Nedskärningar skördar liv

2015-01-29 15:13:38


De konstanta nedskärningarna inom psykiatrin leder till en snabbt förvärrad situation för såväl anställda som brukare.

Sjukvården i Borås uppfyller inte de behov som finns. På ett flertal avdelningar leder otillräckliga resurser till att anställda, patienter och anhöriga råkar ut för saker som inte skulle behöva hända.

Att Södra Älvsborgs sjukhus (SÄS) i Borås drabbas av överbeläggningar och inställda operationer är inget nytt. För det första finns det en ständig brist på sjuksköterskor – både på medicinavdelningarna, på kirurgin och inom psykiatriverksamheten. Detta ställer till problem året runt för personalen och för patienterna. Och varje jul/nyår samt sommar blir denna brist ännu större.
Detta drabbar förstås både personalen och patienterna. Många sköterskor drabbas av fysiska och psykiska stressjukdomar. De tvingas jobba övertid och de känner starka olustkänslor av att inte kunna finnas till så mycket som de skulle vilja för patienterna. De får för lite sömn och toalettpauser hinns inte med. Även kost och motion blir underprioriterade områden samtidigt som stressen ökar – vilket i sin tur ökar risken för att de blir sjuka.

Att patienter utsätts för onödigt lidande, vårdskador och i vissa fall till och med dör som en följd av resursbristen är oacceptabelt. Det är något som återkommer varje jul/nyår och varje sommar. Det är alltså inget oväntat problem. Men eftersom inga pengar skjuts till är detta någonting som regionledningen iskallt räknar med. En annan följd är överbeläggningar.
– Våra 254 vårdplatser för de kroppsligt sjuka skulle behöva vara 290, säger Lars Rex, chefsläkare.
På de psykiatriska avdelningarna är läget ännu värre. Tvåbäddsrum har blivit fyrbäddsrum. Och inte genom att bygga ut tvåplatsrummen, utan genom att helt enkelt köra in två extra sängar i ett tvåbäddsrum och måla extra siffror på väggarna.
– Människor som befinner sig i en krissituation ska verkligen inte behöva dela rum med en annan person. De behöver lugn och ro för sitt tillfrisknande, säger en mentalskötare på en av de låsta avdelningarna.
 I takt med att personalbristen har ökat har även bältesläggningarna kommit tillbaka. De var bannlysta ett tag, men i takt med att resurserna minskat har de blivit vanligare.

På Island är bältesläggning förbjudet. Istället finns ett så kallat insatsteam som består av en grupp på fyra fysiskt starka sköterskor med specialistkompetens inom krishantering, vilket innebär att de kan hålla en våldsam eller självskadande person utan att bruka våld.
Att brotta ner en psykiskt skör, skrikande och protesterande patient på golvet, spänna fast henom med bälten över hela kroppen, på en brits i ett stort, kalt rum är djupt traumatiserande, och är inte något som för läkningsprocessen åt rätt håll. Även för de vårdarbetare som spänner fast den maktlösa och förtvivlade patienten blir upplevelsen ett trauma.
– Det är ingen uppgift för oss vanliga skötare. Jag trodde att det skulle kännas mindre obehagligt efter första gången, men varje patient är en ny människa. Det är obeskrivligt hemskt, säger en mentalskötare på sjukhuset.
Patienter skrivs ut för tidigt, vilket i bästa fall leder till att de tvingas tillbaka efter en kort tid. I sämsta fall leder det till att de avlider redan i hemmet – eller innan de ens kommer dit. Detta gäller såväl patienter från somatiska som psykiatriska avdelningar.
En ung kvinna som hade tvångsvårdats inneliggande på psykiatrisk avdelning – men lyckades rymma – befann sig i bara strumplästen ute i decemberslasket, lutandes över räcket till en av broarna över Riksväg 40 i Borås, inte långt ifrån sjukhuset. Hon hindrades från att hoppa av en förbipasserande person, som tog tag i henne, höll fast henne och pratade med henne tills polis kunde tillkallas av ytterligare en förbipasserande.
– Ja, detta var ju inte direkt den första i år, om man säger så. Men det var ju tur att idag var en sån dag vi hann fram innan hon hoppade. Annars får vi skrapa upp dem från asfalten. Det är ju själva fan att de inte kan hålla koll på sina patienter däruppe, säger en av poliserna och nickar bort mot Brämhultsvägen, där Barn- och ungdomspsykiatrin ligger.
Polisens syn på saken lämnar en del i övrigt att önska. Istället för att skuldbelägga personalen menar Rättvisepartiet Socialisterna att felet ligger högre upp. Vi tycker att en på allvar bör ställa sig frågan om varför folk med självskadebeteende lyckas ta sig ut.
Hade läkaren tid att sätta sig in i fallet, när flickan blev inskriven? Hade hen fått tid att sätta sig in i flickans situation – eller hade hen på grund av alltför stor arbetsbelastning tvingats hasta igenom fallet? Hade hen av stress missat viktiga tecken på hur dåligt flickan mådde? Och hur såg det ut bland personalen som fick ta hand om flickan när hon blivit inskriven? Fanns det tillräckligt med personal för att kunna ge extravak till alla som behövde – eller var de underbemannade, precis som på resten av sjukhuset?
När en person bedöms vara en risk för sig själv ska hen ha extravak – det betyder tillsyn dygnet runt, att hela tiden ha en personal på högst två meters avstånd, vare sig patienten sover eller gör toalettbesök. Varför just den här flickan inte hade satts på extravak kan ingen veta utom de ansvariga själva, och de har tystnadsplikt gällande alla sina patienter.
– Av hänsyn till sekretesskäl och den personliga integriteten uttalar vi oss inte i enskilda fall, förklaras det från sjukhusledningens sida.

Oavsett vad som orsakade just den här rymningen – undermålig bedömning på grund av att inskrivningen sköttes av en en stressad stafettläkare eller bristande uppsyn på grund av underbemanning på avdelningen – handlar det till syvende och sist om bristen på ekonomiska resurser. En brist som gör att polisen får ”skrapa upp resterna” av människor från den motorväg som går rakt igenom Borås.
Varför är det såpass dåligt, när det bevisligen finns pengar i Sverige – trots att nedskärningspolitikerna hävdar motsatsen? Problemet är att storföretagens och bankernas enorma vinster inte gör någon som helst nytta för vanligt folk. För ett rättvist samhälle krävs en satsning på det som gynnar oss alla – inte bara de redan rika.

Kampen för en säker och lika vård för alla behöver organiseras underifrån av de anställda och drabbade. Om arbetssituationen förbättrades för de anställda och de nödvändiga resurserna sköts till skulle vården av patienterna bli bättre.
Även de patienter som är starka nog att aktivera sig borde erbjudas möjlighet att organisera sig i patientfack, tillsammans med närstående. På så vis skulle kamp kunna utgå från två punkter, som gör gemensam sak för gemensamt intresse – det som brukar kallas
solidaritet. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!