När Liverpool besegrade Thatcher

2007-01-21 16:10:00




Under våren 1984 utmanade Liverpools kommunfullmäktige Margaret Thatchers konservativa (Tory) regering och vann en stor seger. Detta rörde sig om en massrörelse i Storbritanniens femte största stad, mot nedskärningar och privatiseringar, och den anfördes av trotskisterna runt tidningen Militant som var den ledande kraften inom Labourpartiet i Liverpool. Laurence Coates, Rättvisepartiet Socialisternas partisekreterare, var organisatör för Militant i Liverpool (1984-1987). Marxismen Idag intervjuade honom om kampen i Liverpool.

På vilket sätt är Liverpoolkampen aktuell I dag?
– Den visar vad som är möjligt när man har ett parti och ett ledarskap som för en verklig kamp till arbetarnas försvar. På den tiden, liksom idag, genomförde kommuner en blandning av nedskärningar och privatiseringar eller höjde skatter och avgifter för att kompensera för nedskurna statsbidrag. Detta var nyliberalism innan den termen uppfunnits.
Men Liverpool var annorlunda. Dess kommunfullmäktige, vars politik, program och framför allt taktik i kampen avgjordes av Militants starka ställning i Liverpool, vägrade att genomföra de nedskärningar som Thatcher-regeringen krävde. Tvärtom vad vissa påstår – att vi marxister insisterar på att vara i majoritet – ingick flera riktningar i Liverpools fullmäktigegrupp däribland även några från Labours högerfalang. Faktum är att Militant-kamraterna aldrig hade majoritet men våra idéer och kampförslag antogs i de flesta fall.
Idag har s k vänsterpartier i Sverige, Brasilien etc blivit budget-fundamentalister: de envisas med att hålla budgeten i balans eller t o m att skapa budgetöverskott. Marxister förespråkar inte budgetunderskott – vårt alternativ är statligt ägande och en demokratisk planering av de största företagen och bankerna.
Vad gäller Liverpool så sade vi att kommunen borde anta en underskottsbudget, med andra ord att intäkterna inte täcker alla utgifter, och sedan driva en masskampanj för att tvinga regeringen att skjuta till mer pengar. Labour vann kommunalvalet i Liverpool i maj 1983 – på tvärs mot trenden i resten av landet – på ett program som skilde sig helt från Labourpartiet på andra ställen.

Skilde sig på vilket sätt?
– Till att börja med så genomförde vi våra vallöften. Vi lovade att riva upp de 2 000 uppsägningar som Liberalerna genomfört, och det gjorde vi också. Liberalerna som hade styrt Liverpool i tio år hade också infört ett fullständigt kommunalt byggnadsstopp.
Vi sjösatte ett ambitiöst program för att bygga 5 000 nya bostäder, under de följande fyra åren byggde Liverpool fler kommunala bostäder än alla andra kommuner tillsammans. Detta skapade 12 000 nya arbetstillfällen inom byggnadssektorn. Då ska man komma ihåg att arbetslösheten bland män i Liverpool på den tiden var 25 procent. Ungdomsarbetslösheten uppgick till 90 procent i vissa områden! Beträffande bostadskrisen, medgav t o m Thatchers minister Jenkin att han aldrig hade sett något liknande – han var chockad.
Vi höjde kommunalarbetarnas minimilön till 100 pund i veckan (en höjning för de 4 000 sämst avlönade) och minskade arbetsveckan från 39 till 35 timmar utan lönesänkning. Kommunen med över 30 000 anställda var den största arbetsgivaren i regionen. Kommunens fackföreningar, som spelade en avgörande roll i kampen, hade en unik kontroll inklusive rätten att nominera hälften av de arbetssökande.
Vi brukade skämta om att vi revolutionärer var de enda “reformisterna” som fanns kvar. Vi kunde peka på de spektakulära reformerna i Liverpool, uppnådda genom kamp, och ställa dem mot det som reformisterna i Labourtoppen gjorde. De hade redan på den tiden övergett varje seriös tanke på reformer i arbetarklassens intresse.

