Miljardvinster på el betalas av människor och miljö

2007-02-14 12:51:12




Elpriserna har stigit till rekordnivåer. 100 000-tals hushåll har drabbats av långvariga strömavbrott. Nya avslöjanden visar att det tummats på säkerheten vid Forsmarks kärnkraftverk och nätbolagen misstänks för att ha tagit ut överpriser av kunderna.
Bara de tre stora elbolagen – Vattenfall, Eon och Fortum, som gjort mångmiljardvinster de senaste åren – har anledning att känna sig nöjda med avregleringen av elmarknaden. För alla andra har marknadens ökade makt inneburit stora försämringar.

av Krister Ahrén

Allt skulle bli så bra. När processen mot en avreglering av elmarknaden inleddes i början av 1990-talet var enigheten närmast total om fördelarna som detta skulle ge.
I utredningen ”Elkonkurrens med nätmonopol” (1993:68) beskrivs syftet med avregleringen som ”att genom en ökad konkurrens nå ett rationellt utnyttjande av produktionsresurserna och att tillförsäkra kunderna flexibla leveransvillkor till lägsta möjliga pris”.
De nationalekonomer som var kopplade till utredningen pekade på att priserna för konsumenterna antagligen skulle bli lägre. Konkurrensverket skrev att konkurrensen på elmarknaden mellan olika företag skulle vara god och att konkurrenslagens paragraf 19 skulle kunna användas om bolagen tog ut oskäligt höga priser.
Avregleringen genomfördes under stor politisk enighet. Socialdemokraterna började med att bolagisera Vattenfall och dela upp elproduktionen och elnäten i olika bolag. Den borgerliga regeringen 1991-94 fortsatte med att utreda avregleringen, och under den socialdemokratiska regeringen togs de avgörande besluten som ledde fram till avregleringen 1996.
Idag, tio år senare, har glansen kring avregleringen falnat. I höstas var priset för en villakund 125 öre/kWh, vilket är en ökning med 80 procent sedan 1995.
De tre stora elbolagen – Fortum, Eon och Vattenfall – har köpt upp en stor del av konkurrenterna och svarar idag för nio tiondelar av den svenska elproduktionen. Till och med Konkurrensverket tvingas konstatera att det finns ”risker att producenterna kan utnyttja sin marknadsmakt” på den nordiska marknaden till exempel genom att vid lämpliga tillfällen minska elproduktionen och därmed pressa upp priserna.
Paragraf 19 i konkurrenslagen, som skulle skydda hushållen mot oskäliga priser, har samtidigt inte använts en enda gång.

Elmarknaden – kapitalismen i ett nötskal


Idag beskrivs elmarknadens avreglering som ett olyckligt misslyckande. Det gäller att skapa en ”fungerande marknad” är budskapet – men i själva verket har marknaden ”fungerat” precis som man kan förvänta sig.
Före 1996 fanns en viss styrning av elmarknaden. Riksdagen hade ett visst inflytande över investeringar i nya kraftverk. Elbolagen hade en skyldighet att se till att det fanns reservkraft för att förhindra stora strömavbrott. Priset var reglerat och hushåll som tyckte att priset var för högt kunde klaga hos en särskild nämnd.
Utan att ge en alltför positiv bild av detta system så var det en garant för att både storföretag och hushåll i Sverige hade tillgång till el till stabila och låga priser.
Det första som hände när elmarknaden avreglerades var att priserna sjönk något. Samtidigt lade elbolagen ned reservkraftverk i snabb takt.
Mellan 1996 och 1999 minskade kapaciteten att producera el med motsvarande fem Barsebäcksreaktorer (3 300 MW). (Detta ger mer rimliga proportioner på industrins varningar för att stängningen av Barsebäck skulle leda till akut elbrist.) Ur marknadens synvinkel var detta helt logiskt. Med låga priser och inget tvång att svara för reservkraftverk; varför då hålla igång dyra anläggningar som utnyttjas relativt lite?
Detta tvingade staten att genom Svenska kraftnät gå in och köpa reservkraft för att minska risken för ett direkt sammanbrott av elsystemet någon särskilt kall vinterdag med hög elförbrukning.
Parallellt med detta bantades personalen som jobbar med service och underhåll. Mellan 1996 och 2002 minskade antalet anställda inom elbranschen från 24 000 till drygt 16 500. Det är svårt för elbolagen att påstå att denna neddragning inte haft någon betydelse för de senaste årens omfattande och långvariga elavbrott, till exempel i samband med stormen Gudrun.
En kapitalistisk ekonomi där alla företag är någorlunda nöjda med att vara så stora som de är finns inte. Alla företag som kan strävar efter att bli större för att kunna öka sin försäljning och därmed sina vinster. Speciellt tydligt blir detta i en period när priserna är låga och en del mindre företag är ekonomiskt pressade. Detta var precis det som hände efter avregleringen. Tyska Eon köpte upp Sydkraft, som dessförinnan bland annat hade köpt Graninge. Finska Fortum köpte upp Birka energi. Vattenfall köpte både svenska och utländska bolag. Detta innebär att de tre stora idag står för 65 procent av elleveranser till kunder om man räknar in delägda bolag. Detta är drygt en fördubbling av andelen jämfört med 1996.
Med en minskad kapacitet att producera el, samtidigt som förbrukningen fortsatte att öka, så var det bäddat för att priserna skulle börja stiga på det snabba och ryckiga sätt som de har gjort under de senaste åren.
Detta förstärks av att de tre stora bolagen är så dominerande att de kan påverka priset. Förra sommaren berättade Björn Karlsson, professor i energiteknik, att de stora bolagen kring år 2000, när elpriserna var som lägst, hade träffar där de gjorde upp om att minska produktionen vid de svenska kärnkraftverken för att pressa upp priserna.

