Minnet av Alta-konflikten lever i dagens kamp mot rovdriften

Blockader formerades mot de maskiner som försökte ta sig in till området. I ett av fallen arresterade polisen 97 av 150 demonstranter, som bötfälldes (Foto: Statsarkivet i Tromsø).

av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

Kampen om Alta, som inleddes i början av 1970-talet, var en långdragen konflikt. Den kom att pågå i många år och utvecklades till att handla om mycket mer än den fråga som startade den: att stoppa den norska statens planer på att dämma upp en älv för ett kraftverksbygge. Under lång tid stod den norska regeringen och staten under press från kampen mot kraftverksbygget i Alta.
”Alta blev den svåraste fråga vi hade att hantera i efterkrigstid”, vittnade den norske socialdemokratiska statsministern Odvar Nordli i efterhand i sina memoarer.

Kampen gällde intrång i naturen samt intrång mot samer och lokalbefolkning. Det blev till en solidarisk kamp mot kapitalistisk utsugning. Regeringen svarade kampen med den största polisinsatsen i Norge sedan andra världskriget. Minnet av protestaktioner och civil olydnad samt de bilder från kampen som spreds av media världen runt finns ännu kvar. 
Alta blev en milstolpe i kampen för samiska rättigheter, främst i Norge, men även i kampen för urfolks rättigheter globalt. 

Historien började 1970 när Trygve Lund Guttormsen, samisk bild­konst­när och aktivist, upptäckte planerna på att dämma upp Altaälven för att bygga ett vattenkraftverk. I byn Mazé/Masi i Kautokeino kommun i Finnmark planerades ett nytt avloppssystem, och därför hade Lund Guttormsen begärt ut kartor och upptäckt planerna. Fördämningen av älven skulle medföra att byn Mazé med 4 500 innevånare skulle läggas under vatten; endast kyrktornet skulle vara synligt ovan vattenytan. Byn hade inte fått någon information om detta – genast började motståndet att organisera sig.
Kommunalkommittén från Stortinget (Norges riksdag) besökte Mazé den 27 augusti 1970 och möts av 400 demonstranter med plakat och banderoller med budskap som ”Vi kom först” och ”Vi evakuerar inte igen”.
En sak var tydlig från byborna: de ville inte flytta. Citat från protesterna i Magnar Mikkelsens bok Elva skal leve visar detta:
– Jag kommer aldrig att lämna min hembygd, och jag kommer aldrig att godta någon pengasumma från staten. Om det skulle vara så kommer jag själv att starta en gerillarörelse (Mikkel N. Eira, fritt översatt).

Klyftan ökade mellan samerna och den norska staten. Många kände att byn var åsidosatt, att de var tredje klassens medborgare och att det inte spelade någon roll om hela byn kunde läggas under vatten. 
Rädslan och oron var stor. Många började att begrava sina anhöriga i Kautokeino, för vem ville ha sina anhöriga begravda på botten av sjön? Jordbrukets utveckling stannade av, liksom hela byn eftersom ingen visste om allt snart skulle försvinna under vatten.
Protesterna i Mazé gav viss effekt och år 1973 beslutade Älv- och energimyndigheten att skala ner planerna. Men kraftverksbygget skulle ändå bli av och därför bildades den 12 juli 1978 ”Folkeaksjonen mot utbyggning av Alta-Kautokeino vassdraget”, vilka som mest hade 20 000 medlemmar och 90 lokalavdelningar. 
De som kämpade mot utbyggnaden var främst samer tillsammans med miljögrupper och socialister. Folkeaksjonen stod för protestaktioner, men arbetade även med dialogpåverkan mot regeringen och hade samarbete med internationella organisationer för urfolk.
För de som kämpade för Alta handlade kampen dels om invånarna och rennäringen, men även naturvärdena och klimatpåverkan av ingreppet. Alta spelade stor roll som laxälv med unikt djur- och växtliv samt för det lokala jordbruket.
Folkeaksjonen samlade in 15 000 namnunderskrifter mot bygget, som skickades till Stortinget. Men trots detta gav en ny utredning sitt bifall till utbyggnaden 1978.

Alta har visat en väg för nutida och framtida aktioner till försvar av samiska frågor och naturvärden som åsidosätts i det kapitalistiska rofferiet. 

Kampen för Alta väckte många frågor om det samiska samhället och den samiska identiteten, och frågan har jämförts med hur samer i Sverige behandlades under vattenkraftsbyggen. Vissa kräver att staten ska betala skatt på intrång på naturen. En del pekar på att det hela tiden sägs att samerna ska få eller behöver hjälp, vilket sätter samerna i slags offerposition istället för att de ersätts för intrång av staten.
Många ansåg att det var lätt att prata om samiska marker som något fint, men att bevara markerna, rätten till dem och naturvärdena fanns inte på politikernas karta. När det gällde Altaälven var renskötsel och laxfiske frågor som stod i förgrunden.
Fram till kampen för Alta hade många dolt sin samiska identitet till följd av assimilering och kolonialism, men i takt med att kampen fortskred växte den samiska stoltheten. I frågan om samernas rätt till mark och vatten var den norska staten och regeringarna också under press från internationella organisationer för urfolksrätt. 