Vad säger du om socialdemokraternas påstående att trotskisterna gjorde Liverpool bankrutt?
– Det är en lögn! Man måste komma ihåg att deras vänner i ledningen för Labourpartiet stod på fel sida av barrikaderna, för att uttrycka sig så. Det var Thatchers politik som nästan gjorde Liverpool bankrutt.
Thatchers nedskärningar av statsbidragen innebar att Liverpool hade förlorat så mycket som 34 miljoner pund sedan 1979. Regeringens tanke var att tvinga lokalt valda politiker att genomföra stora nedskärningar. Om vi hade följt regeringens direktiv hade det i Liverpools fall inneburit att vår första budget 1984 varit 11 procent mindre än 1980 års budget. 6 000 anställda skulle i så fall ha sparkats för att få balans i budgeten. Medan Labour på riksplanet motsatte sig Thatcher i ord gjorde de inget i praktiken.
De sade åt Labourstyrda kommuner att “vad ni än gör så håll er inom lagens råmärken”. Enligt lagen kan fullmäktigeledamöter bli bötfällda och avsatta om de medvetet röstar för en budget där inkomster och utgifter inte går jämnt upp. Liverpools fullmäktigeledamöter sade att vi inte är lagbrytare, men det är bättre att bryta mot en dålig lag än att bryta ned de fattiga.

Så varifrån ska man få pengarna? Militant var emot att höja skatten…
– Vid den tiden höjde många Labourkommuner skatten, massivt i vissa fall, för att undvika nedskärningar. Vi sade att detta inte var något alternativ eftersom detta också drabbar arbetarklassfamiljer. Samma argument gäller idag. I Stockholms län t ex, där socialdemokraterna och vänsterpartiet har drivit igenom ett paket med stora nedskärningar och skattehöjningar, har t ex socialistiska partiets tidning Internationalen uppmanat dem att höja skatterna ännu mer som alternativ till nedskärningarna. Vi är emot skattehöjningar som kompensation för indragna statsbidrag. Alternativet är att ta strid för mer resurser.
1984 införde Thatcher en ny ”rate-capping” lag som hotade kommuner med böter om de höjde skatterna över en viss nivå. Detta blockerade denna påstådda flyktväg.
I Liverpool sade vi att en mindre skattehöjning, i nivå med inflationen, var acceptabel precis som en höjning för att finansiera en upprustning av den kommunala servicen – men på inga villkor bara för att fylla de hål som orsakats av regeringens nedskärningar. Kommunen, och särskilt Militant-medlemmar som Derek Hatton och Tony Mulhearn, kampens främsta ledare, förklarade att Thatcher-regeringen hade stulit statsbidrag öronmärkta för Liverpool och andra städer till ett värde av miljontals pund. “Ge tillbaka våra 30 miljoner pund,” blev en samlande paroll för rörelsen och gick hem hos breda skikt. En opinionsundersökning som publicerades i Daily Post (24 september 1985) visade att 60 procent – i en stad med över en halv miljon invånare – stödde kravet på mer pengar från regeringen. Bara 24 procent var emot.
Enligt samma mätning sade 74 procent att de var beredda att stå ut med störningar i verksamheten i t ex skolor, sophämtning etc i händelse av en kommunal strejk för att stödja kommunen. Då ska man tänka på att det bedrevs en hysterisk skrämselkampanj mot oss från regeringen, media och senare även från Labours nationella ledning.
Vid mer än ett tillfälle hotade Thatcher att upphäva den lokala demokratin och skicka in armén! Ändå lyckades vi vinna arbetarklassens förtroende.

