Fredagen den 21 oktober gick 30 000 arbetstagare inom Finlands exportindustri ut i strejk. Det var Metall och tjänstemannafacket PRO som strejkade.De finska löneförhandlingarna blandas upp med sexpartiregeringens (inklusive socialdemokratin, SDP, och Vänsterförbundet) förslag om ett ”ramavtal” som innebär att arbetsgivarna får skattesänkningar om de accepterar att betala för en del arbetsträning.
Regeringen lovar också att ”skrota idén” att sänka ersättningen för friåret. Samtidigt accepterar facken löneökningar på mycket låga 4,3 procent under två år (2,4 respektive 1,9 procent). Denna idé om en ram har godkänts av FFC, FTFC och Akava (motsvarigheter till LO, TCO och Saco) och arbetsgivarföreningen EK. Det är sedan upp till de enskilda fackförbund att träffa avtal inom ramen.
Som ett sätt att stoppa strejker och högre lönekrav ”kommer ramavtalet att falla” om inte tillräckligt många fackförbund skrivit på den 25 november.
Trots detta utbröt en strejk inom exportindustrin på fredagen. I solidaritet vägrade telekomanställda på företag som TeliaSonera, Eltel och Relacom att hantera felanmälningar från företag i konflikt. Även om ledningarna i de strejkande förbunden, Metall och PRO, har godkänt ramavtalet, kunde de inte acceptera hur arbetsgivarna försöker splittra facken genom att alla löneökningar ska vara individuella och företagsbaserade.
Efter en fyra dagar lång strejk tvingades arbetsgivarna backa. Alla lokala avtal ska baseras på konsensus. Om ingen överenskommelse kan göras, kommer en allmän löneökning att betalas ut till alla arbetstagare.
”Tyvärr innebär avtalet fortfarande en hel del press på de lokala facken att acceptera lokala avtal med mer individuella löner och även löneökningar som är lägre än avtalet, om företaget hävdar att de befinner sig i kris”, säger Jari-Pekka Manninka från Sosialistinen Vaihtoehto, CWI-sympatisörer i Finland.
Under helgen tryckte både den konservativa premiärministern Katainen och SDP:s arbetsmarknadsminister Lauri Ihalainen på maximalt för att facken skulle avsluta strejken och acceptera avtalet. De använde tradition och nationalism till att skapa ett intryck av att hela Finlands framtid står på spel och att facken måste ta ”ansvar”.
”I svåra tider vet Finlands folk hur man kommer överens”, sa premiärminister Jyrki Katainen.
”Idag gäller faktiskt motsatsen. Med den fördjupade krisen för kapitalismen är det enda ansvariga en facklig aktivist kan göra att förbereda fackföreningarna och arbetarna för kamp. Det kommer att vara det enda sättet att försvara jobb, löner och arbetsvillkor”, säger Jari-Pekka Manninka.
Ramavtalet hotar att bakbinda arbetarklassens händer när det motsatta är nödvändigt. Det faktum att SDP:s och Vänsterförbundets ledningar ligger bakom dessa attacker på arbetarklassen visar mycket tydligt hur de har blivit försvarare av arbetsgivarna och kapitalismen.
Radikala fackliga aktivister, ungdomar och gräsrötter i SDP och Vänsterförbundet måste starta en diskussion om hur motståndet kan organiseras.
”Socialistinen Vaihtoehto står för att ett nytt arbetarparti måste byggas under kampens gång, och vi kommer att kämpa för ett klart socialistiskt program för ett sådant parti”, säger Jari-Pekka Manninka.
Jonas Brännberg