Den 30 november 1978 röstade Stortinget för första gången om Alta-frågan. Beslutet blev att utbyggnaden skulle genomföras. Folkeaksjonen svarade året därpå (1979) med civil olydnad och aktiva protester för att stoppa Alta-utbyggnaden. 
Under sommaren 1979 hålls ett politiskt och kulturellt läger i Detsika, vid Altaälven, som besöktes av 6 500 personer, bland annat av musikerna Michael Wiehe och Nils-Aslak Valkeapää.
Nu sattes Stilla, ett område i Tvärälvsdalen i Alta kommun, på kartan. Stilla är ett viktigt kalvningsområde för renskötare och här drogs gränsen för aktivisterna som namnger en plats för nollpunkten, som betyder ”hit men inte längre”. Nollpunkten blev under 1979 protesternas nav.
I början av juli 1979 gjordes det första försöket att starta igång anläggningsarbetet och ett 30-tal demonstranter vid nollpunkten stoppade maskinerna. Parallellt med protesterna bildade de som var för utbyggnaden ett medborgargarde, som bland annat tog sig upp till demonstranternas läger och brände deras plakat på ett bål.

Under hösten 1979 trappades kampen upp med ett protestläger vid nollpunkten. I mitten av september gjordes ett nytt försök att köra in maskiner för anläggningsarbetet som till hjälp hade 40 poliser, men de stoppades av 150 demonstranter. 97 av dessa arresteras och bötfälls för aktionen.
Protesterna började spridas och den 20 september demonstrerade 3 000 personer i Oslo och 1 000 i Bergen mot utbyggnaden.
Även Altas och Kautokeinos kommuner motarbetade utbyggnaden och röster höjdes efter 1979 om att kommunerna borde ges vetorätt i viktiga frågor.
Den 8 oktober 1979 restes en tältkåta utanför Stortinget. Dagen efter påbörjades en hungerstrejk av sju unga samer i protest mot utbyggnaden. Jorunn Eikjok, en av de hungerstrejkande, har intervjuats flera gånger och berättar i en P3-dokumentär att det inte bara handlade om Altaälven, utan att hungerstrejken också var en aktion för att sätta de samiska frågorna på agendan. 
Hon ville lyfta fram de samiska rättigheterna efter att marker bit för bit hade slitits ifrån samerna och att det nu var nog. Själv hade Eikjok länge kämpat för samiska rättigheter och i en intervju med den norska radion (NRK) berättade hon om den inneboende ilskan som fanns efter hundratals år med kolonialism och förnorskningen (assimileringspolitiken).
Hungerstrejken fick stor uppmärksamhet i europeisk media och tusentals personer samlades vid hungerstrejken för att visa sitt stöd. Flera konserter hölls i anslutning till hungerstrejken. 

Den 11 oktober gick polisen till angrepp mot hungerstrejken för att beslagta kåtan och stoppa den. Men många ställde sig i vägen i solidaritet och trots polistillslaget kunde en ny kåta resas redan dagen därpå. Eikjok lades in på sjukhus, men hon rymde därifrån.
Efter en vecka var de hungerstrejkande utmattade, men den 15 oktober meddelade regeringen via stadsministern Odvar Nordli att en utredning ska tillsättas om de samiska rättigheterna och att anläggningsarbetet vid Alta stoppas för vidare utredning. Det sågs som en delseger och hungerstrejken avslutades. 
I Oslo samlades tiotusentals efter glädjebeskedet. Eikjok jämförde stämningen med när Norge blev fritt från den nazistiska ockupationen. 
Dagen efter kom representanter från ursprungsbefolkningar i hela världen till Oslo för att visa sitt stöd för den samiska kampen. Även lägren i Stilla avvecklades, vilket skedde den 18 oktober 1979.

Den långa kampen för Alta påverkar fortfarande; unga samer idag säger att de har lärt av Alta-aktionerna om hur och vad som kan göras (Foto: Riksarkivet (National Archives of Norway) / Flickr CC).

Kampen 1979 lämnade stora avtryck och 1980 deltog Norge i Eurovision Song Contest med låten Sámiid Ædnan (Samiska hemlandet), som hade textraden ”framför tinget där de satt, hördes jojken dag och natt”. 
Under 1979 övervägde den socialdemokratiska regeringen att sätta in militär för att stoppa protesterna. Det erkände den dåvarande försvarsministern Thorvald Stoltenberg, pappa till den förre statsministern Jens Stoltenberg som nu är Nato:s generalsekreterare, i en NRK-intervju år 2010. 
Den 30 maj 1980 röstade Stortinget för tredje gången om utbyggnaden av Altaälven, som återigen beslöt att genomföra planerna. Motståndet organiserade sig därför på nytt och i juli 1980 hölls Stillamarschen, ett demonstrationståg från Stilla till Mazé med omkring 800 deltagare.
I januari 1981 bröt de hårdaste striderna om älven ut. Den 4 januari det året sattes lägren i Stilla upp igen och den 13 januari sprids också kampen till Sverige med en protest på Sergels torg i Stockholm. 

