BOK | Att bo granne med ondskan |
Författare | Klas Åmark |
Förlag | Albert Bonniers Förlag |
Andra världskriget var inte endast en fasansfull fortsättning på det imperialistiska omfördelningskrig (första världskriget) som ödelagt Europa 1914-18. Nazitysklands krig för ”livsrum” österut var både ett imperialistiskt erövringskrig och ett rasistiskt krig som syftade till att utrota de folk som nazisterna kallade ”undermänniskor” (untermenschen). ”Livsrumspolitikens genomförande innebar enormt omfattande etniska rensningar och massmord. Ledade tyska nazister talade om att 30 till 35 miljoner människor skulle få sätta livet till som en del av den Generalplan Öst som drog upp riktlinjerna för det tyska herraväldet i öster efter att Sovjet besegrats”, skriver Åmark.
Nazitysklands angrepp på Sovjet i juni 1941 markerade en dramatisk vändning i kriget. Detta ”korståg mot bolsjevismen” markerade också början till slutet för Hitler. Sovjetunionen var det land som hårdast drabbades av Nazitysklands krigsföring, minst 20 miljoner sovjetmedborgare förlorade sina liv.
Med väldiga umbäranden och arbetarklassens vilja att försvara den ryska oktoberrevolutionens sociala landvinningar – den förstatligade egendomen och planekonomin och den stalinistiska dik- taturen till trots – kunde röda armén till sist besegra Nazityskland.
Den tyska nazismen såg som sin uppgift att likvidera arbetarrörelsen och fullständigt eliminera alla former av självständig organisering.
Inte bara den tyska kapitalistklassen utan även exempelvis den svenska kapitalistklassen välkomnade de tyska nazisternas maktövertaganden 1933 och det ”nya Tyskland”.
”I vissa avseenden var den protyska opinionen…snarast farligare än de öppet nazistiska partierna. Den opinionen var förankrad i samhällsbärande skikt på ett sätt som den öppna nazismen inte lyckades med”, noterar Åmark.
För kapitalistklassen är demokrati ingen princip. Den svenska makteliten blundade också länge för nazisternas fanatiska antisemitism (judehat), som också var utbredd inom det svenska samhällets topp.
Nästan omedelbart efter att andra världskriget bröt ut bildades en nationell krisregering i Sverige. I samlingsregeringen, som koalitionen kallades, ingick Socialdemokraterna, Högerpartiet (Moderaterna), Liberalerna (Folkpartiet) och Bondeförbundet (Centern) samt borgerliga statstjänstemän. Bara Kommunistpartiet (SKP) lämnades utanför. Samlingsregeringen gjorde många och stora eftergifter till Nazityskland samtidigt som statsmakten mobiliserades för att tysta kritiker.
Till skillnad från samlingsregeringens borgerliga politik skulle en socialistisk regering se som sin uppgift att ge fullt stöd till motståndskampen i andra länder, öppna gränserna för dem som tvingas fly och bestämma sitt agerande utifrån vad som bäst kunde tjäna den internationella arbetarklassens kamp mot kriget och Hitler.
Samlingsregeringens eftergifter till Hitler gjordes utifrån vad som ansågs vara bäst för de svenska kapitalisterna.
Nazityskland var vid slutet av 1930-talet Sveriges största handelspartner och skulle under andra världskriget bli den helt dominerade handelspartnern. Det var främst järnmalm och kullager som Sverige exporterade till Tyskland och importen bestod av kol, olja och gummi. Fram till hösten 1944 var hela 85 procent av Sveriges utrikeshandel ”koncentrerad till Tyskland och det tyskkontrollerade Europa”, enligt ”En (o)moralisk handel”, Forum för levande historia.
Samlingsregeringens och kapitalistklassens politik var ”pragmatisk med syftet att skydda svensk produktion, ”utan att se till konsekvenserna för Nazityskland och utgången av kriget”, konstaterar Åmark. Tveklöst gynnade den svenska exporten Hitlers upprustningar och krig.
