Det är nu åtta månader sedan Mubarak störtades. Diktatorn ställs inför rätta, militären styr landet genom dekret medan den provisoriska regeringen ska försöka ”stärka landets ekonomi”. Samtidigt är fattigdom, arbetslöshet, repression och korruption fortfarande vardag för arbetare och unga.40 procent av Egyptens befolkning lever fortfarande på under en dollar (7 kronor) om dagen.
Uppskattningsvis har korruptionen, inklusive mutor, nepotism, stöld, skattesmitning etc, kostat Egypten otroliga 57 miljarder dollar (390 miljarder kronor) mellan år 2000 och 2008, ungefär 6,4 miljarder dollar (44 miljarder kronor) om året. Ekonomin har också fått en hård smäll i och med att turismen har minskat. Turismen är en av landets största inkomstkällor och intäkterna har gått ner med hela en miljard dollar i månaden samtidigt som Egypt Air har tappat 56 procent av passagerartrafiken.
Under de 18 dagar av massprotester som slutade med att Mubarak störtades, sa hela 64 procent att arbetslöshet var den största anledningen till att de protesterade.
Nu, åtta månader senare, har arbetslösheten inte minskat, ekonomin i landet blir bara sämre och recessionen fortsätter. Det är därför inte förvånande att arbetare återigen intar gatorna och går ut i strejk.
Innan revolutionen fanns det endast tre oberoende fackföreningar, jämfört med runt 150 idag. I september har arbetare och unga visat att de vet att det är de själva som kan förbättra sina förhållanden, inte regeringen.
I början av månaden gick 22 000 textilarbetare i Mahalla ut i strejk, vilket tvingade chefen för Manpower att göra eftergifter och gå med på några av arbetarnas krav. Strejken avslutades då, men det ser ut som att Mahallaarbetarna, som har en stark kamptradition, snart kommer att gå ut i strejk igen eftersom eftergifterna som lovades fortfarande inte har genomförts.
Även lärarna har gått ut i en landsomfattande strejk, den första sedan 1951. Runt 70 procent av lärarna beräknas delta i strejken, som är utlyst av det nybildade Oberoende Lärarfacket (Independent Teachers’ Union). Lärarna kräver bland annat 1 200 LE (1 400 kronor) i månaden som minimilön och mindre klasser (som idag kan uppgå till hela 100 elever per klass).
Större delen av de 62 000 transportarbetarna i Kairo är också ute i strejk, som även de kräver 1 200 LE i minimilön.
Läkare, servicearbetare, sockerarbetare, studenter, postanställda, civila luftfartsarbetare etc har gått ut i, eller planerar att gå ut i strejk.
Trots att regeringen har varit tvungen att göra vissa eftergifter till strejkande arbetare, förbereder den sig samtidigt för att slå ner dem. Undantagstillståndet som infördes i mars tidigare i år har ännu inte tillämpats fullt ut – endast fem arbetare har hittills åtalats – men den 16 september bestämdes det att undantagstillståndet, som förbjuder strejker, stora demonstrationer etc, ska tillämpas fullt ut. Denna repression från regeringens och militärens sida skiljer sig inte från den som Mubarak förespråkade och tillämpade – faktum är att undantagstillståndet återinförs. Det var Mubarak som först införde det.
Det är inte osannolikt att många arbetare och unga nu känner en viss trötthet efter åtta månader av strejker och demonstrationer, men de lärdomar som har kommit med revolutionen är ovärderliga.
Arbetare och unga vet nu att de själva har makten att förbättra sin livssituation. De är medvetna om att enbart demonstrationer inte kan göra någon större skillnad som enskild aktion – de måste vävas samman med studentrörelser och strejker på arbetsplatser.
Anna Löfgren