Den 12 januari anlände kryssningsfartyget Janina, som blev bostad för de 600 poliser som hade flugits in för att sätta stopp för protesterna i Stilla. Det var då den största polisinsatsen sedan andra världskriget med 90 fordon samt helikoptrar, 40 bilar som polisen hade lånat från civilförsvaret, bandvagnar, skoterekipage och hundförare. Polisen satte också upp flera vägspärrar för att hindra att fler anslöt sig till kampen. Med enorma kättingar och järnbeslag höll demonstranterna en enorm blockad i 30 minusgraders kyla.
Den 14 januari börjar polisen skära loss demonstranter med vinkelslip och cirka 900 personer bötfälls. Efter att polisen rivit ner kåtor, burit bort och bötfällt demonstranter flyttades själva lägret till Gargia, på privat mark som uppläts av de som drev Gargia fjällstuga.
En vecka efter de stora polisinsatserna, de 21 januari, marscherade poliserna in i Gargia och skar ner tälten, som började brinna då de rasade över de kaminer som används för att hålla värmen. Därefter buntade de ihop demonstranter som skulle skickas iväg på lastbilar, men eftersom det bara fanns en väg ut blockerade fler demonstranter vägen för polisen.
En person som bevittnade aktionerna är Johan Bergström, journalist från Luleå som i P3 dokumentär berättar om hur han var på plats i Stilla för att dokumentera protesterna, men valde att gå över till demonstranterna. Därför häktas han, men istället för böter åtalas han med stöd av utlänningslagen och utvisas till Sverige.

Under januari och februari hölls flera mindre aktioner och en ny hungerstrejk inleddes av samer. Den 6 februari hölls ett möte mellan en grupp samiska kvinnor och Gro Harlem Brundtland (ny socialdemokratisk statsminister), som tyckte att de inte fick så bra svar. Därför ockuperade de hennes kontor till dagen efter, då de kördes ut. 
Kort därefter meddelade den norska regeringen att anläggningsarbetet stoppas eftersom det kan bryta mot kulturminneslagen, vilket får Folkeaksjonen att trappa ner kampen; hungerstrejken avblåses.
Men den 4 oktober 1981 återupptogs anläggningsarbetet och nya blockader organiserades, dock mindre än tidigare. Blockaderna möttes av 300 poliser som återigen stationerades på en båt i Altaälven. Den 8 oktober hölls den sista stora manifestationen av Folkeaksjonen.
År 1982 inleddes med att Högsta domstolen meddelade att Alta-utbyggnaden inte bryter mot några lagar och den 24 januari upplöstes Folkeaksjonen.
1987 är dammbygget klart. I samma veva inleddes avregleringen av den norska energimarknaden och i den kapitalistiska karusell av konkurrens som släpptes lös anses Alta-kraftverket inte vara tillräckligt lönsamt. Följden blev att lokalbefolkningen inte bara fick betala med utbyggnaden av älven mot sin vilja, utan även mångmiljonbelopp årligen för att täcka upp förlustaffären. När statsministern Brundtland några år efter bygget intervjuas om frågan säger hon att Alta-bygget inte borde ha genomförts.

Idag säger renägare och samiska organisationer att slaget om Alta har spelat en historiskt viktig roll; från alla delsegrar under vägen till att politiken har förändrats till det bättre gällande samiska rättigheter. Några av de politiska förändringar som följde efter Alta är: 
I juni 1987 antogs samelagen som reglerar sametingets verksamhet. 
År 1988 tydliggjordes samerätten i den norska grundlagen som gav samer rätt att säkra och utveckla sitt språk, kultur och samfundsliv. 
År 1989 öppnades sametinget officiellt i Karasjok. 
År 2005 antog stortinget Finnmarkslagen, en lag som ökar samers och icke-samers rätt till att bestämma över naturresurser i Finnmarken.

Men alla konflikter om naturresurserna exploatering i Nordnorge är inte lösta och striden för samiska markrättigheter fortsätter.
Alta har visat en väg för nutida och framtida aktioner till försvar av samiska frågor och naturvärden som åsidosätts i det kapitalistiska rofferiet. 
Unga samer idag säger att de har lärt av Alta-aktionerna om hur och vad som kan göras och det är inte konstigt att medier idag har jämfört frågan om en gruvstart i Gállok/Kallak i Jokkmokk med kampen mot utbyggnaden av Altaälven, där samma metoder har använts av aktivisterna. 
Aktiv och beslutsam kamp är nödvändig för att stoppa rovdriften och att naturvärden lämnas ut till företagsvärlden.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!