Hur lyckades ni bygga ett sådant stöd?
– Labourpartiets högerflygel har alltid sagt att trotskismens program och idéer aldrig skulle lyckas vinna något masstöd. Vår extremism skulle skrämma bort folk, sade de. I Liverpool lyckades vi visa vilka som var de verkliga extremisterna: Thatcher och de som drev på för nedskärningar. Givetvis kallade de oss extremister. Men som en insändare till lokaltidningen visade, avfärdades detta av folk. Den här insändaren löd: Jag är inte säker på vem Leo Trotskij var, men han måste ha varit en murare att döma av hur många hus som Liverpool byggt!
Vi insåg hela tiden att kampen måste flyttas från det parlamentariska fältet – från stadshuset – och ut till gatorna, arbetsplatserna och bostadsområdena. Det var bara om vi mobiliserade arbetarklassen till stöd för kommunen som vi kunde tvinga Thatcher att ge vika. Så på budgetdagen (29 mars) 1984, organiserade vi en endags generalstrejk. Detta var ”en av de största generalstrejkerna i en stad i Storbritanniens historia”, enligt Peter Taaffe i hans förträffliga bok om kampen, Liverpool a City That Dared to Fight, som skrevs tillsammans med Tony Mulhearn.
50 000 tågade den dagen till stadshuset för att stödja kommunen. Därefter rådde inget tvivel om att kommunens strategi – att vägra skära ned eller införa orättvisa skattehöjningar – åtnjöt massornas stöd. Tidningen Liverpool Echo hade på sin förstasida en bild av den jättelika demonstrationen och rubriken »Massornas marsch«!

Hur blev en sådan enorm mobilisering möjlig?
– Strejken och demonstrationen var resultatet av flera månaders kampanj: massmöten över hela staden, möten vid fabriksgrindarna, dörrknack och flygbladsutdelning. Vi visste att vi inte kunde lita på de borgerliga massmedia för en ärlig redovisning av våra ståndpunkter. Inför budgetdagen gav Liverpools Labourparti ut 180 000 exemplar av sin egen tidning.
Medan vi gjorde allt detta, försökte Labourledningen förmå Liverpool att höja skatten med 60 procent (!) istället för att kämpa.
Jämför detta med vänsterpartiet i Sverige idag. De har grävt ned sig i parlamentet; de sluter ruttna avtal med socialdemokraterna, genomför nedskärningar och försöker ursäkta sig med att detta är den enda ”praktiska” vägen. Om de istället röstade mot nedskärningar och gick ut till arbetarklassen, som i Liverpool, skulle de få ett överväldigande stöd. Men tanken på detta skrämmer dem mer än tanken på nedskärningarna.

Trodde ni att det var möjligt för en stad att ensam vinna?
– Nej, vi tog konkreta steg för att bygga ett nationellt och även internationellt stöd. Kamrater från hela världen kom för att hjälpa till. Efter tragedin vid Heyselstadion 1985 (38 Juventus-fans dog när stadion kollapsade under en fotbollsmatch mot Liverpool), tog kommunen kontakt med arbetarorganisationerna i Turin och organiserade ett officiellt besök för att diskutera de problem som drabbade arbetare i de båda städerna. Detta skedde mitt under en skoningslös mediakampanj som hävdade att Liverpoolborna var våldsamma och att det var Militants fel!
Vi var framgångsrika i att smida länkar till fackföreningarna i andra städer, särskilt i London. Representanter från Liverpool talade på möten runtom i landet. Militant organiserade några verkligt stora möten. Segern i Liverpool den 9 juni 1984, när vi vann eftergifter från regeringen till ett värde av 16 miljoner pund, berodde till viss del på gruvarbetarstrejken som brutit ut tre månader tidigare. Thatcher visste att hon inte kunde strida på två fronter och beslöt att koncentrera sig på gruvarbetarna.
Vissa vänsterkritiker – framför allt SWP som anklagade oss för svek – angrep oss för att vi slutit ett avtal. Men detta ansåg aldrig gruvarbetarna själva, som uppmuntrades enormt av vår seger. Vi hade bevisat att Thatcher kunde besegras om arbetarklassen hade en beslutsam ledning och korrekt taktik. Efter att ha vunnit betydande eftergifter från regeringen hade det varit nästan omöjligt för oss att bara avvisa budet och fortsätta striden. I så fall kunde arbetarna i Liverpool misstänka att regeringens propaganda var sanningsenlig, dvs att vi hade en dold dagordning för att söka konfrontation till varje pris.