Priserna upp i skyn – liksom vinsterna


Efter fyra fem år med avreglerad elmarknad var marginalerna mycket knappa i elproduktionssystemet. Det är detta som bäddat för den branta prisuppgången under de senaste fem åren. Det har inte varit en jämn utveckling, utan elpriset har åkt upp och ned som en jojo. I början av hösten pendlade priset på den nordiska elbörsen Nordpool kring 70 öre, för att sedan falla till knappt 25 öre i december, tvärtemot hur det brukar se ut.
Förklaringen till ryckigheten finns att söka i hur el produceras i Sverige. Basen i elproduktionen utgörs av vattenkraft och kärnkraft, som är väldigt billiga produktionssätt. Vindkraft och kraftvärme är också hyggligt billigt, men utgör en mindre del av elproduktionen. Alla andra sätt att skaffa elkraft är dyra. Det gör att priset snabbt skjuter i höjden när de dyra kraftverken börjar kopplas in. Enligt marknadens logik sätts nämligen priset utifrån vad det kostar att tillverka den sista kilowattimmen el som går att sälja. Detta är en prissättning som är hyfsat rationell när det gäller att bestämma priset på varmkorv på torget i större svenska städer, men när det gäller att bestämma priset på en basvara som alla hushåll behöver och som styrs av väldigt långsiktiga beslut, så är det en fullständig katastrof.
Säkert var det många som bor i eluppvärmda bostäder som hade hjärtat i halsgropen i höstas när elpriset sköt i höjden och såg ut att fortsätta stiga. Då hade det kanske varit klokt att satsa 100 000 eller 150 000 på att byta uppvärmningssystem, men nu när priset har sjunkit igen är förutsättningarna helt annorlunda.
Kännbara prisökningar, speciellt för de som värmer bostaden med el, har å andra sidan blivit till närmast overkliga vinster för de tre stora elbolagen. Merparten av den el de säljer kommer från vattenkraft och kärnkraft som kostar 10 öre per kWh eller ännu mindre att producera. När samtidigt priset under långa perioder legat omkring 50 öre eller ännu högre, är det lätt att förstå att elbolagens vinster har blivit skyhöga. 2005 var vinsten för Fortum, Eon och Vattenfall runt 45 miljarder kronor. 2006 har både Vattenfalls och Fortums vinst stigit ytterligare något.
Priset för ett modernt vindkraftverk är runt 25 miljoner kronor. Ett års vinster i de tre stora elbolagen skulle alltså kunna betala för 1 700 till 1 800 vindkraftverk, med kontant betalning. Det motsvarar åtminstone en till två kärnreaktorer.
Även om räkneexemplet är grovt tillyxat visar det att resurserna finns för att snabbt bygga ut elproduktionen och ställa om till mer miljövänlig produktion. Problemet är att även här lägger marknaden hinder i vägen. För vad har egentligen de tre stora elbolagen för intresse av att öka elproduktionen? Om produktionen skulle öka rejält, skulle priset sjunka och därmed skulle dagens supervinster på den billiga vattenkrafts- och kärnkraftselen krympa.
Detta har gjort att perioden med avreglering i stort sett har varit förlorade år när det gäller att ställa om till mer miljövänlig elproduktion. Utbyggnaden av vindkraften har gått med snigelfart. Det största tillskottet har istället kommit genom att en del kommuner har satsat på kraftvärmeverk, där miljövänlig el blir en biprodukt av att man tillverkar varmvatten till fjärrvärmenäten.
EU:s inre marknad har hela tiden använts som en hävstång för avregleringen av elmarknaden. Redan i utredningen från 1993 hänvisas till att det inom EG ”pågår en utveckling av en inre marknad som avses omfatta även energiområdet”. Det skandinaviska elnätet har också allt mer knutits ihop med det centraleuropeiska. Detta har bidragit till de långsiktigt stigande priserna. Priserna i länder som Tyskland är väsentligt högre än i Sverige, och dessa priser påverkar de svenska priserna. Detta erkänns också i Konkurrensverkets rapport Konkurrensen i Sverige 2006: ”Den konstaterade trenden mot högre elpriser beror vidare på ett stadigt ökande handelsutbyte och en successivt större integrering av de svenska och nordiska marknaderna med de nordeuropeiska, främst tyska, som har en generellt högre prisnivå”.

