Hittills har de räddats av fackföreningstopparnas obefintliga motstånd och den socialdemokratiska ledningens lika obefintliga opposition.
Arbetarfamiljer där båda jobbar har fått skattesänkningar och många har ökat sina skulder. Det har hållit uppe konsumtionen och den ekonomiska tillväxten. Hushållens skulder – i genomsnitt 170 procent av årslönen – är näst högst i Europa och högre än i USA innan krisen.
Men kampen i Europa visar att inte ens de mest motvilliga fackledningar kan hålla tillbaka protesterna hur länge som helst.
I Sverige finns ett växande missnöje och djupa klyftor. Idag har färre än hälften av alla löntagare a-kassa när de blir arbetslösa. Och ersättningen är i snitt 50-60 procent av lönen. Påskuppropet mot försämringarna för sjukskrivna fick stort stöd. Tusentals sjuka har förlorat ersättningen.
Inom fackföreningsrörelsen diskuteras just kraven för nästa års avtalsrörelse. Det finns ett skikt av fackliga aktivister som vill förbereda för strid.
Efter att IF Metall skrivit på det nya industriavtalet, som ytterligare begränsar fackens rätt att gå ut i strejk, sa flera andra LO-förbund nej. Inom Kommunal är bussförarna kritiska, inom Handels särskilt lagerklubbarna.
Moderatregeringen sitter i grunden inte säkrare än sina kollegor i resten av Europa. Kamp och kriser väntar. En första rond av samlat motstånd mot högerpolitiken kommer den 14 september.