Fanns det inte spänningar gentemot andra grupperingar inom kampanjledningen? Hur lyckades ni bevara en enad front?
– Så småningom, när de nationella Labourledarna stövlade in med stalinistmetoder och lade ned det lokala partidistriktet, inträffade splittringar. Men i kampens första fas, 1983-1985, gjorde massornas tryck bakom våra krav och vår kampstrategi att kritikerna höll en låg profil. Vi visade att det var möjligt att hålla samman en massrörelse, en mycket bred rörelse, bakom marxismens kämpande paroller och metoder.
Detta är relevant idag när vissa anklagar oss för att skrämma bort folk, för att vara för politiska osv, exempelvis i antikrigsrörelsen. Jämför med vad vi, trotskisterna, gjorde i Sverige och andra länder för att organisera skolstrejker mot kriget. När kritiker som Ung vänster talar om en ”bred” rörelse menar de något annat, att få med socialdemokraterna och etablissemanget. För dem var frågan om en strejk irrelevant, en sidofråga. Några av deras egna medlemmar vägrade att delta i strejken.
Detta påminner väldigt mycket om det stalinistiska kommunistpartiets roll i Liverpool. De stod vid sidan om och påstod att Militant begränsade rörelsen. De ville ha en ”bred allians” innefattande kyrkan, Labourledare och även, tro det eller ej, delar av Torypartiet. Till slut fick de sin allians med Tories och Labourhögern – mot Liverpools kommun, mot massrörelsen och mot landvinningarna från 1983-1987.

Hur reagerade den härskande klassen på era framgångar i Liverpool?
– Thatcher kunde inte besegra oss med demokratiska medel. Vi hade vunnit varenda val under den perioden. I valet 1983, röstade 47 procent (128 467) av staden på Labour. Detta steg till 57 procent (155 083 röster) under det följande valet, 1987. De s k ”Liverpool 47” – de 47 fullmäktigeledamöter som drev kampen ända till slutet – avsattes genom en juridisk kupp, av överhuset, en kvarleva från feodalismen! Detta är för övrigt en förklaring till varför kapitalismen klamrar sig fast vid institutioner som monarkin och, i Storbritannien, House of Lords. Men det möjliggjordes endast tack vare en allians mellan Thatcher och Labourtoppen. Sammanlagt dömdes de 47 till böter och övriga juridiska kostnader på motsvarande nio miljoner kronor, pengar som samlades in av arbetarrörelsen.
Medan vi kämpade mot Tories, öppnade Labourledaren Neil Kinnock en andra front mot oss. Labourpartiet i Liverpool lades ned och ombildades sedan under en polisregim. Våra medlemmar uteslöts och förbjöds att kandidera i valen. Detta ackompanjerades av en oemotsvarad förtalskampanj. Händelsevis var Kinnock – som anklagade oss för ”odemokratiska metoder” och ”korruption” – senare ledamot i Jacques Santers EU-kommission som 1999 blev kollektivt sparkad efter en massiv korruptionsskandal.
Kinnock återinsattes på denna välavlönade tjänst och står idag, återigen, under press på grund av en ny korruptionsskandal vid Eurostatbyrån, som han är ansvarig för. Tänk att sådana människor satte sig till doms över Liverpools fullmäktigeledamöter, vars enda brott var att kämpa för jobb och kommunal service.