Högern vill ha mer ”marknad”


Det är många högerpolitiker och förståsigpåare som i efterhand talar om att elmarknaden visar på olyckliga missöden på marknaden, men inget kan vara mer felaktigt. Marknaden har fungerat precis som man kan förvänta sig. Det pinsamma för det politiska etablissemanget är att resultatet har blivit ett så övertydligt fiasko.
I mars förra året överraskade skogsbolaget SCA:s styrelseordförande Sverker Martin-Löf med att kräva en återreglering av elmarknaden. Han hävdade att de höga och instabila elpriserna var skadliga för svensk industri. Detta är ett tecken på hur förödande elavregleringens effekter har blivit, när till och med en svuren anhängare av det kapitalistiska systemet kräver regleringar.
Martin-Löf är dock ganska ensam. Merparten av etablissemanget inom politik och näringsliv vill istället skriva ut mer marknad som recept på elmarknadens misslyckanden.
Värt att notera är att EU även i detta fall agerar polis för att försvara profitintressena. Efter Sverker MartinLöfs uttalande var EU-kommissionens energipolitiske talesman Ferran Tarradellas i Espuny snabb att konstatera att en återreglering skulle innebära ett brott mot EU-lagstiftningen. Om Sverige skulle ta detta steg hotade talesmannen med EU-domstolen.
Konkurrensverkets årsrapport ger en inblick i vad som kan komma. Rapporten vill se fler företag på elmarknaden.
Ett förslag är att släppa in mer naturgas i Sverige. Detta skulle enligt Konkurrensverket leda till en ökad konkurrens. Det troliga är dock att de tre stora snabbt skulle se till att få kontroll även över denna del av energiproduktionen. Dessutom bidrar även naturgas till utsläppen av växthusgaser, vilket gör det till ett klart olämpligt alternativ.
Ett annat förslag från Konkurrensverket är att bryta upp Vattenfall i olika delar, ett för vattenkraft och ett eller flera för andra energislag. Detta skulle i nästa steg underlätta en privatisering av Vattenfall. Säkert är det många företag som kastar lystna blickar på de mångmiljardvinster som Vattenfall gör och som idag delvis går till statskassan. Skulle Vattenfall säljas ut helt eller delvis, skulle köparen med all säkerhet vara något av de internationella jätteföretagen inom energisektorn. Att tro att det går att skapa en elmarknad med ett stort antal konkurrerande företag är en fullständig utopi.
Konkurrensverket vill också bryta upp dagens samägande av de svenska kärnkraftverken. I första hand vill man se att kärnkraftverken fördelas mellan de nuvarande ägarna för att öka konkurrensen. Om detta verkligen skulle genomföras skulle det kunna få förödande konsekvenser för säkerheten.
I den interna rapporten om bristerna i säkerheten vid Forsmarks kärnkraftverk som avslöjades nyligen, framgår det att försämringen av företagets säkerhetskultur är ”till stor del sannolikt betingad av att fokus på senare tid allt mer inriktats mot ökad produktion och kanske alltför snabb förnyelse av anläggningarna”. Sinsemellan konkurrerande kärnkraftverk skulle om något innebära att jakten på kostnader och letandet efter genvägar när det gäller säkerheten skulle öka.
Idag är det bara folkpartiet som öppet har förespråkat en utbyggnad av kärnkraften, men det finns ett starkt tryck från den elintensiva industrin för att öppna dörren för mer kärnkraft. EU-kommissionens senaste uttalanden i energipolitiken öppnar också för fortsatt kärnkraftsutbyggnad.
Att näringslivet tror att de svenska politikerna håller på att svänga i kärnkraftsfrågan visas också av att flera gruvbolag de senaste åren börjat satsa stort på att leta efter uran i Sverige. Bara kanadensiska Mawson resources satsar 30 miljoner kronor på att undersöka uranfyndigheter i norra Sverige under 2006 och 2007.