Det fanns flera skäl till denna politik. Ett var naturligtvis att den svenska makteliten ville hålla sig väl med Nazityskland, även om man därmed också bidrog till att smörja Hitlers krigsmaskin.
Ett annat var Nazitysklands snabba segrar på slagfältet i början av kriget. Efter Tysklands ockupation av Danmark och Norge och den franska kapitalistklassen kapitulerat till Hitler efter bara några veckors stridigheter 1940 var stora delar av den tidens etablissemang övertygat om att Hitler var på väg att lägga hela Europa under sig. Det gällde därför att hålla sig väl med vad man såg som Europas framtida härskare.
Men det fanns även ett annat skäl. Tryggad försörjning i Sverige med Nazitysklands hjälp skulle bidra till att krigets pålagor inte skulle följas av revolutionär jäsning som efter första världskrigets nödår.
Första världskrigets livsmedelsbrist och inflation hade slutat i hungerupplopp och strejker. ”Arbetarna radikaliserades , och ett revolutionärt parti bröt sig ur socialdemokratin. Många fruktade att den socialistiska revolutionen skulle sprida sig också till Sverige. En väl fungerande folkförsörjning, som var det ord man lanserade under andra världskriget, skulle garantera inte bara folkets försörjning… utan också den inre ordningen. Den svens- ka handelspolitiken hade alltså en stark inrikespolitisk komponent. Ambitionen var inte bara att få ekonomin och försörjningen att fungera, utan också att förhindra vänstervridning och revolutionära strömningar”, skriver Åmark.
Eftergiftspolitiken till Hitlers Tyskland gällde inte bara handeln utan märktes på alla områden i samhället. Och den kombinerades med en enorm hets och speciallagar riktade mot kommunister, socialister och rakryggade antinazister.
”Samlingsregeringens åtgärder gentemot pressen och andra medier blev omfattande och syftade främst till att dämpa den antinazistiska kritiken av Nazityskland”. När inte censur, konfiskering och tryckfrihetsåtal räckte infördes ett transportförbud mot oppositionella tidningar, som främst riktades mot den kommunistiska pressen.
Regeringen övervägde vid ett flertal tillfällen och på uppmaning av Nazityskland att förbjuda SKP. Men istället för förbud upprättades särskilda arbetskompanier (läger) där kommunister, vänstersocialdemokrater och andra placerades. Under 1941 placerades c:a 3 000 kommunister i olika arbetskompanier.
Den statliga kommunisthetsen följdes sedan av att LO-toppen beslutade att stoppa kom- munister från att väljas till fackliga förtroendeuppdrag. I Metall uteslöts kommunister. Men fackbyråkraterna kunde inte hindra att den en ny facklig vänster växte fram under andra världskriget. Vid krigsslutet hade vänstern, som dominerades av SKP, majoritet inom Metall.
När de så önskade fick den tyska militären i det närmaste fri tillgång till de svenska järn- och sjövägarna. Åtminstone ända fram till att det började stå klart att Tyskland skulle förlora kriget. Redan i april 1940 hade samlingsregeringen gått med på Tysklands krav att få transportera förnödenheter, och soldater skulle det visa sig, genom Sverige till Nordnorge. Detta följdes sedan av nya eftergifter i juni samma år. ”Det räckte med en pockande press för att tyskarna skulle få det de behövde”.
Innan kriget var över hade drygt 2 miljoner tyska soldater transporterats på järnväg genom Sverige till och från Norge. Och i november 1940 bestämde samlingsregeringen ”att tyska soldater som hoppade av tågen genom Sverige för att desertera skulle skickas tillbaka till Norge. Andra tyska desertörer som tog sig över gränsen till Sverige skickades tillbaka till Norge där de ställdes inför krigsdomstolar och i flera fall arkebuserades” (Staffan Thorsell: ”Mein Liebe Reichskanzler!”).