Hur agerade fackföreningarna?
– Manövrerna mot Militant i Liverpool var början på en politisk kontrarevolution inom Labourpartiet som så småningom, under Blair, omvandlades till ett fullständigt borgerligt parti. Som sagt fanns det ända från början motstånd mot vår politik från karriärister och stalinister men de var helt isolerade. När Kinnock och hela etablissemanget riktade sin eldgivning mot oss repade dessa grupper mod. En fråga som dök upp var oppositionen från det s k Black Caucus – en medelklassgrupp som betraktade sig själv som ledare för stadens svarta befolkning.
De blev Labourhögerns och medias gullegrisar. Ingen av dem var förstås intresserade av synpunkter från de svarta kommunalarbetare och fackligt aktiva, som spelade en nyckelroll i Liverpoolkampen. Skamligt nog så fick Black Caucus stöd och uppmuntran från vissa inom facktoppen i Liverpool. Kinnock utnyttjade deras hets mot kommunen till att försöka splittra och förvirra rörelsen, att skapa bilden av att vi var rasister eller åtminstone ”färgblinda”, dvs inte intresserade av de specifika problem som svarta arbetare ställdes inför.
Den här lögnen motbevisas av kommunens meritlista vad gäller sysselsättning, bostäder och kampen mot diskriminering, som innebar stora framgångar för de svarta. Stalinisterna var till antalet små i Liverpool, men hade en eller två viktiga fackliga positioner. Istället för att mobilisera sina organisationer i kampen mot nedskärningar, använde de sina positioner till att attackera kommunfullmäktige. De spelade en särskilt destruktiv roll i ledningen för lärarfacket i Liverpool som, dels p g a att många lärare bodde i kranskommunerna, röstade emot en strejk till stöd för kommunen 1985. Det blev en avgörande vändpunkt i kampen.

Hur blev Liverpoolkampen så småningom besegrad?
– Bakgrunden till 1985 års kamp skilde sig från 1984. Gruvarbetarna besegrades p g a LO-ledningens makalösa svek – man vägrade organisera solidaritetsåtgärder. Thatcher ville hämnas på Liverpool och utplåna tanken på att kamp lönar sig. Med hänsyn till en enad front med 25 andra kommuner mot ”rate-capping”-lagen gick vi med på en taktik som vi själva hyste stora betänkligheter gentemot: den så kallade ”no rate-taktiken” enligt vilken vi alla skulle vägra anta en budget. Liverpool hade istället förespråkat en underskottsbudget, en taktik som var mycket enklare att förklara för allmänheten.
Den här episoden visar vår syn på frågan om enhetsfronter. Vi böjde oss bakåt för att nå en överenskommelse för gemensam kamp med dessa kommuner. Om vi inte hade gjort det hade Liverpool och Militant förstås anklagats för ”sekterism”, ”vägran att samarbeta” osv. Men denna enhetsfront föll samman för den första vindpusten och den ena kommunen efter den andra övergav ”no rate-taktiken”. Liverpool lämnades att kämpa ensam.
Vi visste att vår position inte var lika fördelaktig som året innan. Samtidigt fanns det inget annat alternativ än att kämpa – förutom nedskärningar. När vår uppmaning till strejk bland samtliga kommunalanställda röstades ner med liten marginal i september 1985, som ett resultat av sabotage från delar av fackhierarkin, hamnade vi i ett svårt läge. Och ändå lyckades den taktik vi använde hålla de 47 kvar vid makten i ytterligare ett och halv år – till mars 1987. Detta i sin tur garanterade att t ex bostadsprogrammet inte skrotades genom Liberalernas återkomst.
På ett sätt tror jag att våra motståndare t o m blev mer överraskade av vår taktik under den här perioden, en period av återtåg, än under rörelsens uppgång. Detta erkändes av Michael Heseltine, Torypartiets ordförande, när han sade att Militant var organisationen som aldrig sov. Den nya generationen behöver ta till sig dessa lärdomar. Liverpool visade att arbetarklassen kan besegra en nyliberal offensiv som kan tyckas omöjlig att stoppa.
För avgörande strider behövs ett klart kampprogram, organisering, rötter i arbetarklassen och sist men inte minst en ledning som försöker att på allvar utmana fienden, är beredd på fiendens attacker och svarar med taktisk flexibilitet. Detta innebär ett marxistiskt parti, vilket är vad Militants efterföljare, Socialist Party, och vår international, CWI, bygger idag.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!