Medan flertalet av elefanterna på Stockholmsbörsen överträffat marknadens förväntningar med nya vinst-rekord och belönar sina ägare och chefer med gigantiska utdelningar och bonusar sägs hårda tongångar råda mellan LO-förbundens avtalssekreterare. Anledningen är de hemliga förhandlingar som pågår om spelreglerna för förhandlingarna mellan arbetsgivarna och facken inom industrin, inom ramen för ett nytt industriavtal.När IF Metall och Livs inte ville berätta om sina överläggningar med Teknikföretagen för LO-fackens övriga avtalssekreterare blev reaktionerna enligt LO-Tidningen starka framförallt från facken i 6F (Seko, Fastighets, Transport, Målarna, Elektrikerna och Byggnads).
Det är uppenbart att Teknikföretagens ägare och chefer har fått blodad tand av förra årets skamavtal inom industrin, som bara gav IF Metall 0,9 procent. Nu vill de stämma i bäcken mot alla eventuella krav på revansch och samordnade LO-krav på extra påslag.
Motsättningarna nu rör kraven från främst Teknikföretagen på en tydlig särställning för ett nytt industriavtal med ännu stramare förhandlingsregler än i det gamla industriavtalet som har sagts upp av Teknikföretagen, med slutbudsmedling och större befogenheter för de så kallat opartiska ordförandena, opo.
Vad som allra mest borde oroa LO-fackens medlemmar ännu mer än de normalt ytterst fogliga och själva högavlönade avtalssekreterarna även inom 6F-facken är att arbetsgivarna inte vill tillåta industrifacken att stödja några andra villkor än de som industrins parter först kan enas om, som låglöne- eller kvinnolönepåslag.
I ett utkast som LO-Tidningen har tagit del av heter det i en skarpare formulering än i det gamla avtalet att ”Industriavtalet har prioritet och andra avtal och samarbeten som parterna ingår i måste vara förenliga med de intressen som bär upp industriavtalet”. Under samma rubrik understryks att det kostnadsmärke som etableras av industrins förbundsavtal ska utgöra en ram som andra parter på arbetsmarknaden måste hålla sig inom.
Som LO-Tidningen understryker har detta udden just mot extra lönesatsningar för lågavlönade och inom kvinnodominerade branscher.
En fråga som därför inställer sig är varför inte Kommunal räknas upp bland de som har reagerat. Särskilt som Anders Borg i samband med vårbudgeten markerade mot de i hans tycke alltför höga ingångslönerna för kommunalare på 16 070 kronor i månaden, och vårbudgetens prognos om att löneutvecklingen i kommunerna ska bli 0,7 procent lägre varje år till 2015 än inom industrin!
Även paragrafen om slutbudsmedling i en femmannanämnd med två representanter vardera för facken och arbetsgivarna och en så kallat opartisk ordförande innebär en ny grimma på facken, för att ytterligare begränsa fackens frihet att varsla om konflikt.
Allt detta borde självklart diskuteras och avvisas på alla nivåer i LO.
Enligt en annan artikel i LO-Tidningen har LO:s avtalssekreterare Per Bardh genomfört några arbetsplatsbesök inför LO-distriktets årsmöte i Västsverige. Det sägs ha stärkt hans tro på två saker, att bli fler och allra viktigast att organisera dem som kommer in på arbetsplatsen för första gången – allt oftare genom bemanningsföretag och visstidsanställningar. ”Inget har förändrats, vi ska värna om de mest utsatta säger han”.
Men förtroendet för LO har väl aldrig varit svagare, och kräver mer än någonsin facklig kamp. Enligt två av tre i Novus Opinion måste ingångslönen för en kommunalare höjas från 16 070 till 20 000 kronor – på heltid – för att den ska kunna försörja en ensamstående. Det är också läge för krav på rejält höjda reallöner för alla.
Det och rätten att rösta om avtalen liksom en allvarlig kamp mot otrygga anställningar för rätten till fasta heltidsjobb måste vara centrala grundbultar i de gemensamma avtalskrav som snart ska preciseras av LO.