Höga militärer, kungen (i oktober 1941 skrev kung Gustaf V ett personligt brev till Hitler där han gratulerar honom för kriget mot den ”ryska pesten”) och andra representanter för den svenska överheten ville helst av allt att Sverige skulle gå med i ”korståget mot bolsjevismen”. Aftonbladet, då en högertidning, skrev på ledarplats att: ”Det av västmakterna inringade Tyskland har sprängt sina bojor och går nu med fri och ökad styrka sin europeiska, sin världshistoriska mission att krossa den röda regimen”.
”Midsommarkrisen” uppstod när Nazityskland krävde att få transportera en infanteridivison (Engelbrecht) på 15 000 man från Oslo genom Sverige och till norra Finland (östfrontens nordligaste del) över det svenska järnvägsnätet.
Till en början var den socialdemokratiska riksdagsgruppen helt emot, men statsminister Per Albin Hansson (S) lyckades till sist få riksdagsgruppen stöd för ett ja under förbehåll att det var en ”engångseftergift”.
Den 25 juni började tågen att rulla och det skulle handla om totalt 100 tågsätt. Inte heller blev detta en engångsföreteelse utan några månader senare eskorterade den svenska marinen sjövägen en ny tysk division till fronten i norr.
Väl dokumenterat är den hårda flyktingpolitikens följder. Åmark skriver att den svenska flyktingpolitiken under hela 1930-talet var restriktiv, särskilt mot judiska flyktingar.
Varken judar från Tyskland eller politiska flyktingar var särskilt välkomna. ”Judar som inte kunde eller ville resa vidare från Sverige och kommunister och andra vänsteraktivister hölls utanför landet”. Den hårda flyktingpolitiken, som dömde människor till döden, fortsatte ända fram till 1942. Det var den inhemska opinionen, den danska och norska motståndskampen samt krigets vändning som tvingade samlingsregeringen att ge upp den omänskliga flyktingpolitik som motiverades med ”Sverige kan inte ta emot alla flyktingar” eller t om med att fler judiska flyktingar skulle skapa en ”judefråga” även i Sverige.
De tyska nazisterna var inte ensamma om att vara antisemitiska. Samlingsregeringens justitieminister Karl Gustav West- man (Bondeförbundet) nedtecknade ofta antisemitiska kommentarer i sin dagbok och hans partikollega Otto Wallén erkände öppet i riskdagen 1939 att han var ”övertygad antisemit”.
Trots sin utförliga redogörelse av eftergiftspolitiken är Åmark väldigt försiktig i sin kritik. Han tycks också mena att det inte enbart var opportunistiska skäl – att Hitler var på väg att förlora kriget – som fick samlingsregeringen att ändra kurs, utan även krigets brutalisering. Sanningen är att myndigheterna länge gjorde allt för att dölja krigets grymheter. Avslöjanden om nazismens terror och brott stämplades som ”grymhetspropagan- da”. Regeringens hållning bidrog till att tidningarna inte vågade skriva om Förintelsen.
Inget kan dölja att det var just efter krigets vändpunkt på östfronten 1942-43 samt opinionen på hemmaplan som fick samlingsregeringen att sakteligen börja bryta sina relationer till Tyskland. Det är först när Tyskland i praktiken är besegrat på öst- och västfronten som den ekonomiska och politiska eliten börjar klippa alla band till Nazityskland. Sedan dess har man aldrig önskat att den verkliga historien om Sverige och andra världskriget skrivs.
”Jag har aldrig skämts för den politik som fördes under andra världskriget”, sa dåvarande statsminister Göran Persson (S) i maj 2005, till radion när han var i Moskva i maj 2005 för att uppmärksamma att 60 år förflutit sedan andra världskrigets slut. Samtidigt som han manade Ryssland ”att göra upp med sin historia”. Uttalandet fick bland annat Expressens förre chefredaktör Staffan Thorsell att gå i taket. Han skrev med rätta att: ”Inte en bokstav ödmjukhet eller tacksamhet i Moskva mot de sovjetiska soldater som faktiskt besegrade och räddade Sverige… Inga tvivel eller funderingar kring det stöd som Sverige ända till hösten 1944 gav till Hitlers krigsföring”.
Per Olsson