För att råda bot på den brutala situationen i Nigeria krävs det kamp för social och ekonomisk rättvisa.
Efter massakern i Baga har den islamistiska terrorarmén Boko Haram riktat in sig på attacker mot staden Maiduguri. Boko Haram har lagt under sig ett område i Nigeria som bebos av tio miljoner människor och har även börjat att etablera sig i grannländer som Tchad. Hur kan Boko Haram och det blodiga kriget i nordöstra Nigeria stoppas?
Den blodiga, fyra dagar långa massakern i Baga och grannstaden Doro Baga i det extremt fattiga nordöstra Nigeria är en isande påminnelse om att hur blodbesudlat Nigeria än må vara, finns det faktiskt ingen gräns för hur långt förfallet kan gå. Amnesty International anger dödssiffran till omkring 2 000, med 35 000 fördrivna.
Den nigerianska armén har emellertid avfärdat denna siffra som överdriven. I ett officiellt uttalande uppgav arméns talesperson att antalet dödade inkluderat Boko Haramkrigare ”än så länge inte har överskridit omkring 150”. Men oavsett om det är fråga om 2 000 eller 150 är detta en ofattbart stor förlust av människoliv på en enda dag.
Amnesty International beskrev, utifrån de senaste satellitbilderna, attacken på Baga som en ”ödeläggelse av katastrofala proportioner i två städer, varav en nästan helt suddades ut från kartan inom loppet av fyra dagar”. Av alla de angrepp som har begåtts av sekten var detta den största och mest destruktiva hittills.
Att beskriva de under sex år pågående angreppen från Boko Haram som terroristattacker är med alla mått mätt en grov underdrift. Detta är ett pågående krig på ett självständigt lands territorium. I delar av de tre nordöstliga provinserna har myndighetsutövningen brutit samman till följd av sektmedlemmarnas grepp. Sekten kontrollerar nu stora delar av gränsen mellan Nigeria och Tchad samt Nigeria och Kamerun, vilket ger den kontroll över handelsvägar och varutransporter.
Denna sekts häpnadsväckande förmåga att begå våldsdåd är så alarmerande att allmänheten knappt har hämtat sig ifrån ett våldsdåd förrän ett nytt inträffar. Lika alarmerande är militärens hjälplöshet. Under attacken på Baga rapporterades soldaterna ha ”anslutit sig till civila som flydde in i bushen”.
Baga är högkvarteret för Multinational Joint Task Force (MNJTF) – en internationell styrka från Nigeria, Niger och Tchad som upprättades 1994 i syfte att handskas med gränsöverskridande säkerhetsfrågor samt nyligen med Boko Haram. När Boko Haramkrigarna anlände överföll de först MNJTF:s militärbaracker. Det finns rapporter om att soldaterna var tvungna att fly efter att ha stått emot sektmedlemmarnas angrepp i nio timmar utan förstärkningar.
Inom den nigerianska armén minskar förtroendet för regimen och systemet. Åratal av korruption har lett till arméns förfall, inkluderat brist på adekvat utrustning och beväpning samt en levnadsstandard för soldaterna som är lika låg som för resten av arbetarklassen. Till följd av det är soldaterna inte beredda att riskera sina liv för den korrupta styrande elitens skull. Myterier har inträffat och en rad krigsrättsmål har drivits i militärdomstolar.
Utöver detta har det uppdagats att soldater, poliser och annan säkerhetspersonal ofta är tvungna att själva köpa sina egna uniformer, utrustning och även i vissa fall egna kulor när de sätts in i oroshärdar med bristfällig tillgång till ammunition. De ömkansvärda förhållandena inom armén, polisen och bland annan säkerhetspersonal, trots alla de miljarder naira som har röstats igenom i budgetar för ”kriget mot terrorn” sedan 2009, vilket Boko Harams angrepp har bidragit till att avslöja, förtjänar en rejäl kampanj av fackföreningsrörelsen. Vanliga soldater utgör en del av arbetarklassen. Att de skickas ut till slakt kräver fördömanden och vår broderliga solidaritet.
Detta är inte detsamma som att stödja regeringens ”krig mot terrorn”, det handlar snarare om att solidarisera sig med arméns fotfolk och ena dem med deras klass.
Frågan om hur Boko Harams blodbad ska stoppas har dominerat presidentvalskampanjerna inför det val som äger rum fredagen den 14 februari 2015. President Jonathan från Peoples’ Democratic Party (PDP), som under sex år har lett en borgerlig regering som allmänt anses ha underpresterat till och med mätt med nigeriansk standard, står i samband med detta val inför uppgiften att i uppförsbacke upprätthålla traditionen att de befintliga makthavarna oftast vinner valen.
Huvudoppositionens representant från All Progressive Congress (APC), den pensionerade generalen Muhammadu Buhuri, har svurit på att få slut på terrorn om han blir vald.
Det finns dock ingen enkel militär ”lösning” på Boko Haram. Det är den kapitalistiska styrande elitens monumentala misslyckanden som har gett fördelaktiga villkor för Boko Haram att massrekrytera ungdomar och fattiga.
Grundaren av Boko Haram, Muhammed Yusuf, har på senare tid kunnat attrahera rekryter i nordöstra Nigeria, som anses vara den fattigaste delen av landet, med sina predikningar och gudstjänster som genom att dundra mot samhällets ojämlikhet och den styrande elitens korruption har kunnat vinna gehör bland arbetslösa ungdomar och fattiga.
Det är viktigt att inte glömma att det var den utomrättsliga avrättningen av Muhammed Yusuf, som befann sig i polisförvar under 2009, som gjorde Boko Haram till den terrororganisation som den är idag.
Det enda trovärdiga och hållbara sättet att få ett permanent slut på Boko Haram och etnoreligiösa kriser är att garantera att Nigerias enorma olje- och mineralrikedomar, som under det rådande kapitalistiska systemet går till att främja endast en rik minoritet, fortsättningsvis används förmån för den massiva befolkningsmajoriteten. Detta är det enda sättet att börja undanröja religiös och etnisk splittring.
För detta krävs att staten tar sig an ett massivt offentligt finansierat socialt program som för med sig storskalig utveckling av Nigerias infrastruktur och socioekonomiska förhållanden, tillhandahållande av kostnadsfri utbildning och hälso- och sjukvård, jobbskapande i massiv skala och omfördelning av rikedomarna.
För att dessa sociala program ska kunna lyckas krävs dock att arbetarklassen byter ut det utsugande och orättfärdiga kapitalistiska systemet mot ett demokratiskt socialistiskt system.
Boko Haram upprätthåller sin auktoritet över sin armé av tidigare gatubarn och alienerade ungdomar delvis därför att rörelsen tillhandahåller mat, pengar och en i viss mån garanterad levnadsstandard, något som till alla delar egentligen är regeringens konstitutionella ansvar men som kapitalismen har omöjliggjort.
Vi behöver ett politiskt och revolutionärt alternativ för att bygga en enad rörelse som, istället för den av etnisk och religiös splittring indränkta kapitalistiska ordningen, kan erbjuda en framtid av genuin enighet, solidaritet och syskonskap mellan alla arbetare, oberoende av etnisk eller religiös tillhörighet. Ett sådant samhälle är inte möjligt på en kapitalistisk grundval. Det är som den tyska socialisten och revolutionären Rosa Luxemburg en gång sa, en fråga om antingen socialism eller barbari. ■