Demokratisk plan istället för vinstjakt


Facit efter tio år med en avreglerad elmarknad är entydigt. Hushållen får betala mer för elen och elbolagen tar alla chanser att sko sig på elkundernas bekostnad. Investeringarna i ny miljövänlig elkraft har gått i snigelfart, liksom satsningarna på underhåll av elnätet och säkerheten i kärnkraftverken.
Skulle elbolagens supervinster användas för att ge ett fortsatt stöd att ställa om från el- och oljeuppvärmning skulle detta leda till stora ekonomiska vinster för de vanliga elkunderna och för miljön. För stabila priser behövs en återreglering.
Fifflet med priserna (se notiser nedan), det bristande underhållet av elnätet och de säkerhetsbrister som avslöjats vid kärnkraftverket i Forsmark visar på behovet av kontroll inom elsektorn.
De statliga myndigheterna, som ska sköta kontrollen, har i stort sett visat sig vara tandlösa. De fackliga organisationerna måste ha full kontroll över underhåll och säkerhet i kraftverken och i ledningsnätet. Genom att ersätta avreglering med demokratisk planering skulle också priskontroll vara ett faktum.
Att ta över vinsterna, satsa på miljövänlig energi, återreglera priserna och införa arbetarkontroll innebär att utmana kapitalets intressen, inklusive EU. Det är den energipolitiken en kämpande arbetarrörelse och ett nytt arbetarparti måste driva.
I grunden kommer kapitalismens marknad aldrig att kunna garantera en fungerande elproduktion med stabila priser, säker leverans och som dessutom tar hänsyn till miljön. Långsiktigheten inom elsektorn, där det ofta handlar om investeringar på tiotals års sikt, strider mot marknadens grundläggande mekanismer.
Det fiasko som elmarknadens avreglering blivit är ett kraftfullt argument för internationell socialism, med en demokratiskt planerad ekonomi, där behoven och inte ett fåtal storföretags vinstintresse styr.

Kunderna plundras

Kraftbolagen tar ut rejäla överpriser av de konsumenter som inte tränger igenom djungeln av olika avtal och elhandelsbolag.
Vattenfalls rörliga elpris är idag 70,6 öre per kWh. De som inte tecknar något avtal betalar 102,5 öre, d v s nästan 50 % mer. Enligt Konkurrensverket är det 20 till 30 % av bolagens försäljning som sker till tillsvidarepris. Ett omedelbart förbud mot tillsvidarepriser skulle vara ett sätt att förhindra denna mest uppenbara form av plundring av elbolagens kunder.

Vad betalar industrin?

Den elintensiva industrin klagar högljutt över de höga elpriserna och hävdar att detta hotar många jobb i Sverige. Något stöd i fakta har direktörerna inte.
Under 2006 låg industrins elpriser i Sverige långt under de priser som konkurrenterna inom EU fick betala. Genomsnittspriset inom EU låg på drygt 0,1 euro per kWh, medan den svenska industrin betalade 0,07 euro.
I själva verket är industrin kraftigt gynnad av staten. Skatten på hushållsel är ungefär 40 procent. Industrin har varit helt skattebefriad sedan början av 1990-talet.
Skattebefrielsen stack till och med i ögonen på EU, som för några år sedan ställde krav på att slopa skattebefrielsen. Så numera betalar även svensk industri elskatt – 0,5 öre per kWh.

23 bolags överpriser

Elpriset är uppdelat i dels priset för energin, dels priset för att transportera elen i elnätet.
I samband med avregleringen fick elbolagen bilda speciella elnätsbolag som skulle ta betalt för elnäten. Erfarenheterna visar att elbolagen har ansträngt sig för att kapa åt sig extra vinster på näten.
I december förra året meddelade Energimyndigheten att 23 elnätsföretag tagit för mycket betalt för att leverera el till hushållen.
Detta är bara det senaste av en rad återbetalningskrav som Energimyndigheten har riktat mot elnätsbolagen. Till exempel ska Vattenfall Sveanät betala tillbaka 236 miljoner till kunder i Mellansverige enbart för 2003,enligt Energimyndighetens beräkningar.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!