkta efter intensivt regnande.

”För de äldre lägerinvånarna, som kommer ihåg de första tältlägren som sattes upp efter 1948 [då palestinierna fördrevs] känns det tragiskt nog som att cirkeln har slutits” skriver UN­RWA, FN:s organisation för pale­stinska flyktingar, i en rapport. Sam- tidigt pågår en kamp mellan Hamas och Fatah om vem som ska vara ”fångvaktare” på Västbanken och Gaza, medan en ny, ännu värre hök till fängelsechef installerar sig som premiärminister i Israel.
”Israels fortsatta blockad av Gaza gör att situationen efter kriget knappt har förbättrats. Det råder brist på nästan allting. Israels blockadpolitik kan summeras i ett ord: bestraffning, inte säkerhet” kommenterade nyligen Hu­man Rights Watchs chef Kenneth Roth.

I början av mars inbringade en givarkonferens i Egypten 5,2 miljarder dollar (44 miljarder kronor) i löften till den palestinska myndigheten och för uppbyggnad av Gaza. Givare var samma länder som tysta såg på när Gaza bombades sönder och samman. Precis som kriget var ett försök att störta Hamas, är stödet utformat på samma sätt.
Av USA:s 900 miljoner dollar (8 miljarder kronor) är bara en tredjedel öronmärkt för Gaza och pengarna får inte komma i ”orät­ta händer”, d v s Hamas. Hur nu det ska vara möjligt när det är Hamas som kontrollerar Gazaremsan…
Trots att Hamas vann det palestin­ska valet 2006 vägrar ”Kvartetten för Mellanöstern” (USA, EU, FN och Ryssland) att acceptera Hamas så län­ge de inte ”tar avstånd från våld, accepterar en tvåstatslösning och av PLO ingångna avtal”.
Med det israeliska valresultatet står västs hyckleri och dubbelmoral för öppen beskådan. Med all sannolikhet kommer högerpartiet Likuds Benjamin Netanyahu att bilda regering tillsammans med bland annat det höger- populistiska Yisrael Beiteinu (”Israel – vårt hem”) som leds av Avigdor Lieberman.
Netanyahu talar aldrig om en två­statslösning (till skillnad från Hamas som i praktiken har börjat acceptera en sådan) och vill utöka bosättningar-na medan Lieberman underförstått sagt att Israel borde behandla palestinierna som amerikanerna behandlade Japan under andra världskriget – atombomba dem.
Valresultatet i Israel är en del av en ny situation med förändringar i makt­relationerna som växer fram i Mellan­östern.

Israels nya regering står dock in­för stora problem. Förutom en bräcklig majoritet i parlamentet, väntar minustillväxt och ökad social oro, speciellt när israeliska och arabiska ­arbetare förr eller senare tvingas ut i kamp. Risken är överhängande för att Netanyahu kommer att använda en väpnad konflikt igen för att vända ilskan bort från sin egen regering mot en ytt­re fiende, i form av palestinierna eller möjligtvis Iran.
Valet av ny amerikansk president innebär också ett skifte i situationen, även om Obamas tystnad under Israels krig mot Gaza visade att han i grunden inte står för någon annan politik än Bushadministrationen.
Obama och utrikesminister Hilla­ry Clinton gör nu nya försök att förbättra USA:s position i regionen, som har försvagats katastrofalt under Bush, samtidigt som deras ärkefiende Iran har stärkts.
Samtidigt som Obama offentligt talar om nya förhandlingar med Iran försöker USA isolera regimen. Till exempel har USA och andra västländer försökt mjuka upp relationerna med Syrien och Hizbollahmilisen i Libanon, traditionellt Irans allierade. Deras agerande beror också på ett accepterande av den verkliga maktbalansen på marken, där försöket att bryta ut Libanon ur Hizbollahs och Syriens grepp har misslyckats kapitalt och tvärtom stärkt deras position.

Även den israeliska regeringens andra mål med kriget mot Gaza, att krossa Hamas, har misslyckats kapitalt. I en opinionsundersökning från den 5 mars redovisas, till skillnad från samma undersökning för tre månader sedan, att Hamas presidentkandidat Ismail Haniya skulle vinna knappt över den sittande presidenten Mah­moud Abbas om det var val idag.
Bara den fängslade populära pale­stinska ledaren Marwan Barghouthi skulle slå Hamas kandidat.
Samtidigt är den viktigaste frågan just nu för palestinier ett enande av Gaza och Västbanken, vilket förutsätter en uppgörelse mellan Hamas och Fatah. Offensivs kontakter i Ga- za rapporterar också om en ökad avsky för båda fraktionerna, där känslan är att det bara är folket på gatan som får betala priset genom ett fruktansvärt lidande.
Förutom trycket utifrån på Hamas är det kanske dessa stämningar som ligger bakom de förnyade förhandlingarna mellan Hamas och Fatah som startade förra veckan i Egypten om att på nytt dela makten.
Trots att vissa framsteg gjorts, de verkar till exempel överens om att president- och parlamentsval ska hållas i januari 2010, råder fortfarande oenighet om avgörande frågor.
Att förhandlingarna mellan Ha­mas och Fatah sker i Egypten är in­gen slump. Under Israels bombkrig mot Gaza höll Egyptens gator på att koka över på grund av president Mubaraks samarbete med Israel och USA.
I Egypten finns också de första tecknen på den oberoende organisering av arbetarklassen och fattiga som är nödvändig i hela regionen för att bekämpa imperialistiska krig, men också fattigdom och utsugning.
I Libanon har flera stora mobiliseringar av arbetarklassen ägt rum, samtidigt som landet balanserar på ran- den mellan arbetarkamp och sekteristiskt våld. I maj 2008 utlyste fackföre-ningarna en generalstrejk för höjda löner och mot höjda matpriser som sedan kidnappades av sekteristiska grupper som försökte använda rörelsen för sina egna maktintressen.

Det är rörelser som dessa, som fortfarande är i sin linda, som kan utvecklas till en verklig utmaning mot imperialism och utsugning, både från den kapitalistiska israeliska staten och dess uppbackare USA och de korrup­ta och extremt ojämlika arabländerna.
Varje framgång för palestinierna har varit ett resultat av masskamp, tydligast kanske under upproret, den första Intifadan, 1987.
För att kunna bedriva en framgångsrik kamp mot den israeliska statens blockad, ockupation, förtryck och utsugning av palestinier behöver en palestinsk rörelse samarbeta med israeliska arbetare som kämpar mot samma israeliska stat och med de fattiga massorna i till exempel Egypten. En kapitalistisk tvåstatslösning är, ­förutom att den troligen aldrig kommer att bli verklighet, ingen lösning på förtryck och fattigdom eftersom den ekonomiska makten kommer att finnas kvar hos den israeliska eliten, vars rikedomar är beroende av detta förtryck.
De flesta israeliska judar är inte ideologiska anhängare av ockupation och de vill ha en långsiktig fred. På sikt måste både de och den palestins­ka massan vinnas över till ett socialistiskt program. När fler och fler blir inblandade i olika kamprörelser kommer medvetenheten att förändras och allt fler dra slutsatsen att socialistiska organisationer är de enda verktyg som kan ändra den brutala verkligheten i Israel och den barbariska behandlingen som palestinierna utsätts för.
Jonas Brännberg

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!